Min granne är fascist

Men vem är ni då?
Självklart finns det skinnskallar, ett släkte som man trodde inskränkte sig till en obetydlig del av befolkningen. Men dimensionerna av stödet för denna typ av totalitarism sträcker sig långt bortom bara en sekteristisk grupp.

Min granne har säkert röstat på fascisterna. Han som har förfranskat sitt namn till "Jean-Pierre", eller "Philippe", och som skäms över sina svarta ögon och mörka hår, men som inte går så långt att han vill bleka det.

Min kollega på kontoret, som bor i ett kvarter där de enda invandrare han stöter på är hans städerska som han givetvis betalar svart och hans au pair-flicka, en "liten söt engelska" precis i hans smak.

Ägaren till speceriaffären runt hörnet, som är marockan men inte tål svarta; han nekar deras hälsningar men inte deras sedlar.

Brevbäraren från Antillerna som avskyr araber, de som har invandrat och inte är som honom - en riktig fransman sedan 1700-talet.

Och slutligen hela hopen av människor som trodde på de andra presidentkandidaternas diskurser.

Kandidat Chirac, som i en tidigare kampanj sa sig förstå att folk irriterades över "oväsendet och lukten". Sårande ord som fortfarande hänger sig kvar.

Kandidat Jospin, som nekar flyktingar medborgarskap, trots att de bott länge i Frankrike. Som fängslar dem, ibland under flera år, för att sedan skicka tillbaka dem till diktaturregimer.

Mina andra grannar är dock bra människor. Tillsammans delar vi skam, sorg och vrede samtidigt som vi organiserar oss inför framtiden.

Av Thomas Sportes 25 apr 2002 15:22