Mannen står lågt i kurs

Runt nyår växlade jag ett par mail med en känd feministisk skribent. Jag hade reagerat på hennes, enligt min åsikt, osympatiska inställning mot män. Hennes skrift var väl inte speciellt unik - hela tiden uppmärksammas skillnaden mellan män och kvinnor, jämt och ständigt raddas alla exempel på att vi lever på olika villkor upp. Problemet är att ingen ens försöker att ta reda på varför.

För att förstå måste man först se tillbaka på vad som har varit. En bok jag starkt rekommenderar att alla läser heter "Ställd - förräderiet mot mannen" av Susan Faludi. Där söker hon och kanske hittar grunden till mycket typiskt manligt, av många betraktats som störande, beteende. Tvärt emot populärt antagande, tror jag att mannen har massor med saker att komma med i jämställdhetsdebatten, det är bara det att han inte har fått en chans till att få sin situation ordentligt analyserad på samma sätt som kvinnan har. "Om ni vill ha plats - tag plats!" Men det är kanske inte alla som kan, därav så få män i jämställdhetsdebatten. De flesta kanske inte ens vet varför de har en viss inställning till kvinnor och är därför tacksamma offer för många feministers, för dem, slående argument. Jag tror att det är en tradition som har förts vidare. Faludi berättar om den "manliga krisen". Män behövs inte längre, eftersom även det typiskt manliga kan utföras av kvinnor. Det är inte på något sätt så att mannen hungrar efter makt mer än någon annan. Inte mer än någon annan som känner sig onyttig, i alla fall.

Vad som har hänt är att vi har kommit in i en ond cirkel av gamla fördomar. För att bryta den måste vi börja uppmärksamma när gamla frustrationer börjar ta över våra reaktioner. Vad är det som väntas av oss? Vad skulle hända om vi för en gång skull var uppriktiga och sa rakt ut vad vi känner utan att få ett raseriutbrott? Många feminister skriver rader efter rader om saker som är orättvisa. Kvinnor ignoreras på arbetsplatsen, har lägre löner än männen, tafsas på ideligen och får höra nedsättande kommentarer. Att man utifrån dessa upplevelser eller åsikter kan få idén att det ger en rätt att "dissa" eller till och med hata män, är helt naturligt, men irrationellt. Ilskan påverkar ens tankar och eventuella aktioner mot fenomenet i fråga påminner mest om barnsliga försök till vedergällning. Vi måste sträcka våra mål längre än att sätta någon på pottan. Vad jag tror att många har missat, är att det inte handlar om att slåss, utan att uppmärksamma människors föreställningar. Det är så man upptäcker missförstånd. Om man dessutom gör det med sympati och därmed inte fördömer människor på grund av oönskade beteendemönster, utan mönstren i sig själva, tror jag att vi kan nå en helt ny dimension av förståelse. Och så slipper vi alla ledsna och arga reaktioner på känslor som kan komma ur idéer i stil med "jag räknas inte". Män har naturligtvis sina egna idéer om vad som ger dem rätt att "dissa" kvinnor och min tankegång gäller också för dem - den gäller för alla människor.

Vad som händer när alla är upptagna av sina egna problem och inte bryr sig om att bejaka andra, är att det skapas två poler, två kraftfält. Konflikter uppstår. Det är det jag ser i könskonflikten och i jämställdhetsdebatten. Alla är bara ute efter att hävda sin egen åsikt, men ingen lyssnar, trots att alla vuxna borde veta att lösningen till varje konflikt är en dialog.

Jag frågade feministen jag mailade med vad det var hon trodde att hon åstadkom genom sina texter. Jag fick inget svar, men jag tycker att det är ganska uppenbart. Man åstadkommer vad det är man i första taget vill åstadkomma och i detta fallet ville man såra. Om man är ute efter en lösning, närmar man sig problemet på ett helt annat sätt än att kasta nedvärderande kommentarer till alla man stör sig på. Sanningens stund är kommen: Brinner du för jämställdhet eller bara bättre villkor för dig och dem du sympatiserar med?

Hur ska vi kunna få jämställdhet om vi inte ser på alla människor som likar i första taget, utan ständigt tar upp våra fördomar om vad det andra könet är vår uppfattning om vad det är de vill? Vi är människor - så enkelt är det. Trots att vi kanske bemöts på olika sätt i samhället, existerar vi ändå på samma villkor. Om vi verkligen vill ha jämställdhet kan vi omöjligen fortsätta att ge efter för gamla frustrationer och peka på knäppa principer om hur saker borde vara. Hur ska vi kunna få jämställdhet om vi bara bejakar vår egen vilja och våra egna impulser och skiter fullständigt i effekten den kan ha på andra människor? Med detta menar jag naturligtvis inte att vi ska lägga ner kampen, nej jag menar att alla ska öva oss i att bli mer lyhörda på andras behov - det är inte säkert att folk behöver just det de säger eller beter sig som om de vill ha. Men inte bara det, vi måste också lära oss att uppmärksamma vårt eget antagande om vad som gäller. Detta gäller naturligtvis alla människor, men jag vänder mig främst till dem som påstår att de kämpar för jämställdhet.

Fast frågan är om de som inte kallar sig för feminister verkligen är emot jämlikhet. Frågan är om det inte är så att de också kämpar, fast på sitt eget sätt. Kan de helt enkelt vara så att de har sett en skuggsida av kvinnokampens framgångar, som har kommit att dominera deras liv? Vi har missat någonting essentiellt. Inte med den feministiska ideologin, utan i hur vi går fram i vår kamp för jämställdhet.

Hur uppfattas vi kvinnor av er män? Och hur uppfattas männen av oss kvinnor? Vad är det ni tror att vi vill ha och vice versa? Jag vill gärna veta, så hör av er - så hittar vi på någonting tillsammans. Finns det någonting som förvirrar er, någonting som känns orättvist? Bry er inte om att vara politiskt korrekta, bara berätta om era upplevelser som de är. Om det blir som jag hoppas, har jag snart material till ännu en artikel.

Om vi kvinnor vill ha mer plats i samhället, föreslår jag att männen ges mer plats i jämställdhetsdebatten. Det är av yttersta vikt att alla människor har ett språkrör för sina känslor och iakttaganden.

Av Elin Adler 22 apr 2002 11:01