Jag vill inte ha jämställdhet

Enligt Encartas uppslagsverk 2000 betyder jämställdhet "jämlikt förhållande mellan könen, med samma rättigheter och skyldigheter för både kvinnor och män."
I ett jämställt samhälle har man och kvinna lika lön för likvärdigt arbete. Man och kvinna har lika stora chanser att få jobb, vare sig det gäller höga chefsposter eller förskollärare. Man och kvinna gör lika mycket värnplikt. Man och kvinna jobbar lika mycket, och de tar hand om barn lika mycket. För ett jämställt samhälle krävs att mannen inte har det bättre än kvinnan och vice versa. Men är ett jämställt samhälle egentligen det vi strävar efter i dag?

Tänk er det nya, jämställda, svenska samhället:

* Unga kvinnor har anorexi och dåligt självförtroende. Samtidigt sliter unga män ut sina kroppar på gym och har precis lika dåligt självförtroende. Det är jämställt, eftersom ingen har det bättre än den andra.

* Mannens medellön sänks med några tusen för att komma på samma nivå som kvinnornas.

* Tjejerna hör ordet "hora" eka över hela sin tillvaro, men det är ändå jämställt eftersom killarna numera inte kan gå någonstans utan att få ordet "bögjävel" skrikande efter sig.

* De avklädda, smala och enormt snygga tjejerna syns fortfarande i reklam, tidningar och TV. Men det gör ingenting, eftersom det i det nya samhället finns lika många bilder på avklädda, till synes genmanipulerade enormt snygga män.

* Fröken Sverige-tävlingen finns kvar, men har utökats med en Herr Sverige-tävling, där ogifta män mellan 18 och 25 år går i badbyxor och berättar att de vill rädda världen.

* Varje dag anmäls i snitt 4,6 våldtäkter, hälften på kvinnor, hälften på män.

Sverige kommer att bli världens mest jämställda land. Vilken ära, vilken merit! Eller? Är det verkligen jämställdhet vi strävar efter fortfarande? Att kvinnor och män rent statistiskt har det lika bra eller dåligt, är ingen garanti för att de är lyckliga. Och är det inte lyckligare vi vill att alla ska bli genom denna jämlikhetssträvan?

Vad jag menar är att jämställdheten har förlorat sitt mål. Istället för att få ett idylliskt samhälle där alla män och kvinnor har lika lön, är lika lyckliga och tänker lika lite på sitt utseende, riskerar vi att dra ner både kvinnor och män till förtryckets botten. Jag vill att vi slutar att hela tiden jämföra kvinnor och män. Jämställdhetsdebatten slutar ofta med en tävling i vem det är mest synd om. Om en stackars kvinna blir våldtagen, ja då finns det ju alltid en stackars man som dör i krig där kvinnor och barn prioriteras. För varje stackars man som får göra ofrivillig värnplikt, får en stackars kvinna mindre lön. Och där fastnar vi. För varje bevis på förtryck kan en motståndare kontra med något annat. Och vem ska få bestämma vad som är värt mest? Och medan vi är sysselsatta med denna tävlan, fortsätter otroligt nog samhället därutanför att gå sin inte alltid gilla gång, samtidigt som orken att debattera om könsförtrycket tryter. Ingenting händer.

För att något ska hända, måste vi inse att jämställdhet inte ska vara en kamp mellan kvinnor och män. Kvinnor och män måste kämpa tillsammans. Då blir, till slut, den svenska jämställdheten en kamp för att alla som individer ska få en lyckligare tillvaro. Och det, det vore en merit.

---

Fotnot: texten har tidigare varit publicerad på www.epigon.nu.

Av Sanna Linnea Gustavsson 22 apr 2002 15:08