Westessons 100 favoritfilmer: nr 5

Antagligen har det med mitt skånska ursprung att göra. Jag känner de där trakterna, jag har vyssats till sömn av de tonfallen, jag har liksom Hasse Alfredson läst Piraten och sett den typiskt skånska småstadsrasismen på nära håll.

Jag har visat "Den enfaldige mördaren" för stockholmare, och de har visserligen sagt sig tycka om den - annars vet de mycket väl att de blir portförbjudna - men också understrukit att de har svårt att förstå vad som sägs.

Synd om er, säger jag.

"Den enfaldige mördaren" är en saga om en oändligt god man, ett barn obefläckat av synd, en jesusgestalt som plågas och lider, den föräldralöse, efterblivne och harmynte statarsonen Sven Olsson. Det är historien om hans lidande, hans kamp för upprättelse och hans oundvikliga martyrdöd.

Men ännu mer är det en berättelse om ondska, om girighet, brackighet, elakhet, utnyttjande och maktutövande. Hasse Alfredson valde att själv spela den fascistoide fabrikör Höglund, i direkt opposition mot den gängse bilden av honom som gemytlig och jovialisk. Det ger en dubbel effekt: fabrikör Höglund får färg av Hasse Alfredsons fryntlighet och ondskan blir därigenom begriplig.

Det är en mäktig film, lika associativ och spretig som allt Hasse Alfredson lagt sin hand vid, men här samverkar alla scener i en historia vars emotionella sprängkraft är ojämförlig.

Den bibliska storvulenheten i somliga scener kontrasteras mot statarelände i andra, allt silat genom Svens knapert tilldelade intellekt och referensram. Det ljusa är oändligt ljust, nästan vitt, det mörka badar i beck och tjära, men samtidigt som vi ser med Svens svartvita ögon finns det gott om utrymme mellan raderna att skapa sig ett sammanhang.

Hasse Alfredson är ju som bekant inte bara revykomiker, inte bara scenograf, översättare, romanförfattare, skådespelare, före detta skansenchef, reseskildrare, operaregissör, operettstjärna, illustratör, barnboksförfattare, dramatiker och uppfinnare han har bland annat patent på en kameralinskonstruktion. Han är också en av landets mest experimentella och eklektiska regissörer.

Förutom trettiotalsdramat "Den enfaldige mördaren" har han gjort den svarta futuristiska industrifarsen "Ägget är löst", den samtidskommenterande "P&B", den stringenta svartsjukethrillern "Falsk som vatten", den bildberusade barnskildringen "Jim & piraterna Blom" och ärkepekoralet "Vargens tid". På sex filmer har han alltså rört sig inom lika många genrer och hela tiden rastlöst jagat nya uttryck, nya bildlösningar, nya stämningar.

Trots detta och trots folkets kärlek finns det bara två böcker skrivna om honom och båda luktar kiss. Göran Tonströms "Hasse & Tage och deras svenska ord" är en samling anekdoter levererade med trötthet och utan de nyanser kritiska ögon ger.

Karin Mobergs mer akademiska "Hans Alfredsons rörliga bilder" ger mig huvudvärk redan i inledningskapitlet. Där dristar sig författaren att ställa frågan "vad som egentligen är humor" - ett lika intressant och originellt spörsmål som "var sitter själen?" och "vad är egentligen meningen med livet?" - och till på köpet besvara sig själv med följande klämkäcka förnumstigheter:

"Humor måste ha en kärna av allvar för att det ska vara riktigt roligt - men samtidigt kan det ju vara hejdlöst roligt med snubbelhumor! Kunskap och kärlek till det man gör är kanske receptet? Det som gör t. ex. Victor Borge så rolig är ju otvivelaktigt det faktum att han är en så kunnig och begåvad musiker, som kan tillåta sig att driva med den s.k. klassiska musiken. Nej, det är sannerligen inte lätt att definiera humor."

Nej, jag skojar inte. Hon skriver verkligen så, med utropstecken och huvet-på-sned-frågor och farfarsord som "snubbelhumor" och "sannerligen". Karin Moberg skrev en C-uppsats om hur Alfredson använder Verdis "Requiem" i de pampiga slutscenerna i "Den enfaldige mördaren", och fick sen chansen att skriva en hel bok om Alfredsons filmkonst. En bok hon ägnar åt att omständligt redogöra för innehållet i uppföljarna till romanförlagan till "P&B".

Jag antar att jag är avundsjuk. Hade någon frågat mig om jag ville skriva en sån bok, hade jag sagt upp bekantskapen med alla mina vänner och börjat sondmata mig för att ha maximal tid för projektet. Och jag svär vid allt heligt att jag inte skulle kasta ut frågan vad som är humor.

Oavsett vad humor är, genomsyrar just humor även "Den enfaldige mördaren". Man måste kunna skratta åt eländet; skratt närmar oss till det istället för att distansera oss från det. När Sven hånfullt och lillgammalt rättar fabrikörens utstötta son när denne kallar honom "din jävla idoit" och påpekar att "det heter inte idoit - det heter idiot!" lägger sig en värme och en påtaglig närvaro av mänsklighet över det missanpassade paret i spiltan.

I det umgänge jag växte upp har ingen film citerats flitigare än "Den enfaldige mördaren". Vi hade en period när vi droppade "G"-citat och ett tag grävde vi ner oss i Norm MacDonald och slängde olika "crackwhores"-repliker omkring oss. Men vi kom alltid tillbaka till "Den enfaldige mördaren", till scenen över biljardbordet, till scenen vid den öppna spisen, till den felliniska orgien med baderskorna.

Och framför allt härmade vi den harmynte och hans naiva utsagor: "Är mor död?", "En korv - utan senap", "Dom har tatt min motorcykel!" och i synnerhet "Man kan ju inte dricka saltsyra, det är ju livsfarligt för fan".

Jag är lika stum av beundran och begrundan varje gång jag sett "Den enfaldige mördaren". Fascinerad över hur man kan pressa så många känslolägen, så många anekdoter och utvikningar i en film som ändå konsekvent och obönhörligt rör sig framåt mot det oundvikliga slutet. Mållös över skönheten och storslagenheten i Svens hämndscen, följd av änglarna med revolverbälten, ackompanjerad av Verdi. Äcklat road av fabrikörens bufflighet, över hans nonchalanta sätt att bränna upp arrendatorn Månssons surt förvärvade sedlar eller be hovmästaren Flodin att lägga sig på golvet för att ta betalningen.

Det är en saga, men som alla sagor handlar den om oss. Om den svenska fattigdomens hårda väg mot självhävdelse, om den lille svage mot den store starke, om det nödvändiga motståndet mot fascism och förtryckare. Och om värmen som trots allt bor i en spilta.

Komplement: Alfredson baserade filmen på en historia ur sin egen bok "En ond man", som är en samling om sex längre noveller där fabrikör Höglund figurerar i periferin i samtliga. Berättelserna växlar stil och perspektiv och går från torrt akademiskt redogörande över Piraten-inspirerad skröna till engagerade dialoger om ondska och moral. Det är det bästa Alfredson producerat skönlitterärt, och som altid är det intressant att jämföra bok och film. Särskilt intressant blir det nästan när regissör och författare är densamme.

Av Valdemar Westesson 20 apr 2002 17:17