Han slickade. Han sög. Han blundade

Bladen började bli löv, byta färg och långsamt singla ner på marken i orgier av gult och rött. Men en höst är inte ett slut. Det blev en början.

Han vinkade alltid, min granne. Pysslade alltid och pratade med mina föräldrar tvärs över staketet. Gräsklippning. Gödsel. Lökar. Hans fru orkade inte bry sig om trädgården. Hon satt hellre inne och läste. Mina föräldrar älskade sin trädgård - och hans - och de hjälptes åt med de större sysslorna. Kratta löv. Bekämpa mossa. Ansa och tukta.
Själv kunde jag sitta på mitt rum och se honom därute. Och runka. Runka. Runka. Jag var snart 18. Snart vuxen. Och väldigt kåt. Bara jag såg min granne fick jag stånd. I själva verket räckte det med att jag tänkte på honom så stod pitten givakt.

Jag vet att alldeles då vi flyttat in ett par somrar tidigare - och han kom över för att säga hej medan jag råkade spola av vår hund med vattenslangen för ge att svalka i hettan - hände något. Inte att jag märkte det precis just då. Men hans blick, hela han och på det sätt han långsamt och vankande kom fram över gräsmattan, sträckte fram sin hand och hälsade mig välkommen till kvarteret, som om det varit mitt hus och inte mina föräldrars - och som om jag varit vuxen.

Han log och de bruna ögonen glittrade. Han var det snyggaste jag sett. Min hund hoppade glatt och viftade på svansen och medan jag försökte stänga av den sprutande, böjliga vattenslangen och få ordning på hunden, blötte jag istället ner mig själv och en hel del av honom också. Vattnet dröp ner över mina lår.

Men vad jag minns mest från den varma dagen är hur han sätter sig på huk, låter hunden hoppa upp och slicka honom i ansiktet medan hans ögon tittar rakt fram, precis i höjd med mina genomvåta shorts. Obekymrad om stänket och vattnet och mina plaskvåta ben. Och blicken. Hans blick fick innehållet i mina shorts ofrivilligt att svälla, sticka fram och synas mycket mer än vad jag ville. Som en naturlag. Han såg. Jag fick stånd. Han fanns till, jag fick stånd. Jag både frös och svettades medan han kramade hunden och fick ur sig ett bullrande basigt skratt medan vattnet sprutade över oss.

Året efter skaffade de sig också en hund, våra grannar. Någon gång hjälpte jag honom rasta deras, han vår. Annars gick jag i skolan och efter skolan runkade jag dagligen i hans namn. I min grannes namn, amen. Kunde sluta ögonen och se hans händer, de mörka håren över underarmarna, den konstant dunkla hudtonen, den svartprickiga hakan - som om han alltid var orakad, alltid under skäggväxtens våld. Jag studerade hur det stack upp grova svarta strån över t-tröjans kant. Hur armmusklerna spände om tyget. Hur bred och kantig och stor han var. Och hur något formlöst, avlångt och nästan skrämmande kraftigt slingrade sig i hans träningsbyxor, i shortsen, i jeansen då han rörde sig. Hans skrev levde och jag kunde inte låta bli att titta. Och drömma. Och runka. Och runka. Och runka.

Den hösten jag skulle fylla sexton, hade vi fått upp en eftermiddagsrutin med hundarna. Vi gick ihop, grannen och jag. Våra tomter angränsades av en mindre bergsbeklädd skogsplätt - mitt i förorten. Tillsammans rastade vi djuren, inte så att vi bestämt det, utan det hade bara blivit så. Varje vardag vid fem stod jag där, på stigen en bit in i skogen och varje dag lite efter fem kom han med sin hund. Vi släppte dem lösa och tillsammans rusade hundarna lekande och ivriga framför oss.

Sedan tog stigen slut. Och mitt nya liv började.

Medan vi gick längre in terrängen mattades solljuset av och fukten slog upp från den sörjiga marken. Överallt låg mörkbruna pölar av gegga, lera och jord. Något hundarna älskade till skillnad mot oss som försökte undvika de värsta sumphålen.

Vi sa inte så mycket. Kommenterade saker bara då och då. Någon fågel. Älgspår. Rådjursspillning. Pratade kanske om hundarna. Mest beundrade jag honom på avstånd. Hans ryggtavla. Hans goda doft. De kraftiga låren och den spända, stora och breda mansbaken. Hans skinkor var enorma men kantiga. Stabila. Jag fick stånd bara av hans närhet. Jag fick stånd bara av att tänka på honom. Stånd jämt och alltid. Jag kände att jag skulle spricka av lust, av kåthet och gjorde mitt bästa att dölja det. Men jag älskade att vara nära honom. Gå bredvid. Även i leran och i uruselt väder. Ville känna på hans lår. Dra handen över hans bröst. Ville. Bara.

Men den där första höstdagen fastnade min ena fot under en rot från ett vindfällt träd i lervällingen. Ena foten under och eftersom jag gick ganska snabbt, föll jag handlöst rakt ner i marken. Rakt ner i vätan och mossan och mina stövlar, byxor - snart sagt allt från midjan och neråt slog obarmhärtigt i sörjan. Plask.

Jag kände vätan krypa in genom tyget. Och braket efter mitt fall ekade i öronen. Och snabbt var han där. Med ett ryck i min ena arm försökte han dra upp mig. Jag var omtumlad. Men jag kom bara halvvägs upp. Stöveln satt fast och jag spjärnade emot. Då kände jag hans andra tag, hans andra fingrar om min överarm och hur nära han kommit, att vi plötsligt stod inpå. Hans mage nuddade min kind: I alla fall hans jacka. Hans lår pressade mot mitt bröst och jag kunde bara höra hans ansträngda pustningar när han tog i, för att få upp mig. Och loss mig. Ta tag i mig. Ta mig. Hålla mig. Mig.

Då tappade han fotfästet. Måste ha börjat slira i leran och under sekund svajade vi, jag hårt i hans grepp halvt om halvt upprätt, han obevekligt svajande med ett lår mellan mina - bakåt, framåt, närmare och sedan föll vi med en dov duns i marken, tätt omslingrade.

Han låg på rygg. Jag ovanpå. Mitt ben bultade. Min panna slog i hans sträva haka och min kind rispade den grova skäggstubben. De borde gjort ont. Istället kände jag att jag föll och föll i all evighet och hamnade i hans famn. Armarna slöt sig om min rygg i ett fast grepp. Pressade min kropp mot hans. Jag kände hans doft stiga mot mig, hur mitt ansikte hamnade över hans och hur våra näsor nuddade varandra.

Det gick evighets sekunder. Och sedan en evighet till. Hjärtslag. Inte många men tillräckligt många. Han pustade. Kved lite. Andades liv. Jag såg upp. Ner. Han låg under mig, munnen något öppen men ögonen slutna. Huvudet rullade en aning från sida till sida och kvistar bröts. Naturen lät. Mossan och vätan under oss släppte ifrån sig blöta ljud.

Jag blev varm. Smärtan i foten pumpade upp för låret och rakt in till buken. Sedan strålade den ner, i tre hårda hjärtslag och spände min pung till något som mest liknade en omogen persika. Lika luden. Lika het. Väntande på att plockas. Och kraften fyllde samtidigt min kuk, i tre snabba ryck till ett ytterst kraftigt och påtagligt stånd. Ett stånd som låg över hans höft. Pressade honom genom mina träningsbyxor. Ryckte och sökte sig upp över hans ljumske och jag fick svårt att andas. Ollonet kändes som ett granatäpple jag bar på i fickan. Ett äpple som var hans men mitt att ge.

Han mumlade något.

Jag kunde inte svara. Min mun var så nära hans.
Han grymtade till. Liksom brummade djupt ner från magen. Jag kunde känna hans kropp röra sig lite, gnida och pressa sig mot min stenhårda kuk. Han suckade. Blinkade. Jag var som fastfrusen. Jag höll om honom, han höll om mig. Vi var som ett älskande par på en sandstrand där vågorna rullade in. Tropiskt. Hett. Sensuellt.

Han pustade till igen. Skakade på huvudet. Våra blickar möttes. Han log med alla ansiktsmuskler. Med ögonen. Med näsan. Tungan stack ut snabbt och gled in igen efter att ha fuktat de hallonröda läpparna. Ögonfransarna blinkade och det var då mitt liv började på riktigt. Magen var i samklang med hjärtat som slog i min kuk. Nu. Jag. Och han. Äntligen.

Jag släppte ut all luft ur lungorna, sjönk ihop under hans grepp och plötsligt sänkte jag ner mitt ansikte mot hans. Slöt ögonen och kysste honom på munnen. Han flämtade. Jag tänkte inte. Jag drevs av all inbyggd passion och lust jag närt för honom i över två års tid. Det fick gå som det ville. Jag struntade i det. Jag kysste. Han svarade. Läpparna gled isär och hans tunga mötte min. Jag kysste tillbaka, pressade och kände mig hungrig, ville bara äta och smaka och känna. På honom. Min granne. Alltid.
Tiden är relativ. Jag vet inte hur jag kom upp. Inte hur jag lyckades lirka loss foten. Inte hur vi stapplade ur lerpölen vi legat i. Jag minns bara hans kropp, hans grepp om mig och hur sammanlänkade vi var, där och då.

Hur han satte sig på huk, kände på min fotled, fick av mig stöveln och hur hans hand sedan klättrade över de solkiga träningsbyxorna och upp och upp för att fastna i hans ansiktshöjd och sedan hur hans breda handflata låg över mitt utputande, sprickfärdiga stånd. Min grova kuk. Jag skakade.

Värmen for i vågor upp och ner för mitt ben. Båda benen. Mellan benen. Sved mot pungroten. Inuti testiklarna. I en långsam stund kände han efter, rullade runt över min kuk med handflatan. Bytte ställning och sedan i ett kallt andetag, dra snabbt ner träningsbyxorna och kalsongerna så att min min kuk smätte rakt upp, rätt ut i luften och hamnade svajande som en ribba i hans ansikte. Genomskinlig försats droppade. Skvätte. Rann. Ollonet hade jag aldrig sett större. Då frös jag verkligheten, bilden då han långsamt gapade och förde in ollonet i sin varma mun.

Och han slickade. Och han sög. Han blundade. Med händerna smekte han mina ballar, letade sig in mellan skinkorna, cirklade runt anus och jag skrek av lust och hetta och foten domnade av, kändes inte utan jag blev bara en kuk djupt inne i hans varma heta mun och rent reflexmässigt började jag pumpa. In och ut och han lät, svalde och grymtade och kväljdes och sög och sög min tjocka kuk den där höstdagen. Jag levde. Jag pumpade. Länge.

Jag såg hur han lirkade ut sin stake ur byxorna. Jag såg den grova lemmen, fuktig och doftande av honom. Och hur han utan att släppa min kuk ur sitt sugande grepp, bollade fram de två härligaste, mest övermogna pungkulor jag sett. Krulliga, fuktiga, hängande och jag ville ha, smaka och känna. Slicka hans skrev i evighet.

Med samma känsla som när man drar bort ett plåster från skinnet, kände jag ett finger djupt i min bak, roterande och kittlande och fullkomligt nytt. Han fingerknullade mitt arsle. Jag munknullade honom. Jag tog tag i hans hår, öron och höll mig fast och lät det gå. Gå. Gå. Och komma över hela hans vackra ansikte, kind och hals och hår. Och när jag såg mitt stånd spruta, märkte jag hur han runkade sig själv. Den mörka tjocka kuken, med de tunga närapå enorma pungkulorna hängandes skakande, vibrerande över gylfens kant och hur vackert det var när hans tjocka båge av sperma flög upp, sjönk tillbaka och hamnade på mina stövlar, på de gula löven och på den fuktiga marken och jag visste då varför jag alltid älskat hösten. Alltid. Där och då.

Av Manu Seppänen 17 apr 2002 17:02