Min vän finns inte längre...

Det var egentligen inget speciellt med min vän, inte i annan bemärkelse än det att han var just min vän. Genom många år fyllt av stormar för oss båda, bevisade han detta gång på gång. När andra vände sig bort och tog avstånd, stod han alltid kvar. Aldrig för stressad för en kopp norrländskt kokkaffe, aldrig för trött för att inte orka lyssna en stund.

Bekanta har jag många, vänner bara ett fåtal... och nu en mindre...

Låt mig få berätta om Johan vi kan kalla honom så.
Johan var en av de där som aldrig riktigt acklimatiserade sig i sin egen samtid. Utåt sett tedde det sig nog som han hade det, men i förtroende lät han mig upprepade gånger förstå att han verkligen avskydde vår tid och dess ideal.
Gud ska veta att han försökte!

Jag tror aldrig jag har mött någon som stridit så tappert för att kunna passa in. Han utbildade sig, fick ett bra jobb med bra betalt, skaffade sig allt det där som man ska ha med nästan panikartad frenesi. Bil, möbler, kläder och nöjen.

Han mer eller mindre bodde på stans inneställen periodvis, provade allt det där som man bara ska ha provat. Stundtals blev jag hans kompanjon och dryckesbroder, då mitt eget sökande efter MENING drev mig ut i samma banor. Johan fann mycket under sitt liv, men han fann aldrig mening. Sin mening, sitt syfte, sitt motiv...

Det första självmordsförsöket var nog aldrig så allvarligt menat, mer en fyllegrej som han efteråt kategoriskt vägrade att tala om.

Det andra försöket kom två år senare, mitt i vad som för en utomståendes ögon tedde sig som den lyckligaste perioden i hans liv... han hade träffat en tjej, de hade flyttat ihop och allt borde ha varit det han alltid sökt.

Men vad hjälper sådant, när djup man ofta inte anar att man bär, fortsätter att eka tomma...? Det var nära den gången och jag for till honom och bodde hos honom en vecka. Vi pratade mycket, men bara Gud vet om jag gjorde honom något gott då...

Så lyckades han...

Beskedet nådde mig en fredagskväll, när jag precis höll på att göra mig redo för att gå ut. Sedan några år tillbaka bodde vi i olika städer och träffades inte längre så ofta. Så som livet är, kontakten blir med åren mer sporadisk, men vänskapen består på något märkligt vis ändå.

När rösten i andra änden berättade vad som hänt, kunde han lika gärna kört kniven genom mig. Allt föll, allt rasade på ett sätt som det inte gjort på många år. Men jag frågade aldrig varför. Nej, jag gjorde aldrig det för jag visste varför Johan gjorde vad han gjorde. Hur mycket jag än önskar att jag inte förstod det och hur mycket jag än vill att han ska vara kvar här just nu, så kan jag inte bortse från att jag faktikst vet varför Johan valde att på egen hand avsluta sitt liv.

Han passade aldrig in. Han sökte något som kommit att bli nästan omöjligt att finna i den här världen: sin egen plats.
Sin egen plats där just det som var hans egna personlighet var den enda giltiga kompetensen.

Han var inte tillfredsställd med prylar, inte tillfredsställd med att leva för att tillgodose konstlade behov och låta sig drogas av vårt samhälles alla droger. Alla de droger vi skapat för att slippa känna av TOMHETEN.
Min vän finns inte mer. Vi begravde hans kvarlevor för ett par månader sedan, i kretsen av de närmaste. Jag var stolt över att få vara en del av den kretsen när jag stod där invid kistan för att säga mitt sista farväl. Jag var stolt över att ha fått kalla mig för hans vän och för att få haft en sådan vän som han i mitt liv.

Han - vars plats nu står så olidligt tom....

Av Mattias Landgren 15 apr 2002 14:51