Westessons 100 favoritfilmer: nr 11

Mikael Wiehe nämner "Mandomsprovet" i ett uråldrigt nummer av ETC. Intervjun är från tidigt åttiotal, proggmäster Wiehe möter proggesällen Johan Ehrenberg och de pratar om att det blivit inne att klä upp sig igen och att ungarna börjat nia varann. I ett anfall av nostalgi tar Wiehe upp "Mandomsprovet" och hur mycket den filmen en gång betydde för honom och hans gelikar och generationskamrater.

På ett vis är det underligt att det är så; "Mandomsprovet" är så långt ifrån den svenska proggrörelsens testuggande och moderebeller man antagligen kan komma. Till skillnad från två andra amerikanska filmer som brukar få sammanfatta den unga arga rörelsen runt sextiotalets slut - "Easy Rider" 69 och Robert Altmans "M*A*S*H" 70 - innehåller den inget påtagligt ideologiskt eller revolutionärt stoff.

"Easy Rider" och "M*A*S*H" är smutsiga långfingrar i luften, "fuck"-fyllda marijuanaosande outlaw- och antihistorier. Soundtracket till "Easy Rider" är Steppenwolfs "Born to be wild" och "The Pusher". Soundtracket till "Mandomsprovet" är "Sound of Silence" med Simon and Garfunkel, rockens folkpartister. Donald Sutherland och Elliott Gould i "M*A*S*H" är potenta casanovas som glider ovanpå och utmanar - verkligen utmanar - det puritanska etablissemanget. Dustin Hoffman i "Mandomsprovet" är mumlande, muttrande, navelskådande och fumlig.

Faktum är att "Mandomsprovet" i manusform påminde ganska mycket om de solstänkta Doris Day-relationskomedier som blivit vida spridda åren 59-64. Där brukade den äppelkäcka äppelpajsdoftande Doris Day kvittra mot macholiraren Rock Hudson, som alltid veknade och stadgade sig i det vaselinlinsade slutet. Det är filmer som brukar anklagas för att uppmana tonårsflickor att hålla på sig och rätta sig i hemmafruledet.

Regissören Mike Nichols gick faktiskt upp med manuset till "Mandomsprovet" och erbjöd Doris Day rollen som den sexuellt frustrerade hemmafrun Robinson.

Så varför betyder "Mandomsprovet" så mycket för 68-generationen?

Tja, faktum är att Doris Day på en gång sa nej tack och dra åt helvete eller snarare helsefyr till rollen - "it offended my sense of values" - och att filmen kom att ta några ytterligare steg mot upprorsandan under castingens gång.

I manuskriptet var mrs Robinson och familjen Braddock, där Dustin Hoffmans unge Benjamin är sonen, typiskt vita anglosaxiska protestanter i medelklassen. Nichols första val till rollen som Benjamin var den helvite helyllegrabben Robert Redford, men vid en närmare besiktning slog det Nichols att Redford inte skulle bli trovärdig som loser.

Redford förstod inte Nichols argument. Nichols svarade: "Well, let me put it to you another way: Have you ever struck out with a girl?" Redford svarade med uppriktig förvåning: "What do you mean?" Nichols var mer övertygad än nånsin.

Istället för de anständiga allittererande alltigenom amerikanska Doris Day och Robert Redford gavs rollerna alltså istället till italiensk-amerikanska Anne Bancroft och judiske Dustin Hoffman, varigenom en bred väg plötsligt låg öppen för etniska skådespelare. Familjen Braddock blev Beverly Hills-judar och med ens vibrerade historien av en helt annan hysteri och en helt annan desperation.

Men varför drömmer sig Mikael Wiehe tillbaka till sin ungdom så fort han hör ordet "Mandomsprovet"?

Benjamin Braddocks mycket oartikulerade - direkt sluddriga - uppror riktar sig mot en medelklassvärld där man med näbbar och klor slåss för sin heder, där man tandborstputsar fasaderna för att de ska blänka mer än grannens och vattnar törnrosahäcken runt fina villan. Det är miljöer som fortfarande existerar, men där man sänkt garden och blivit, om inte toleranta, så i alla fall härdade och uppgivna. På Mikael Wiehes tid var man fortfarande beredda att kämpa för sina värderingar och traditioner.

I en gammal Pop-intervju pratar bob hunds Conny Nimmersjö om hur upproret har bytt utseende sen sextiotalet eftersom samhället i någon mån anpassat sig efter upprorsidealen. När Kenta och Stoffe i "Dom kallar oss mods" står och fylleskränar "Små knegarna, små knegarna" på T-centan, bär alla män som passerar dem rock och hatt. Hela miljön runt omkring dem ser ut att vara tjänstemän i en byråkratisk sektor, vänner av ordning, goda grannsämjare, hederliga och skötsamma och nyktra individer.

Också de borgerliga familjeideal och hysch-pysch-tendenser som Benjamin Braddock slåss mot, eller snarare sprattlar lite lamt mot, har antagit andra uttryck idag. För mig har aldrig småborgerligheten utgjort ett direkt hot. Därför slår inte just själva upprorsandan i filmen mig så som den tydligen slog en ung Mikael Wiehe.

Men det är också så att ett uppror inte behöver vara högljutt och skrälligt, argt och uppkäftigt, elförstärkt och slagordigt. Det kan också innebära en sund skepsis och ett vilset sökande efter andra svar än de rådande.

"Mandomsprovet" innehåller ett av filmhistoriens bästa slut, där kameran dröjer sig kvar vid de unga älskande en liiiiten stund för länge för att det ska kännas riktigt bekvämt. Precis som resten av filmen ifrågasätter normer som betraktades som självklara av en absolut majoritet av 1967 års vuxenhet, ifrågasätter det slutet den traditionella avslutningskyssen som normalt innebär lösningen på alla problem och vedermödor.

I "Mandomsprovet" får man istället intrycket av att slutkyssen bara är början på komplikationerna. Det förmedlar en ärlighet och en krasst realistisk syn på livet som en bångstyrig varelse vi aldrig kan tämja, men som vi trots allt måste lära oss att deala med.

Det var väl det som slog Mikael Wiehe en gång. Men det slår faktiskt också mig, idag.

Komplement: Mike Nichols fortsatte att röra sig på det milda ifrågasättandets och ironins domäner. "Carnal Knowledge" 71 blev en flopp när den kom, ett relationsdrama med Jack Nicholson och Ann-Margret, främst uppmärksammat för nakenheten och det svavelosande språket - lustigt nog gjordes en porrulle med John Holmes med samma namn året innan - skrivet av serietecknaren Jules Feiffer runt tesen "Boys begin life not liking girls, later they dont change, they just get horny."

Har inte betytt lika mycket för Mikael Wiehe, men står liksom "Mandomsprovet" relativt oskadad av tiden trots de tidstypiska ämnena.

Av Valdemar Westesson 13 apr 2002 10:04