Westessons 100 favoritfilmer: nr 14

Det kan aldrig nog understrykas att Coppola inte ville göra "Gudfadern". Han lockades, pockades, trixades och fixades att ta tag i den med argumentet att han sen skulle ha råd att göra vilka filmer han ville, samma argument som tre år senare fick Spielberg att göra "Hajen" och Lucas att göra "Star Wars" istället för introvert cineastfilm med olyckliga slut.

Coppola var en tjock man med skägg och visioner, han ville skapa sitt eget produktionsbolag Zoetrope och producera sina och George Lucas personliga visionära sanningssägande filmer. Han ville göra Fellinifilm, Rosselinifilm, Antonionifilm. Han ville göra Godardfilm och Truffautfilm, kanske rentav Bergmanfilm. Men han ville inte göra genrefilm - till på köpet i en utdömd genre - av någon annans manus - till på köpet byggt på en bästsäljare.

Å andra sidan: skulle han göra den, skulle den tammefan kosta multum.

Å tredje sidan: han har aldrig varit sen att leva på framgången. Två uppföljare och en hopklippt teveversion och DVD-utgåva i lyxbox.

Å fjärde sidan: det blev hans näst bästa film och hans näst mest personliga verk. Den enda som slagit den på fingrarna - är uppföljaren.

"Gudfadern" är jämte "Citizen Kane" den givna vinnaren i alla omröstningar om världens bästa film. Och är snittåldern på de röstande lägre än femtio, vinner den konkurrenslöst. Det är en mäktig sak till film, där trådar från alla håll i filmhistorien och den amerikanska historien binds ihop i en film som påminner om Brueghels folklivsmålningar.

När Arthur Penn regisserade och Warren Beatty producerade och spelade i "Bonnie and Clyde" 1967, satt Warners ledning gapande och fly förbannade efter första visningen. Patriarken Jack Warner skrek att han just genomlidit de två längsta timmarna och tio minuterna i sitt liv, och Beatty försvarade sig och förklarade filmen med att kalla den en hommage till trettiotalets gangsterfilm. Warner fräste med sin fulla reaktionära mogulauktoritet: "What the fuck´s a hommage?"

Coppolas strid mot filmbolaget var lika seg och lika frustrerande - och lika framgångsrik. "Bonnie & Clyde" blev startskottet till den nya vågen där Hopper och Fonda körde om på insidan och Hoffman, Nicholson och Pacino anmälde sig till tjänstgöring. Coppola tog strid med sina producenter om allt. Och vann.

Av ekonomiska skäl ville bolaget förlägga filmen till nutid. Coppola vidhöll bokens fyrtiotal och vann. Bolaget ville - som alltid - skjuta filmen på västkusten. Coppola stod på sig om New York. Bolaget ville ha storstjärnor. Coppola ville ha riktiga människor. Paramounts Robert Evans kallade konstant Al Pacino för "that little dwarf" och såg rött när Marlon Brandos namn kom på tal.

Brando hade från dag ett i branschen haft rykte om sig att vara svår att jobba med. Efter att ha gett dröppel till halva Tahiti i och med "Myteriet på Bounty" 1962 och därefter bombat med den ena filmen efter den andra under sextiotalet, var han att betrakta som paria, bortglömd och utdömd. Vi kan den berömda anekdoten om hur Brando med Kleenex i kinderna och skokräm i håret bevisade att gammal är äldst.

Bråket fortsatte under en kaotisk inspelning och slutade inte förrän filmen blev en av de mest framgångsrika filmerna genom tiderna. Sen Coppola klippt ihop en första version på två timmar och femtio minuter, sa Evans åt honom att den var för lång. När Coppola visade en omklippt variant på två och femton, frågade Evans vart alla de bra grejorna tagit vägen.

Coppola räknade upp åtskilliga namn i sitt tacktal på Oscarsgalan. Dock inte Evans. Tio år senare - när de bråkade igen kring Coppolas musikalfilm "Cotton Club" - skickade Coppola ett telegram till Evans: "You did nothing on The Godfather other than annoy me and slow it down".

Å andra sidan - för det finns alltid en andra sida vad gäller den här rullen - var Coppola säkert inte världens effektivaste arbetsledare. Fotografen Gordon Willis hade en vision om att måla med färger i svart, att ljussätta underifrån och med ett rikt mått av skuggor. För att gå i land med idén krävdes disciplinerat och metodiskt arbete.
Willis: "Francis´s attitude is more like, I´ll set my clothes on fire - if I can make it to the other side of the room it´ll be spectacular". Sammanfattningsvis: det hände att konfrontationer uppstod. Och då har jag inte sagt för mycket.

Långsamt framåtskridande, gammaldags episk och med graciöst och värdigt kameraarbete och klippning, är "Gudfadern" ett mycket klassiskt old school-verk. Samtidigt bröt den gränser vad gällde våld, vad gällde realism, vad gällde skådespeleri. Det är en schizofren film med fötter och rötter i två läger.

Och samtidigt som den formulerar en hobbymarxistisk idé om maffian som en bild av kapitalismen - "it´s strictly business" - och ser samhället med oskylda ögon som korrupt och opålitligt, så är den oerhört reaktionär. För mer än något annat försvarar den la familia, öga-för-ögamentalitet och gammaldagsmoral.

Coppola såg Al Pacinos Michael Corleone som en Nixon-figur, idealisten som avskärmar sig och blir cynisk och maktkåt, och nog visar filmen en öppen misstro mot ett tjyvaktigt samhälle där Watergate stod inför dörren. Men den pekar framåt mot ett åttiotal präglat av Reagans family values och en enad familj, USA.

Som en påkostad blockbuster med en ännu mer påkostad uppföljare blev den på sitt sätt en föregångare också till åttiotalets horribla filmpolitik. Och samtidigt innebar den Pacinos, Diane Keatons, Robert Duvalls och James Caans genombrott och Marlon Brandos come back.

Så det är onekligen en komplex historia.

Komplement: gangsterfilmen slog igenom och hade sin första storhetsperiod tidigt trettiotal, där de tre stora klassikerna var Mervyn LeRoys "Little Ceasar" 30, William Wellmans "Public Enemy" 31 och Howard Hawks "Scarface" 32 - konnässörernas och Tony Sopranos favoritfilmer.

För sin tid extremt våldsamma och frispråkiga, idag främst intressanta för sin tidsskildring. Alla tre var direkt inspirerade av Al Capones figur och biografi och illustrerar på så vis en central del i den amerikanska nutidshistorien. Dessutom kan man konstatera att trettiotalet - till skillnad från till exempel femtiotalet - var en ganska liberal period i historien, och på så vis få det understruket för sig att historien går i cirklar.

Av Valdemar Westesson 10 apr 2002 11:17