Är det inte märkligt?

Delvis på grund av vårt behov av fiende, delvis på grund av sin egen utveckling blev Islam och delar av arabvärlden den nya faran. Det var inte bara en kacklande tidningsanka: Saddam Hussein gjorde och gör allt han kan för att axla ondskans manteln. För bara ett decennium sedan dödade han tusentals, mest kvinnor och barn, av sina egna med gas. Ett brott som heter duga, också i Haag.

Det har de facto skett en radikal väckelse i den muslimska världen. Den är stundom mycket primitiv i sin fundamentalism. Den ligger bakom sharialagstiftningens popularitet. I den förbjuds människor utan snopp att gå i skolan. Den kräver inte slöja, utan heltäckande kroppsskynke med tillhörande ögonnät. Afghanistan var som bekant en sådan stat. Den erkändes av länder färre än ena handens fingrar, däribland Saudiarabien.

En ingrediens i denna muslimska väckelse är terror. Al-quaida har bombat amerikanska intressen runt om i världen. När den 11:e september skedde passerades tålamodets gräns: USA slog tillbaka helt och fullt. Trots att den inte ens
öppet presenterade konkreta bevis fick de stöd av en i allt väsentligt enad västvärld.

Med Hussein, före detta Afghanistan och Bin Laden på dagordningen torde kombinationen Islam-terror-arabvärld aldrig ha stått lägre på opinionens marknad. Vi bevittnar tacksamt västalliansen iordningställande genom Gulfkriget. Vi förfasas över kvinnligt utbildningsförbud och burqor. Vi chockas över självmordattentat på Manhattan och förstår och stödjer USA:s krigssvar. De avsatte en regering som upplät utrymme för terroristerna och vi drar en lättnadens suck.

Så är läget nu.

Det borde betyda att muslimen Arafat som stödde Hussein i Gulfkriget har ett pressat läge i opinionen. Palestinska självmordsbombare som ställer sig i köerna till ett tonårsdisco i Tel Aviv och vars familjer får dollar som tack av Irak borde vara hatade idag. När vi på Hamas-möten ser män i ku klux klan-liknande kåpor leda processioner där små barn under 10 år bär bälten med bombattrapper sådana som självmordsbombare använder borde vi skaka på huvudet. När kvinnor och barn dansar av glädje och männen skjuter salut inte över ett slag vunnet soldater emellan utan över söndersprängda unga ryska klubbrejvare i Tel aviv för några månader sedan eller lika söndersprängda
fredsdemonstranter i Jerusalem för en månad sedan borde vi fråga oss om termen masspsykos är applicerbar.

När PLO med smugglar tonvis tunga vapen till Palestina på skepp, när Arafat släpper Hamasaktivister ur palestinska fängelser, när Hamas öppet proklamerar sitt budskap från moskéer, när vi ser bilder på en skrattande palestinier som efter dråp visar upp sina händer med judiskt blod inför en jublande folkmassa, när Arafat aldrig fördömer självmordattackerna på arabiska, när man hittar en bomb gömd i röda halvmånens ambulans så borde palestinierna ha det motigt i opinionen just nu.

Men det har de inte.

Väst och dess media talar om att "fredsaktivister riskerar livet" och att "Arafat vägras åka till fredsmötet". Sanktioner ropas på och synagogor hotas och brinner över hela Europa. Vi kan konstatera att vanliga "opinionslagar" inte gäller när Israel, judar eller judendom är med i spelet. USA får avsätta en regering på andra sidan jordklotet i sitt krig mot terrorism. När demonstranter i Europa fightas varken med bomber eller gevär, men med stenar då skjuter den italienska och svenska polisen skarpt. En och annan protest hörs, men det som lyser mest är alla rosorna till de tappra poliserna från de svenska socialdemokraterna.

Men när Israel upplever det ena självmordsattentatet efter det andra, attentat som inte känner några gränser i sin grymhet, när Israel åser hur attentaten organiseras i de palestinska områdena och bevisligen utförs av Arafats rörelse, hur de firas på gatorna, proklameras från moskéerna och stöds av den allt annat än fria pressen så får de inte göra någonting.

Om Sverige skulle uppleva självmordsattentat i köerna till Stockholms Café Opera, på uteserveringar på Avenyn i Göteborg och bussar i Malmö. Om attentaten bevisligen skulle utföras av ett grannområde skulle vi inte gå in där då och leta efter terrorister och nya bomber?

"Fredsmötet" som Metro kallade det som Arafat vägrades åka till var ett möte där arabstaterna begärde en palestinsk stat med visst land och så vidare i utbyte mot vad? Vad var det som Saudiarabien och Syrien var villiga att ge Israel i return? En gedigen plan i hur att stoppa terrorismen? Ett stopp för Hizbollah som tillåts verka på syriskt område? Ett demokratiserande rent av? Nej, vad de var villiga att ge Israel var ett erkännande av dess existens! På den nivån är vi allstå. 50 år efter Israels bildande har de staterna fortfarande inte erkänt dess rätt att existera!

Att Israels grannar ligger i topp vad gäller de så kallade hedersmorden, att de år 2002 praktiserar offentliga spöstraff och att det inte finns och aldrig har funnits någon demokrati bland dem ligger dem inte till last i västs opinion. Tvärtom Syrien har välkomnats in i FN:s säkerhetsråd! Att Israel är en demokrati med fri press och araber i sitt parlament spelar ingen roll: Rasistiskt är det ändå.

Nog är det märkligt alltid.

Av David Hargil Ingemarsson 10 apr 2002 13:50