Jag är stolt över att ha stått i vägen för en kula

"It was so strange. Its. its never happened before, but. it was so. REAL!"
- Temptation Island

Ovanstående citat är hämtat från en dokusåpa som tragiskt nog har slående likheter med den cirkus som blivit av EU-kravallerna. Förundrade människor undrar vad som hände med GötEUborg och folkfesten. Vänstern känner sig "djupt svikna" över att polisens kontaktgrupp upplöstes innan mötet börjat - när de borde nickat igenkännande.

Vilka var de vanligaste kommentarerna efter toppmötet?
"Det var så overkligt", "som på film" eller varför inte "man tror ju inte att sånt kan hända här".

Men vad var overkligt? Att det finns så många människor med en ilska och frustration över samhällsutvecklingen - tillräcklig för att få dem att kasta sten? Att polisen skjuter skarpt och i mitt fall för att döda? Att svenska poliser misshandlar och kränker? Eller att det finns demonstranter som inte är ett dugg intresserade av att sitta i myssoffan med Personliga Persson?

Jag tror det handlar om en djupt rotad motvilja till att ta tag i, eller överhuvudtaget se, de realiteter vi ställs inför. En konflikt som ofta kan verka abstrakt som blir till ett konkret missnöje blir för tydlig för att ignoreras. Annars är det just det man helst hade gjort - inbjudit självutnämnda företrädare för proteströrelsen in i värmen. Konfliktlösning som i "konsten att låtsas som om konflikten inte finns". Nu blev det inte så.

Bo Lundgren har, med omedveten ironi, i ett citat lyckats fånga det världsfrånvända folkförakt som genomsyrar våra så kallade "demokratiska" institutioner: "Vi får inte låta gatans parlament styra". Han representerar en alieneringens politik, där alla sammanhang tycks försvinna. Där demokrati är att var fjärde år avsäga sig allt ansvar och där solidaritet är en nationalekonomisk variabel. Detta är därför alla kontroll-freaks mardröm - att människor tar saken i egna händer, uttrycker en okuvlig vilja och en beredskap att omsätta sina idéer i praktiken. Vi slutar vara toppstyrda och agerar själva. Kravallerna flyttar världspolitikens arena bort från glaspalats och ut på gatan. SE-banken hålls ansvariga för u-ländernas skuldkris. Storföretag som utnyttjar barnarbete får se sina affärer sönderslagna. Politik blir något som händer här och nu. När vi gör oss av med vår rädsla och tar på oss konsekvenserna och ansvaret för vår kunskap och utför medvetna, konkreta handlingar, krymper världen. Och verkligheten kryper obehagligt nära inpå.

Det är en återerövring av politiken - vi tvingas ta ställning. Debatten förs fortfarande i aldrig tidigare skådad omfattning. Visst, den är snedvriden. Hade ni förväntat er något annat? Den som anpassar sin politik efter media gör bäst i att hålla tyst - eller satsa på en lovande karriär som yrkespolitiker.

Kravaller kommer fortsätta äga rum, om så alla militanta organisationer la ner sin verksamhet igår, av den enkla anledningen att vi lever i ett samhälle som drivs av ständigt ökade klyftor, försvarade av en våldsapparat. Om vänstern menar allvar med sin politik - oavsett taktik - så kommer den möta repression, och sammandrabbningar av det här slaget och värre kommer äga rum. Detta är ett faktum. Vi gör klokt i att vara förberedda på det. Om Göteborg var en förvarning om hur vänstern kommer reagera i sådana situationer är vår kamp döfödd.

I sin jakt på en större del av nyhetskakan eller ytterligare en plats i parlamentet väljer allt för många organisationer att skära bort de mest radikala elementen och tävlar idag i avståndstagande från "terroristerna". När samma "terrorister" gång på gång varnade för samarbete med snuten blev vi kallade cyniska, som bäst. Men efter allt som hänt - med övervåld, bevisförfalskning, infiltratörer maskerade som kontaktgrupper etcetera - verkar man ändå inte ha lärt sig någonting. Varför tror ni man satsade så hårt på "dialog" inför ordförandeskapet? Varför fick Attac en kvart ! med Persson? Därför att makthavarna är jävligt rädda för kravaller. Allt blir så verkligt då.

Jag vet inte hur många gånger man proklamerat att Sveriges oskuld gått förlorad. Men om mitt blod på Vasaplatsen kan hjälpa till för att få bort den för gott, är jag stolt över att ha stått i vägen för en kula. Jag tycker det är förlösande att se människor rikta sin ilska mot just de institutioner som skapar den, och inte mot varandra. När 20 000 människor protesterar mot den påtvingade nyliberala världsordningen är det självklart att bankerna fönster inte lämnas orörda. Majoriteten av jordens befolkning behöver inte se Robinson för att veta vad svält innebär, och de blir nog knappast upprörda över att någon passar på att sno ett par Nike-skor de sytt ihop för en krona eller två i timmen.

Nu när EU börjar kräva sina första dödsoffer - när det gäller demonstrationer - även på hemmaplan, kanske de äntligen kan säga "Välkomna till verkligheten".

Det är dags att vakna upp ur den dvala som en alltför lång tid av sossestyre har försatt den svenska befolkningen i. Det finns inga pengar längre, inget Folkhem. Marknaden styr. Inte ens de i hyckleriets högborg verkar längre intresserade av att dölja detta faktum. Samma marknad som de för 15 år sedan påstod sig kämpa emot. Och är det någon som på allvar tror att vänsterpartiet kommunisterna, eller minns jag fel? skulle behålla ordet "socialism" i sitt principprogram om de fått känna på Härskarringen?

Detta inlägg är skrivet för vänstern. Att höra nyliberaler tjafsa om icke-våld är som att se en missionär läsa högt ur bilbeln medans han piskar upp en inföding. Men på en punkt håller jag med dem - våld föder våld. Det är ju det vi sagt hela tiden.

Bortom flosklerna måste vi hitta en analys.

Jag är en sån där stundtals svartklädd revolutionsromantiker som inte tror att makthavarna som ofta är riktiga gangsters du aldrig sett kommer att ge upp sina maktpositioner frivilligt. En som inser att all parlamentarisk politik är densamma - "den enda vägens politik". En som lär av historien och ser att alla framsteg kommit genom kamp, och inte av de priviligierades välvilja och medgörlighet.

Någon gång i början av 1900-talet blev diktaturerna ett omodernt och ineffektivt sätt att kontrollera folk på. Under trycket av en stundande revolution växte "demokratin", som vi känner den, fram. En viss grad av frihet var nödvändig för att hålla massan lugn. Maktförhållandena förblev dock desamma och "demokratin" blev den nya fasaden. Samma "samförstånd" och falska tolerans var grogrunden för socialdemokratin och fackföreningar av LO-typ.

I Sverige får du tycka och säga - nästan - vad du vill. Men så snart du visar att du ämnar göra allvar av dina ord - vilket är precis vad du gör när du försöker komma in till "de folkvaldas" EU-möten - visar det sig att dessa friheter inte är särskilt mycket värda. Rättigheter vi ser som självklara kan mycket väl försvinna, om vi inte AKTIVT försvarar dem, vilket är mer än tydligt i det rättsliga efterspelet till EU-kravallerna, till exempel. Vi kan inte vara defensiva i detta arbete. Vi måste ständigt jobba offensivt, vi måste konfrontera. Jag vet inte med vilken juridisk rätt man spärrar av hela stadsdelar.

Men även den aktivist som helt och hållet håller sig inom lagens gränser kommer om hans/hennes åsikter vinner gehör, finna sig själv i fängelse förr eller senare. För om den pacifistiska rörelsen någonsin skulle bli ett reellt hot mot status quo skulle den nakna repressionen drabba även dem. Det var ju inte direkt Bin Ladin som låg på Schillerskas skolgård och förnedrades.

Det fanns aldrig några tyska terrorister, och inspärrningen av Hvidfeldska var planerad långt i förväg. Polisens metoder i Göteborg var inte nya. Inte heller spontana eller utslag av en polislednings inkompetens. Tvärtom. De är en del i ett mönster, en mall för just sådana demonstrationer, som upprepar sig nästintill identiskt i USA, GBG, Genua och resten av världen.

Men polisen behöver inte splittra vänstern - det gör vi själva.

Hur länge till ska samhället nedmonteras, hur kritiskt måste världsläget bli innan ni inser att det så kallade "svarta blocket" inte är era fiender?

Det handlar inte om att se våld som den enda formen av motstånd. Att vara militant är att sluta tigga om femtio öre mer i timmen och istället kräva hela jävla fabriken. VI kommer aldrig kunna rösta oss till den. Och om vi sätter oss ner och sjunger "We shall not be moved" kan jag garantera att det är precis vad vi kommer bli. Att vara militant är att tänka själv och handla därefter - och att aldrig kompromissa med denna okränkbara rättighet. Hade vi haft 20 000 demonstranter med den inställningen hade vi kunnat marschera ner till Svenska Mässan utan att lyfta ett finger. Det är en sådan radikalisering etablissemanget är rädda för - så rädda att polisen ser sig tvungna att angripa en fest med 200 dansande ungdomar.

Den ekonomiska och politiska toppeliten har en enda sak på sin agenda - en ständigt ökad profit och global makt. "Demokrati" är bara ytterligare ett medel, och om den inte uppfyller dessa syften - det vill säga om den börjar bli ett verkligt folkstyre - kommer den försvinna. De sitter löst, och en enda gnista kan räcka... De är naturligtvis fullt medvetna om detta. Det är dags att vi också blir det.

Slutligen vill jag bara säga att det bästa jag läst om Göteborgskravallerna var i Village Voice, New Yorks motsvarighet till Nöjesguiden typ...:

"Den 15:e juni sköts en demonstrant ner i Sverige. Det blev stora nyheter. En månad senare, under protester mot världsbankens möte i Papua Nya Guinea blev sjutton människor skjutna."

Om media skrivit om sådant - för det händer hela tiden i den verkliga världen - hade folk insett att det inte handlar om enskilda våldshandlingar eller frustrerade tonåringar. Utan att världen faktiskt är den krigszon du såg på Avenyn, på plats eller på TV. Situationens allvar är skrämmande, men vi måste våga möta verkligheten. Det finns en våldsam repression för att försvara en hänsynslös exploatering, och det finns de som motsätter sig detta.

Välj sida.

"Man måste lära sig se mörkret, annars kan man bryta nacken" - Dag Vag, svensk proggrupp

"The darkest hour is before dawn" - Gunshot, brittisk hiphopgrupp

PS. När var det vi skulle gå med i EMU föresten? DS.

Av Hannes Westberg 09 apr 2002 15:57