Rymdresa med tunnelbanan

Det är en helgkväll och jag har jobbat sent. Sitter därför helt nykter och småslöar trött av arbete. Majoriteten av mina medresenärer är trötta av andra orsaker. Ibland kan jag inte låta bli att le åt dem. Jag må både se ut som och vara en riktig tråkmåns i jämförelse med festprissarna, men jag får min revansch i morgon förmiddag när jag stiger upp. Jag kommer då att utgöra en betydligt trevligare anblick och tål då såväl ljud som ljus.

Tåget stannar Medborgarplatsen, upp går dörrarna, folk stiger av och nya resande strömmar på tåget. Tunnelbanan går i sina invanda trygga spår. Jag hinner uppfatta att en festklädd tjej stiger på, iförd tajta kläder med mycket långhårigt lurv på kragen och manschetterna samt högklackade platåstövlar. Ägnar henne en förströdd blick och konstaterar tacksamt att hennes figur bär upp de tajta kläderna med den äran. Sedan slår hon sig ner på sittgruppen framför min med ryggen mot mig och jag tänker på något helt annat. Förmodligen vill jag bara hem så fort som möjligt.

Dörrarna stängs och tåget drar igång. Alla har hittat sittplatser. Det är ganska trevlig stämning ombord, faktiskt. Plötsligt ser jag något som får mitt blod att isas - en livs levande rymdvarelse, det kan inte vara något annat, sitter mitt emot flickan med de lurviga kläderna.

Det, jag vet nämligen inte om det är en tjej eller kille, har rakat huvud sånär som på en cirkel med en omkrets på dryga decimetern. Det som växer däruppe är friserat i voluminösa dreadlocks i kolsvart och djupt isblått och rinner ner mot varelsens rygg. Hela ansiktet och huvudet är nästintill kritvitt ända upp till det som ska föreställa hår, frikostigt med kajalpenna runt ögonen och lysande blå ögonskugga inte bara på ögonlocken utan upp där ögonbrynen skulle suttit och ungefär lika långt ner åt andra hållet. I sidled når det blå nästan ut till tinningarna. Läpparna är matchande blå med en ring genom underläppen. De smala, spretiga fingrarna slutar alla i blå klor. Nu är min sista stund kommen!

Plötsligt börjar utomjordingen att tala med flickan. Aha, en varelse intelligent nog att känna till vårt språk! Varelsens röst låter mörk och jag drar därför slutsatsen att det är en varelse av hankön som sitter i vagnen. Det kanske inte fungerar så på hans planet, men får jag bara ha mitt sätt att uppfatta saker och ting ifred, lovar jag att respektera deras. Hans tal låter lite teatraliskt, men kanske riktade han in antennerna mot Dramaten när han lyssnade in sig på det svenska språket.

Något får mig att inse att jag kanske borde titta åt ett annat håll. Jag förstår att han på något sätt är lierad med flickan i de lurviga kläderna. Hennes klädsel kanske är ett tecken som endast utomjordingar förstår. Vem vet vad en rymdvarelse kan ta sig till om han misstänker att han är upptäckt? Vem vet vad flickan plötsligt förvandlar sig till om hon får vittring på potentiella fiender i vagnen? Betydligt säkrare är att studera reklamen, även om jag inte känner för att köpa något av det som erbjuds. Då och då låter jag emellertid blicken svepa över rymdvarelsen, bara för att förvissa mig om att han sitter kvar snällt och beskedligt. Det gör han. Till min stora lycka sitter han också kvar när jag ska stiga av tunnelbanan hemma. Vad skönt att slippa behöva skaka av sig en utomjording på vägen hem.

Såhär några dagar senare undrar jag lite över mina medresenärers vidare öden. Den som sett ett nytt tunnelbanetåg skyltat till Hagsätra färdas över himlavalvet omgivet av ett mystiskt blått sken, såg sannolikt inte fel. Har ett flertal av dina bekanta i söderort nyligen avlagt nykterhetslöfte, vet du nu vad som fick dem till detta. Själv är jag bara glad och tacksam för att ha fått stanna kvar på planeten jorden med mina besparingar i behåll - eller gäller SL-taxan även för resor till yttre världsrymden om man färdas per tunnelbana?

Av Staffan Huss 08 apr 2002 14:01