Anna Rydstedt och döden

Anna Rydstedts gripande dikt Mamma i världen är så personlig och naket utlämnande att en analys av dikten tangerar ett ovälkommet intrång i hennes privatliv. Att dikten getts ut kanske trots allt kan förstås som en inbjudan till läsaren att närvara vid dödsbädden och dela hennes sorg efter modern. Och även sorgen har ju sin retorik, utmejslad genom litteraturhistoriens långa tradition av döds- och minnesdikting. Anna Rydstedt bryter inte helt med denna tradition, även om hon är sparsam med metafysiska och religiösa övertoner, och förlägger dödskampen där den främst hör hemma, i den döendes kropp.

Rydstedt ryggar inte för ord som "dödscancerluften", "rosslingar" och "morfinspruta", men hänger sig inte åt det otäcka och skrämmande. Dramat utspelar sig i ögon som slocknar och händer som kallnar. Livet som flyr behöver inga andra metaforer än de som kroppen själv tillhandahåller. Realismen i dikten, vardagligheten i döendet blir på så vis mycket påtaglig. De enda klassiska dödsmetaforer som förekommer är ljuset/lampan som brinner ut, klockan som tickar och båten som för den döda över till den andra sidan, och några till. Men även dessa är fast förankrade i det yttre skeendet: "Ljuset flämtar nu --- i vinddraget från den öppna fönsterluckan där högst uppe."

Klockans tickande markeras av noggranna tidsangivelser, så som alla avgörande ögonblick i livet för alltid är bundna till ett visst datum, en viss timme, en viss minut. Modern levde "till kvart över tre" på natten, och "Halv tolv fick du din sista morfininjektion, halv tolv." Oberoende av den objektiva tiden konstaterar diktjaget nedan kallat Anna också att "Den enda klocka, / som är giltig nu i denna natt / är din kropps uppgivna livsklocka".

När båten förs på tal förs tankarna direkt till floden Styx "Allt längre far din båt på mörka sundet." men stannar inte där, för dikten talar också om två båtar, en för modern och en för Anna: "vi ligger i två båtar / och våra händer når ej snart varandra." Denna bild kopplas till moderns säng och britsen bredvid, där Anna ligger. Återigen tas det metafysiska skeendet själen som lämnar kroppen ner på en anspråkslös, konkret nivå där Karons färja först är en liten eka och sedan blir till en helt vanlig säng.

Strukturellt kan dikten indelas i tre avsnitt. Det första och kortaste fungerar som ett offentligt tillkännagivande att modern är död:

Elin Helena Viktoria,
frisk ifrån cancer,
sover i graven.

Vidare får vi upplysningar om var och när dödsfallet inträffade, innan dikten glider över i ett direkt tilltal till modern. Övergången markeras också genom byte av tempus, från i huvudsak imperfekt i inledningen, till i huvudsak presens i fortsättningen. De två återstående avsnitten är ungefär lika långa och representerar två faser i skeendet, tiden före och efter själva dödsögonblicket.

Döendet sker gradvis, allra tydligast i moderns händer som Anna hela tiden försöker hålla i sina, "men du håller inte längre så fast i handen / efter din senaste morfininjektion." Händerna domnar bort av dödens annalkande kyla: "Jag förmår inte längre hålla dina kalla händer varma.", "Dina händer bara kallare och kallare, / frysande alltmer". Döden är närvarande medan livet ännu pågår, liksom livet tycks dröja sig kvar i kroppen en stund efter döden, även om det bara är skenliv: "Så har du aldrig sett på mig förut / med icke-seende pupiller."

De kallnande och domnande händerna är nu döda, Anna har dem inte längre i sina. "Hennes händer är stilla på lakanet". Det lilla mått av kommunikation som återstår mellan mor och dotter förflyttas till ögonen:

Dina brustna ögon ser mig in
i mina levande hinneomslutna ögon,
men dina ögon väntar mig inte mer.

Diktens avslutning är fridfull men hjärtskärande. Alla högtravande metaforer är avskalade. Kvar finns bara en död kropp, bortom all värme, en kropp som Anna med sorgsens trotsiga logik ännu försöker värma:

Jag kysser din svala, bleka panna
och stoppar om din lilla döda kropp,
så att du inte skall frysa så mycket.

Av Mattias Agnesund 07 apr 2002 19:16