USA:s krigsmakt, äntligen hjältar?

Media fick sina våta drömmar uppfyllda. Ett plan brakar rakt in i USA:s största fallossymbol och plötsligt är alla du och kompis med alla utom Talibanerna. Georgie junior kunde utropa sig själv till demokratisk envåldshärskare med senatens goda vilja, för nu skulle ondskan utrotas ur världen en gång för alla. Och där är alla egentligen överens, vapnen kan inte vila förrän ondskan är utrotad. Där är George Bush JR och Usama Bin Laden överens.

Själv tittade jag med fascination och, även om det är motvilligt jag säger det, i den stunden kände jag även en viss beundran för de som körde planen in i WTC. Missförstå mig nu inte och tro att jag tycker att alla de människor som dog, både i planen och i husen förtjänade det på något sätt, tvärtom tycker jag att det är ett fruktansvärt dåd sett ur medmänsklig synpunkt. Men när jag satt och så de första bilderna på TV så tänkte jag "Äntligen någon som sätter sig upp mot USA, vägrar ta all skit som de häver ur sig. Vägrar godta deras självgoda veton i säkerhetsrådet, deras stöd för Sharons attacker på palestinierna". Det var vad jag tänkte i den stunden. För på bilderna fanns inte människorna i de brinnande husresterna, inte de söndertrasade kropparna på gatan, bara ett plan mot en byggnad, en värld mot en annan.

Så här i efterhand tycker jag naturligtvis att det var ett fruktansvärt dåd och jag anser att allt våld är av ondo, vilket också är varför jag höll med de som protesterade när USA inledde sina bombningar mot Afghanistan. Nu fick han väl ändå för fan ge sig! Skulle han bomba världens redan mest sönderbombade land? Jävla USA och jävla Georgie Jr! Men så började reportagen strömma in. Folket jublade över att ha blivit befriade från Talibanerna. Gubbarna rakade sig och kvinnorna kunde åter bege sig ut på gatorna. Plötsligt låg framtiden öppen igen. Studier för flickor, som förut bedrivits i smyg, kunde ske öppet igen. Den rädsla som dominerat landet under ett antal år började så sakta släppa sitt grepp. Vad var det jag såg egentligen? Vad var det jag kände? Kunde USA:s bombningar har fört nåt gott med sig? Jag var kluven och visste inte vad jag skulle tro. Fick en hel del att fundera över.

Jag måste säga att jag fortfarande tycker att Georgie Jr är en skitstövel av rang, speciellt med alla uttalanden som följt på Afghanistan-krisen med utpekning av andra "terrorist"-länder. Och jag tror också fortfarande att väpnade lösningar är underlägsna politiska påtryckningar och solidariska handlingar. Men jag har också lärt mig att ibland behöver man hjälp för att våga stå emot och slå tillbaka. Jag tror att folket i Afghanistan berövades modet att stå emot och istället fogade sig under Talibanerna, när omvärlden inte längre brydde sig om dem, när vi ignorerade deras nöd. Jag tror att jublet de höjde, inte bara var ett jubel över att ha blivit befriade, utan även ett jubel över att vi återigen brydde oss. Tyvärr krävdes det minst 5 000 människors liv i väst, för att världen skulle rikta sina blickar dit. Hur många skall det till för att vi skall börja bry oss om de Afrikanska ländernas befolkning? Hur många skall dö för att vi ska se hela världens befolkning som en helhet?

Av Martin Therus 04 apr 2002 16:53