Westessons 100 favoritfilmer: nr 22

Det känns överflödigt att påpeka, men jag gör det i alla fall: Ingmar Bergman är Sveriges kulturambassadör i världen. Tillsammans med Strindberg och Astrid Lindgren är han den som spritt bilden av svenskar till amerikaner, asiater och armenier. Jag förutsätter att de har ett splittrat intryck av oss: kloka och lagom tjocka människor i våra bästa år som är besatta av kvinnodjävlar och Guds tystnad.

Hårdrar man det, vilket vi gott kan göra, står Bergman faktiskt i skuld till att 1980 års "Blixt Gordon" ser ut som den gör; utan Bergman hade Max von Sydow inte fått sitt internationella brejk och därigenom rollen som kejsar Ming.

Med andra ord har prästsonens inflytande inte bara omfattat svensk kultur, Drrramaaaten, SVT Drama och Filminstitutet, det har omfattat även Bond och David Lynchs sci-fi-flopp "Dune". På grund av Bergman kunde Liv Ullman och Sven Nykvist bli regissörer och göra otäcka kostymdramer som "Kristin Lavransdotter" och "Oxen".

Som far till Daniel Bergman är Fåröprofilen också medskyldig till pekoralet "Svenska hjältar", som far till Mats Bergman är han delaktig i att "Storstad" såg ut som det gjorde, och som far till Anna Bergman hade han onekligen ett visst inflytande över 1978 års danska hyggeporrfilm "I skyttens tecken" "Agent 69 Jensen".

Och som svärfar till Henning Mankell skulle det inte förvåna mig om han har haft ett finger med i gröten också när Wallander suckar över nån ny modern företeelse typ hjulet eller elden.

Frågar ni mig är det ett inte alldeles vackert facit. Bergmans oinskränkta inflytande över svenskt - och internationellt - kulturliv under de sista femtio åren har stjälpt mer än det gagnat. Svensk sextio- och sjuttiotalsfilm lider tydligt av komplex gentemot en magsjuk mästare, och fortfarande tycker SVT att det är public service att bortprioritera alla andra projekt så fort Bergman kommit på nåt nytt han vill berätta om sina jävla föräldrar.

Och mycket av detta på grund av en lågbudgetfilm där en riddare med stelopererad käke spelar schack med en vitsminkad man i kåpa, inspirerad av Uppenbarelseboken och gamla kyrkmålningar.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka oerhört mycket om "Sjunde inseglet". Det är ett så bedårande och fascinerande stycke film, helt befriat från ironiska citattecken och autencitetskomplex. Det är en modig film såtillvida att den öppet ställer sina pubertala, direkt infantila frågor - varför dör folk? finns Gud? och varför det? - och för att den väljer de mest konkreta bilderna att göra det med.

Få andra regissörer skulle våga använda en så tydlig och uppenbar bild för Döden - som Döden. Få andra regissörer skulle välja att formulera frågan "Vad händer när vi dör?" genom att låta huvudpersonen säga "Vad händer vi dör?" Det kräver faktiskt sin man att ställa sig upp inför domstolen och under ed erkänna att ja, jag är snart fyrtio men jag undrar fortfarande.

Ibland ser man filmskribenter och filmkritiker använda begreppet "Bergmanfilm", inte bara som beteckning på en film av Bergman utan också på filmer i hans anda. Bergman själv använder det om 1978 års flopp "Höstsonaten", och då som självkritik, som ett tecken på att filmen var förutsägbar och feg.

Under sin karriär har Ingmar Bergman regisserat fyrtiotalet filmer, skrivit manus till ännu fler och haft ett direkt och indirekt inflytande på alla västvärldens artsy-fartsyfilmer sen 1957. Han har jobbat med alla svenska skådespelare utom Ernst-Hugo Järegård och Thommy Berggren - men väl Hasse Alfredson, Nils Poppe, Sune Mangs och Carl-Gustaf Lindstedt - och i alla upptänkliga genrer, inkluderat reklamfilm. Och ändå existerar begreppet "Bergmanfilm", och ändå har de flesta en bild av hur en sån kan tänkas se ut. Det tyder om inte annat på en viss personlighet.

En typisk Bergmanfilm är icke-realistisk i utlandet betecknas "Sjunde inseglet" som fantasy och dealar med frågor om döden, Gud och konstnärens villkor. Alla teman korsar varann i "Sjunde inseglet"; konstnärstemat främst genom Nils Poppes och Bibbi Anderssons gycklartrupp, men också i kyrkmålaren Albertos Pictors som är en historisk figur monolog om showbusiness.

En typisk Bergmanfilm är svartvit - han började behärska färgskalan först i mitten av sjuttiotalet med "Viskningar och rop" - och utspelar sig i en historisk tid eller på en aldrig namngiven plats. För att verkligen understryka att detta är hitte-på och symbolik, plockar han gärna in anakronismer i den historiska miljön. "Sjunde inseglet" utspelar sig under korsfarartiden, varför till exempel häxbränningssekvenserna får sägas vara historiskt malplacé.

En typisk Bergmanfilm blandar ångestladdad tungsinthet med en lika ångestladdad humor - Gunnar Björnstrand gör sitt livs roll som den sarkastiske väpnaren Jöns - som dessutom är påfallande burlesk, skabrös och folklig ja, jag vägrar fortfarande skriva "mustig".

En typisk Bergman-film är tyvärr förbannat teatralisk, nåt jag inte tror bara är ett självvalt grepp, utan också en direkt följd av att han under höst- och vårsäsonger arbetade på institutionsteatrar med samma skådespelare som han filmade under sommaren. Den annars så chosefrie komediskådespelaren Nils Poppe låter här som om han läser innantill ur ett manus fullt med regianvisningar som "konstpaus".

Men det sista är marginalanteckningar. Mot alla odds lyckas "Sjunde inseglet" verkligen beröra med sitt tunga gymnasiala artilleri av digerdöd och apokalyps. På ett vis är det att betrakta som en större bedrift än att beröra med en historia man faktiskt kan relatera till.

Komplement: i "Gycklarnas afton" 1953 och "Ansiktet" 1958 arbetar Bergman också med konstnärstemat och den anakronistiska historiska miljön. Max von Sydow är lika manierad i "Ansiktet" som Anders Ek i "Gycklarnas afton", men jag tycker ändå om dessa tidiga sökande filmer. Jag tycker mig nämligen märka att regissören verkligen brinner för de frågor han ställer och att han gör vad han kan för att engagera med dem.

I sina hyllade sextiotalsfilmer, trilogin "Såsom i en spegel", "Nattvardsgästerna" och "Tystnaden", samt "Persona", har han däremot glömt sitt ansvar som underhållare och ägnar sig helt åt frågeställningar som faktiskt aldrig är särskilt intressanta. Och skådespelare med såna gasbildningar ska ha Samarin och inte guldbaggar.

Av Valdemar Westesson 02 apr 2002 18:36