Därför dricker Sverige

Lars sneglar lite på hennes urringning. Ja, hon var fin. Därefter är det stopp. Aldrig att han skulle prata med henne, starta en trevlig konversation. Om det blev ett fiasko skulle alla de andra i t-banevagnen få kännedom om det. Vad skulle de då tänka om Lars och vad skulle hon tänka om honom? Tyst fortsätter Lars sin resa.

Lasse lutar sig mot bardisken för att inte tappa balansen. Bredvid honom står två snygga brudar som försöker fånga bartenderns uppmärksamhet. Lasse vinglar lite närmare dem och uttalar en raggningsfras som är så kass att den inte är värd att återges. Brudarna fnyser åt honom och fortsätter sina försök att beställa något. Men Lasse bryr sig inte om detta för han vet att här är han kung!

Lars och Lasse är en och samma person. De lever i ett Dr Jekyll och Mr Hyde-samhälle. Efter alla elixir Lars dricker förvandlas han till Lasse. Från anständig och smått blygsam till livlig och utåtriktad.

Om en psykolog vill göra en intressant studie om människans beteende så ska hon åka till Sverige och jämföra skillnaderna mellan svenskarnas uppförande i och utanför krogen. Sveriges släkte är en av världens kallaste och i folkmassor vill vi vara så diskreta som möjligt och helst inte ha något med andra att göra. På krogen är det precis tvärtom, vi vill synas så mycket som möjligt och ha med andra att göra så mycket som möjligt.

När jag hänger med mina polare till krogen nykter, får jag ibland känslan att jag är malplacerad. De blir gladare, de har roligare, de har blivit Mr Hydes som skuttar omkring. Inte så att jag menar att de förvandlas till onda människor, det är själva förvandlingen jag vill betona. Här snurrar en annorlunda värld. Om jag i t-banevagnen skulle börja prata med någon obekant så skulle denne uppfatta mig som ett psykfall och bli besvärad. På krogen blev jag psykfallet. Är jag inte social eller är jag inte glad så är det något fel med mig, då är jag antagligen deprimerad eller så har jag sociala problem. Mitt tråkiga, nyktra, t-banevagnsaktiga jag, det vill säga en Svenssons vanliga beteende bland folk, passar inte in här.

Frihet. Jag minns en klassresa under högstadiet. Vi var i ett annat land, långt bort hemifrån. På kvällen då vi killar strövade runt i staden växte ett annat beteende hos oss. Vi blev coolare, vår självsäkerhet steg till skyarna, vi vågade göra vad som helst, vi var precis dem vi ville vara för stunden där ingen visste vilka vi var, där vi inte kunde göra bort oss. Ja vi var i ett annat land, väldigt långt borta från hemma.

Är det inte så att den längtan efter att få komma till denna frihetens stad har format den alkoholkultur vi har i Sverige? Vi får slippa vår djupfrysta roll som tråkig Svensson och vara någon främmande och passionerad. Lars får äntligen vara Lasse igen! Alkoholen tar oss till denna stad för en billig summa, till denna världssflykt. En frihet som för en del leder till slagsmål, blod, trakassering, vandalism, men också en härlig, omfamnande frihet som vi längtar efter. Inte konstigt att våra föräldrar är så pinsamma varje midsommar. Det är ju det de så länge längtat efter, att bara släppa allt och vara tvärtemot den person som ens barn beskyller för att vara trist och ointressant. Visst gör de bort sig efter alla snapsvisor, men friheten är värd det.

Det är en skön värld som snurrar på krogen. Där råder en varm och kärleksfull atmosfär. Folk pratar med varandra, folk rör vid varandra, folk har roligt tillsammans. I en nykter betraktares ögon finns det något patetiskt över all ytlighet och hånglande. Men ändock varmt och kärleksfullt med många glada leenden. Särskilt om man jämför med t-banevagnens livlösa blickar.

Människan vill älska och bli älskad, varje människa är ju ett resultat av kärleken mellan två personer. Vi söker, längtar och vill ha kärlek, vi vill bli accepterade. Vart hittar vi kärlek? Kanske det vardagliga Svenssonlivet inte erbjuder tillräckligt mycket av den varan. I t-banan hittar vi den absolut inte. Jag tror att vissa inombords bara längtar efter fredagar, lördagar och lillördagar. För utlänningarna är det annorlunda, se bara på deras kroppsspråk och öppenhet. Vare sig de dricker eller inte så är deras värme och kroppsspråk likadant, de behöver ingen alkohol för att leva. På krogen får vikingarna leva och det gör de till fullo. På krogen skriker Sverige!

Det är en annan värld. Och alkoholen är klipsk med sin marknadsföring. För vad händer när vi nästa morgon återvänder till vår trista värld? Huvudvärk, illamående, eventuella spyor... Inte är det på toppen man börjar verkligheten. Inte konstigt då att man längtar tillbaka till paradiset.

En fråga: När var det sist du log mot dina medresenärer i lokaltrafiken? Innan ni drar iväg till plugget eller jobbet, släng era djupfrysta hjärtan i mikron och kör på högsta effekt och under tiden masserar ni in lite munterhet i era döda ansiktsuttryck. Låt utlänningarna bli era armars förebilder, gestikulera så ofta ni kan. Vi borde börja leva mer i t-banevagnarna, bussarna, folkmassorna.

Av Filip Wlostowski 31 mar 2002 21:01