Westessons 100 favoritfilmer: nr 25

Jack Nicholson samarbetade som bekant med filmvärldens kanske mest mytomspunne perfektionist Stanley Kubrick i "The Shining".

Tillfrågad om Kubrick verkligen var så vansinnigt noga med detaljerna som ryktet sa - att han offrade 25 kameror för att få den perfekta subjektiva bilden när Alex hoppar ut genom ett fönster i "A Clockwork Orange", att han kollade kvaliteten på varje enskild biografkopia av "The Shining", att han helt tog över kameraarbetet på "Spartacus" och lät fotografen Russ Metty sitta overksam på en stol - svarade Nicholson diplomatiskt:

"Stanley´s good on sound. So are a lot of directors, but Stanley´s good on designing a new harness for the microphone. Stanley´s good at the colour of the mike. Stanley´s good about the merchant he bought the mike from. Stanley´s good about the merchant´s daughter who needs some dental work. Stanley´s GOOD".

Roy Andersson är hans andlige kusin. I en skrift - "Vår tids rädsla för allvar" - försvarar han sitt beryktade beteende att göra sjuttio omtagningar av samma scen och när allting sitter, alla repliker flyter, alla skådespelare har fått sin plats i bildrummet och ljuset faller exakt som det ska, byta ut hela golvet för att det har fel lyster.

Andersson menar, om jag förstår honom rätt, att det bara finns ett exakt uttryck, att det borde vara varje seriös konstnärs ideal att hitta det och att allt annat är oförlåtligt slarv och en rädsla för att framstå som pretentiös.

Efter "En kärlekshistoria" 1970 tog det Andersson fem år - tre månaders inspelning PLUS ett halvårs kompletteringar PLUS ett års efterarbete - innan "Giliap" kunde få sin premiär. På kuppen hann han slita ut en serie medarbetare och skaffa sig ett rykte som drev honom ut ur branschens finrum i tjugofem år.

Och vad värre var - det blev en jävla trist film. Långsamt malande och skitnödigt tungrodd med repliker som gymnasiepoesi. Lika stel och livlös som Kubrick när han är som värst.

Efteråt barrikaderade sig Andersson i en reklamfilmsstudio på Östermalm där han under noggrant kostsamt långsamt metodiskt arbete löpandebandproducerade reklam för lättöl och kexchoklad i femton år, innan han kunde påbörja det typ fyra år långa inspelningsarbetet på "Sånger från andra våningen".

Både "Giliap" och "Sånger från andra våningen" utmärks av stilisering, långsamhet, poesi, symbolik och eftertanke. Den förra tråkar ut, den senare fascinerar, men ingen av dem når upp till anklarna på den relativt smärtfritt framställda "En kärlekshistoria".

I "En kärlekshistoria" intresserar sig mannen med hundnamnet mer för människorna än för det perfekta symboliska uttrycket för dem. Han vågar till och med närma sig dem med kameran ibland och visa dem som sig själva och inte bara som fångar i stora grådaskiga rum.

Det går lite långsamt i "En kärlekshistoria" också, men det är en långsamhet med hjärtpuls och lungandning.

Filmen jag minns från mina tonår som en soldränkt historia om ung vacker hudlös kärlek, visade sig vid en vuxen andra titt främst vara en historia om en känslolös vuxenvärld som stelnat i positionerna och frusit till is.

Anderssons syn på människan och hennes möjligheter är djupt pessimistisk och skoningslös, men mer än något annat verkar han skriva under på Strindbergs berömda fras ur "Ett drömspel": "Det är synd om människorna".

Det är synd om de unga tu, Annika och Pär, som trevar sig mot varann bland mopeder och jukeboxar och gänghierarkier. Särskilt synd om dem är det när man inser att de en dag ska bli som sina föräldrar.

Det är synd om deras föräldrar också. Annikas mor och far - spelade av det äkta paret Margreth Weivers och Bertil Norström - har för länge sen förlorat kontakten med varann och flyr in i en prylvärld, en statusjakt, en värld av putsade fasader och kaotiska inren.

Det är synd om Pärs farfar på ålderdomshemmet, som säger rakt ut att tiden sprungit ifrån honom och att samhället inte ger nån plats för ensamma. Det är synd om Annikas försupna moster - spelad av Anita "Sånt är livet" Lindblom, som i verkligheten är en bitter rättshaveristisk skatteflykting på Rivieran - som gått genom livet kärlekstörstande och kärlekslös.

Men det finns humor hos Andersson som gör att man veknar, inte bara den svarta obevekliga humor som räddade "Sånger från andra våningen", utan också en ömsint och melankolisk känsla för mänskliga misslyckanden. Särskilt i inledningen - när Pär på moped blir omkörd av en cyklist - och i slutscenen - när hela kräftskivan ger sig ut på skallgång och det ganska snart visar sig att den eftersökte är med i kedjan - släpper det magonda och oförsonliga för att skänka en smula ljus och hopp till människosynen.

"En kärlekshistoria" är en svindlande vacker domedagsskildring målad med sommarljus, en svidande vidräkning med ett modernt konsumtionssamhälle där ingen plats finns för poesi och kärlek, men samtidigt i sig själv ett bevis mot sin egen tes. Det samhälle som trots allt gjort en film som "En kärlekshistoria" möjlig kan inte enbart vara ont.

Komplement: nästan trettio år senare upprepades mirakelformeln, när en ny ung kaxig debutant gjorde stormsuccé med en ömsint historia om ung kärlek i en oförstående omvärld. "Fucking Åmål" kom, sågs och segrade, och det med all rätt. Svensk film har bara varit naknare än så en enda gång - och det i "En kärlekshistoria".

Av Valdemar Westesson 29 mar 2002 21:49