Effekten av rökat blev en mardröm

Jag var 24 år gammal och absolut inte narkoman. Prövat att röka gräs hade jag i och för sig gjort vid tre eller fyra festtillfällen, utspritt över en femårsperiod, men utan någon nämnvärd effekt; utan något pirrigt sug efter mer. Ska sanningen fram så tyckte jag att gräs/hasch var rätt trist. Folk som rökte på blev ofta sorgligt löjliga och bytte under rustiden bort sin hjärna mot fetvadd.

Men jag sög i mig skiten ändå. Kanske var det i brist på
annat, kanske för att bryta någon slags tristess, kanske föll jag omedvetet för ett grupptryck? Jag har faktiskt inget klart svar.

Själv föredrog jag att nyttja alkohol när det vankades partaj men vid den här tidpunkten i mitt liv hade haschet börjat smyga sig in mer och mer i min umgängeskrets. Nya kompisars kompisar gjorde entré och för dom var en "puka"
som att ta en öl till maten. Några av dom bodde en tid i huset där jag och mina vänner bodde, som ett skönt miljöombyte från ensamma hotellrum, eftersom de reste mycket inom sitt yrke.

Jag blev van vid att ha cannabisrökens sötfräna doft omkring mig. Att någon "rökte" en vardag i hemmets stilla vrå framför tv:n var inget att ens höja ett ögonbryn för.
Hasch eller gräs var inte längre någonting förbjudet. Det var absolut inte farligt. Alla skräckhistorier man hade hört om psykoser och grejer var bara överdrivet skitsnack från människor som egentligen inte visste någonting om
det. Hasch var cool. Det var lugnt.

Det var den inställningen till denna livsfarliga, ja faktiskt livsfarliga, hallucinogena drog som banade vägen för mig att störtdyka ner i ett så svart och till synes bottenlöst helvete, som jag aldrig någonsin skulle kunna
önska ens min mest hatade fiende. Den skräck och panikångest som jag blev tvungen att genomlida! Att cannabis inte är farligt, det är i sanning högkvalitativt skitsnack!

Det var augusti och sommar. Klockan var ungefär vid middagstid då jag och två av mina kompisar hade bestämt oss för att dra i oss lite "röka". Vi ville uppleva en konsertfilm på video i sann 70:is anda. Det var ingenting som jag direkt hade längtat efter, det var mest en festlig grej. Det kunde ju bli häftigt att få se sina rockkämpar riva loss på Madison square garden, när man var stenad. Men det blev inte häftigt. Långt därifrån.

Eftersom mina erfarenheter av hasch inte hade varit speciellt omvälvande eller spektakulära, rökte jag nu extra mycket för att verkligen få uppleva detta magiska och världsbefriande rus som det snackades om. Då visste jag
inte, men i dag vet jag definitivt hur korkat och farligt det var.

Effekten av "rökat" blev av ett helt annat slag än vad jag hade väntat mig. Förväntan inför ett skönt rus förvandlades istället till den värsta mardröm jag någonsin har upplevt!

Plötsligt slet något tag och kastade mig ursinnigt från en trygg verklighet in i en snedvriden, vidrig känsla av overklighet. Jag höll på att förlora mig själv. Mitt förstånd förstod inte riktigt vad som höll på att hända, så min kropp reagerade först. Benen, huvudet och armarna började skaka under frossbrytningar. Ryggen krampade och lungorna kämpade efter att få luft. Dödsångesten var ett faktum.

"Ta mig härifrån!" var egentligen den enda sunda tanke som jag fick fram ur kaoset inom mig. Jag försökte till och med att gå och lägga mig i någon absurd förhoppning om att få sova bort allting. Men skräcken skakade mig bara allt våldsammare och tvingade mig upp till min närmaste vän av de två som satt framför konsertfilmen, höga som hus.

Vi gick ut från huset och han försökte lugna mig på bästa tänkbara sätt; genom att promenera och prata lugnt. Allt skulle bli OK. Det var ingen fara, det var bara en olycklig snedtripp. Det händer ibland. Han gjorde så gott han
kunde och det är jag oerhört tacksam för. Jag vet faktiskt inte vad som hade skett om han inte hade varit där.

Efter många timmars prat blev jag en aning lugnare. Men den starka overklighetskänslan fanns kvar och ångesten brann fortfarande, om än lite svagare för tillfället. Och visst skulle allt nästan bli OK. Två och ett halvt, tre år senare.

Tre veckor passerade innan jag riktigt förstod att någonting var allvarligt fel. I tre veckor efter snedtändningen försökte jag fortsätta med mitt liv som vanligt. Gå på stan, träffa kompisar och ha kul. Ångesten och overklighetskänslan fanns kvar där hela tiden, den ville inte släppa. Jag hoppades att det snart skulle gå över, men förgäves.

Jag bröt istället ihop fullständigt när vardagen kom.
För hos mig fanns det inga trygga veckodagar. Hos mig fanns det inte längre något som kändes normalt. Allt var som en sjuk, illaluktande och febrig mardröm. Jag hade känslan av att vandra omkring som ett lik i något slags halvdunkel, där alla minnen och känslor från förr hade försvunnit, som om de aldrig hade funnits.

Kvar fanns bara en elak, outhärdlig ångest som jag ibland undrar över hur jag orkade leva med. För det var precis det enda jag gjorde. Levde. Jag andades, jag åt och sov när jag förmådde. Jag vågade inte gå någonstans och jag orkade/vågade inte träffa några vänner. Tillståndet som jag befann mig i är svårt att förklara eller beskriva, men man skulle kunna likna det vid att vara berusad 24 timmar om dygnet med en otroligt stark skräckkänsla över att
bli spritt språngande galen vilken minut som helst. En rädsla för att förlora greppet om vad som är verklighet.

Jag kom småningom i kontakt med en psykiater som jag kom att träffa en gång i veckan. Denne förståndige man informerade mig om att jag inte skulle bli galen och att jag inte var psykotisk utan att det otäcka jag var med om var skönt nog känt inom psykiatrin, framför allt i USA. Det gick under namnet "bad trip".

Det fungerar så, att under en svår snedtändning hamnar man i ett psykiskt chocktillstånd som det medvetna förståndet inte klarar av att hantera, därför löper istället det undermedvetna amok och försöker hitta ett sätt, en
utväg, att lösa den kritiska situationen. Lösningen blir helt enkelt att förneka det som händer, varpå overklighetskänslan uppstår.

Det som händer är inte sant, det är inte verklighet. Man kan också likna det undermedvetna vid en sträng som spänts och släppts, det darrar väldigt i början men sedan
efter en stund slutar det och strängen är återigen stilla.

Långsamt, långsamt skulle jag komma tillbaka. Två steg fram, ett steg tillbaka. Jag fick liksom lära mig att gå igen. Men jag var svår att övertyga. Jag såg ingen ljusning. Strängen darrade fortfarande för fullt.

Hur skulle jag någonsin kunna hitta ut ifrån ett så djupt mörker? Hur skulle jag någonsin bli fri från en så sinnessjuk tillvaro, när jag ibland till och med tvivlade på att jag verkligen existerade? Eller att jag i själva verket var död och bara drömde. De ologiska och irrationella hjärnspökena plågade mig svårt vareviga sekund.

Jag kände igen människor, föremål och platser men upplevde inget känslomässigt samröre. Varje ny morgon ingav en känsla av att precis ha blivit född. Allting kändes och verkade underligt. Alla stora frågor som mänskligheten
ställt sig skrämde livet ur mig. Allt skrämde livet ur mig.

Jag kände mig som en rädd och ensam organism på en mycket skrämmande och underlig plats där ingenting var mig kärt eller ingav trygghet. Jag grät väldigt sällan men
när det hände var det de enda gångerna som jag kom i kontakt med en känsla som jag kunde känna igen och minnas.

Idag är jag inte lika förvånad över att alla de avlägset bekanta jag kom i kontakt med, oftast per telefon, som har varit tvungna att genomlida ett likadant helvete som jag till slut lyckades kräla mig ut ur det.

I alla fallen hade det utlösts av en snedtripp i samband med användande av hallucinogena droger som cannabis och LSD. Ångestsyndrom med avpersonifiering och overklighetskänslor var och är fortfarande det fackliga namnet på det pris som jag och tiotusentals andra med mig har fått betala på grund av vår egen idioti. Och det går inte en dag förbi utan att jag bittert ångrar vad jag gjorde mot mig själv och mot alla dem som står mig nära.

Jag var ett psykiskt och själsligt nervvrak under lång tid men jag har ändå haft en fantastisk tur. Jag kunde ha fastnat i en mardröm och aldrig mer vaknat. Jag ska vara och är rikligt tacksam över att jag bara fick ett rejält rapp över båda händerna istället för livstids fängelse.

Och de flesta sår läker faktiskt med tiden, så efter ett par år med långa samtal och Prozac följde en långsam och gradvis förbättring som tillät mig att göra en oerhört efterlängtad "come back" tillbaka in i livet! Och det
tackar jag min Gud för!

Av Philip Rosén 28 mar 2002 18:13