Varför allt gnäll om Ursäkta röran?

Jag tycker att inslaget med Robinson-Emma hade flera poänger. Det gav en lika skrämmande som underhållande inblick i ett samhälle präglat av kändisfixering.

Människor som inte väjer för att göra reklam för sig själva i något sammanhang tappar dagligen sin integritet. De gör till exempel vad som helst för att bli kända i dokusåpor och andra program. Många verkar avsky kändisfixeringen, som till exempel Lena Vikberg, men blir konstigt nog förbannade när någon driver med den. Tycker man illa om Robinson, borde man tycka om Ursäkta röran. Nu är det många som rycker in och försvarar Robinson-Emma det kommer hon alltid heta, även om hon vill bli musik-Emma men ingen verkar undra hur intresserad hon själv är av att behålla sin integritet.

Hon satt och kastade ut metkrokar till Stakka Bo och Jonas Åkerlund utan att för ett ögonblick reflektera över vilket sammanhang hon befann sig i. Får hon inte skylla sig själv, åtminstone lite grann? Jag gissar - och hoppas - att Filip Hammar aldrig skulle utsätta en "vanlig" människa för något liknande. Det är vedertagen journalistisk etik att skilja mellan personer med mediavana och personer utan mediavana. Journalister tar - i idealfallet - hänsyn till detta i en intervjusituation. Robinson-Emma är inte särskilt ovan vid intervjuer. Hon är en person som figurerar i media, till varje pris verkar det som. Det är ur detta beteende de komiska poängerna hämtas i programmet.

Jag tyckte inslaget var roligt, men inte för att Emma framstod som dum. Jag tycker varken bättre eller sämre om Emma efter programmet, eller rättare sagt, jag bryr mig fortfarande lika lite om Robinson-Emma. Det underhållande/skrämmande var att hon låtsades känna till "artisterna" och spexade framför kameran, allt för att motsvara förväntningarna. Jag tycker inte det var ett angrepp på hennes person, utan på en grupp människor - de nya kändisarna. Egentligen var det inte mer än en Lennart Swahn-blåsning med kontroversiellt tema.

Vad det gäller den journalistiska etiken är till exempel Mediemagasinets granskning av Debatt-programledarens intervju med Fadimes syster mer intressant. I det fallet, med en människa som var helt ovan vid media, uteblev proteststormarna. Likaså när det gäller anhöriga som hängs ut vid katastrofer. Det är ju inte bara, eller rättare sagt ganska sällan ämnet för intervjun, i TV4:s fall nazism, som avgör om en intervju är kränkande. Det finns många betydligt värre fall än Ursäkta röran - då målet varit att skapa säljande rubriker och inte underhålla - där journalister har försökt få personer att säga saker de inte menar.

Jag tycker det är löjligt att så flitigt diskutera om "journalister" i humorprogram får göra vad som helst mot mediavana kändisar för att locka fram ett garv - samtidigt som det så sällan diskuteras vad journalister i folkbildningsprogram får göra mot mediaovana människor för att locka fram en sensation. Syftet att skoja lite grann betraktas inte som en förmildrande omständighet, utan rentav som något mycket värre än att till exempel utnyttja människor i chocktillstånd eller provocera fram gråt från brotts- och olycksoffer i värsta Stina Lundberg- eller Göran Skytte-anda. Det senare verkar vara något vi vant oss vid. En och annan verkar nästan tycka att ett IQ-test skulle förklara om Robinson-Emma blev kränkt eller inte. Är hon dum i verkligheten, så begicks inget fel. Det är en konstig syn på massmedia.

En sådan här debatt är förmodligen vad Filip Hammar & co vill ha - det innebär omfattande reklam för deras program. Den nuvarande diskussionen om kränkning är säkert välkomnad av TV4, som i så god tid spred ut till pressen vad programmet handlade om. Så går de flesta TV-kanaler till väga nu för tiden. Det höjer tittarsiffrorna rejält om programmet debatteras innan det har sänts.

Hela denna diskussionen, som naturligtvis fortsätts på samma kanal i Diskus, är ett otäckt bevis på hur präglat av kändisfixering samhället verkligen är. Det måste vara en kändis i ett mer eller mindre harmlöst underhållningsprogram som kränks för att det överhuvudtaget ska bli någon diskussion. När det rör sig om en "vanlig" människa i ett folkbildningsprogram blir det på sin höjd en liten notis.

Inslaget med frälsningsarmén på Lidingö hade också flera poänger. Människorna på golfklubben förvandlades på nolltid till aggressiva vilddjur. Jag har aldrig sett maken till ociviliserat beteende. De verkade inte tåla det minsta skämt att döma av deras omedelbara våldsbenägenhet. Det är förstås inte bara golfspelare från Lidingö som beter sig på det viset, men det är intressant att få titta in i en värld som oftast är sluten. Det var nästan en dokumentation av en socialgrupp med grava beteendestörningar som sällan syns i media. Programledarna var onekligen modiga som vågade provocera sådana galningar. Något som däremot inte är intressant är att se hur människor reagerar på nyheten att Lasse Berghagen är död. Jag kan inte se poängen där. Men jag, liksom många andra, kommer säkert att se det ändå. Så mycket säger tittarsiffrorna om vad folket vill se.

Är Ursäkta röran ett humorprogram? Det är väl inte roligt på samma sätt som till exempel Vänner, där producenterna genast lägger in en scen där två kvinnor kysser varandra så fort någon annan serie har haft med något liknande. Tittarsiffrorna slår rekord då. Jag vet inte om jag vill kalla den sortens kalkylerande för humor. Vänner är förstås aldrig provocerande, utan ett snällt, verklighetsfjärran program för alla som vill luta sig tillbaka i TV-soffan och slippa tänka.

Trigger Happy, som förmodligen är den stora inspirationskällan till Ursäkta röran, är däremot humor av högsta kvalitet. Det är en sorts doku-humor, där programmakarna spelar olika påhittade karaktärer och beter sig minst sagt underligt inför ovetande människor på gatan. Det blir ett sorts dokumenterande av de förbipasserandes reaktioner, samtidigt som sketcherna i sig är roliga till exempel en liftare i hockeymask och motorsåg, hållande en skylt där det står "anywhere". Ursäkta röran lyckas mycket väl med att provocera fram reaktioner, men sketcherna eller vad de ska kallas är i mitt tycke inte särskilt roliga. Jag tycker det var underhållande att se hur olika människor reagerade, från likgiltighet till rörande indignation, när Filip Hammar blev spottad i ansiktet. Själva sketchen, spottandet, var däremot inte direkt humoristisk. Det var lite för mycket buskis.

Av Henrik Hermansson 26 mar 2002 10:35