Klassfesten - på riktigt

I samband med att reklamen om filmen Klassfesten av Hannes Holm och Måns Herngren började rulla på TV fick jag en inbjudan till klassfest. Det var niorna från 1987 som uppmanades att betala in en summa pengar och komma till stans hetaste inneställe en lördag nu i mars.

Första tanken var nej. Sedan kanske. Plötsligt uppstod det fjärilar i magen när tankarna letade sig tillbaka till de gamla klasskamraterna. Några av dem har jag träffat i affären ibland, men jag umgås inte med någon.

En vecka senare kom det en klasslista som redogjorde för var alla bodde. Av efternamnen att döma hade några tjejer gift sig och två av killarna hade också bytt upp sig. Ett tiotal hade lämnat hemorten. Till min förvåning upptäckte jag att en av killarna bor på samma bostadsområde som jag, cirka 500 meter bort. Fast jag har inte sett honom.

Hur förbereder man sig inför en fest med främlingar? För det är vad de är, de gamla klasskamraterna. De femton år som har förflutit tillhör ju faktiskt de mest utvecklande i ens liv. Gymnasietiden ger förutsättningarna för framtida jobb och eventuella studier. Kärleksförhållanden leder till äktenskap, hus och barn. Visst finns det säkert de som har hållit kontakten med varandra genom åren, men det kommer inte kännas helt avslappnat. Det tror jag inte.

Vad ska jag svara om någon frågar vad jag jobbar med? Jag kan svara ärligt och vara stolt över att jag inte har varit arbetslös en enda dag, eller rodna förläget och stammande redogöra för mina framtida planer om högskolestudier. Säkert kommer vi alla förvånas, fina betyg behöver inte betyda framgång i verkliga livet. De flesta kommer nog förställa sig lite och försöka få sina liv att verka lite mer ovanliga, det är ju inne idag. Ingen vill verka misslyckad, säkert kommer det överdrivas en hel del.

De som har hunnit skaffa barn har i alla fall något gemensamt. Om sina barn kan föräldrar, och särskilt mammor, prata i evigheter. Jag får inte glömma ta med mig ett passande fotografi på mina tre pojkar.

En sak är säker, det är inte billigt att gå på klassfest. I anmälningsavgiften, nästan trehundra kronor, ingår endast välkomstdrink och mat. Måltidsdryck betalas separat. Sedan måste jag klippa håret och köpa nya, flashiga kläder. Transport dit och hem. Om någon engagerar sig lite extra kanske det till och med blir en förfest. En stund då klassen kan sitta tillsammans och minnas tider som har flytt. Eller sitter vi och lyssnar på tystnaden, avbruten endast av taffliga försök att hitta ett ämne som passar alla.

På jobbet har jag lärt mig att samla fakta, så jag och en kompis från parallellklassen gick på bio för att se filmen Klassfesten. En riktig nostalgitripp för oss som växte upp på sjuttio- och åttiotalet. Filmen bjöd dessutom på en del tips. Bland annat bör du undvika följande situationer:
1. Bli inte för berusad.
2. Hångla inte med din ungdomskärlek, gamla känslor kan väckas till liv och slå ditt nuvarande i spillror.
3. Undvik charader som "Förlåt, mig!", ta telefonnumret och ring upp några dagar senare istället.

Filmen är rolig och stundtals mycket träffande i sin beskrivning av den sorts slentrian som förr eller senare uppträder i ett förhållande. Björn Kjellman är dessutom riktigt läcker att titta på...

I lördags var det alltså dags. Naturligtvis hände allting annat den dagen också, så klockan var nästan fem innan jag kunde börja göra mig i ordning. Jag öppnade en burk cider och tog det ganska lugnt, plötsligt var klockan sju, det var försent med förfesten och bussen skulle snart gå. En sista koll i spegeln gav ett lugnande besked. Den nya kortärmade tröjan passade perfekt med jeansen, sminkningen var okej och håret var ordentligt sprayat.

Med välkomstdrinken i handen, ett champagneglas med surt vin, trängde jag mig fram till platsen där min klass skulle sitta. Alla hälsade lite avvaktande och en av tjejerna kände jag först inte igen. Hon sa att jag såg ut som då för femton år sedan. Jag har funderat på om det var en komplimang eller bara ett konstaterande. Det stämmer nämligen, jag har inte vuxit nämnvärt sedan dess och har nästan samma frisyr. Det låter kanske tråkigt, men jag är mycket nöjd med mig själv.

Förrätten hade stått framme i några timmar, salladen slokade och brödbiten hade börjat torka. Huvudrätten skulle bestå av fläskfilé, men den smakade mest karré. De närmaste bordsgrannarna berättade om sig själva och nog kändes det som att vi försökte släta över våra skavanker och bättra på det som var bra. Den enda killen från vår klass berättade att han ska bli pappa i juli och jag kunde naturligtvis inte låta bli att ge honom några goda råd. Jag hoppas att han tog det på rätt sätt.

Efter maten var det dags att gå ner till discot och därmed var festen över. Många försvann, både därifrån och in i dimmorna. Vanan att släcka törsten med alkohol varierar uppenbart och ingen ville framstå som vekling. Jag höll mig till cider hela kvällen och mådde oförskämt bra dagen efter.

Jag ångrar inte att jag gick på klassfest, men det känns mest som en parantes i mitt liv. Det var en trevlig kväll, jag träffade många andra jag känner och det var kul att dansa och dricka gott. Det kändes lite häftigt att komma hem klockan fyra på morgonen och sova ända till elva på förmiddagen, men jag skulle definitivt inte orka med det varje helg!

Av Sanna Parkell 26 mar 2002 09:23