Westessons 100 favoritfilmer: nr 32

I Gamla testamentet kan vi läsa historien om hur en skara gossar gör narr av profeten Elisa genom att ropa "Upp med dig, du flintskalle! Upp med dig, du flintskalle!" Vad gör då profeten Elisa, den messianske Elias tjänare? Förlåter barn-en ty de icke veta vad de gör? Bereder en plats i himmelriket åt dessa Guds allra minsta? Nej, ack nej. I GT är såväl Gud som hans avbilder ännu mänskliga. Så vad gör Elisa?

"När han då vände sig om och fick se dem, uttalade han en förbannelse över dem i Herrens namn. Då kommo två björn-honor ut ur skogen och sleto sönder fyrtiotvå av barnen."

När Dina, syster till Jakobs tolv söner, blir vanärad av Sikem, går han med på vad som helst för att finna nåd i de tolv brödernas ögon och få Dina till sin hustru. Efter nogsamt övervägande går Dinas bröder med på detta, om bara Sikem och hans fader Hamor och allt annat mankön inom deras stadsportar låter omskära sig. Sikem och Hamor accepterar och de omskär varandra.

"Men på tredje dagen, då de voro sjuka av såren, togo Jakobs två söner Simeon och Levi, Di-nas bröder, var sitt svärd och överföllo staden oförtänkt och dräpte allt mankön". Amen.

Gamla Testamentets Gud är en varelse skapad inte för att förhindra ondskan, utan för att rättfärdiga den. Han är som en romersk kejsare, ett vansinnigt barn med gränslös makt.

Han är full av ånger och tvekan när han beordrar Abraham att offra sin son och sen inser att det var en dum idé.

Han är lättövertalad och lättstött när Satan manipulerar honom och anklagar honom för att favorisera den gudfruktige Job.

Han hatar den fromme Esau och älskar Jakob som stjäl och sviker och narras. Han förlåter Kains brodermord utan invändningar. Hans inkonsekvens är häpnadsväckande. Och ingen tvekan råder om vilken art han är modellerad efter.

Så långt allt väl. Gamla Testamentet var en succé, folk ryckte det ur varandras händer, läste med häpnad, trodde och handlade därefter. Frid och fröjd och omskären ditt hjärtas förhud. Men.

Förlagschefer med profit för ögonen såg försäljningskurvan stiga i höjden och Matteus och Paulus och grabbarna kallades in för att snabbt slänga ihop en uppföljare. Och så kom det då, det ännu bättre och ännu fräschare och ännu nyare testamentet, och med det kom Jesus från Nasaret och med honom kom förlåtelse och kärlek.

Och genast blev allting så mycket mer komplicerat.

För plötsligt splittrades inte bara religionen, utan också Gud. Plötsligt var han både allsmäktig och hänsynslös OCH tolerant och förlåtande. Kristendomen blev en schizofren religion, som sprider medmänsklighet med våld och tolerans med bokbål.

Det är ett välkänt faktum i många kretsar, men det förtjänar att skrivas igen: "Life of Brian" totalförbjöds i Norge för blasfemi. I England vägrade många biografer att visa den, varför bussresor till närliggande orter arrangerades. I teve hamnade John Cleese och Michael Palin i hätsk debatt med Storbritanniens ärkebiskop.

När Elisabeth Olssons fotoutställning Ecce Homo visades i kyrkor härom året, blev det som bekant ett jävla liv i kyrkbänkarna. När Martin Scorsese gjorde "Kristi sista frestelse" blev han mordhotad och tvingades anställa sju bodyguards. När svensk teve skulle visa den, arrangerade katolska kyrkor en folkstorm och lurade sina medlemmar att ringa till SVT och beordra dem att inte visa "Jesus av Nasaret", "Kristi sista nattvard" och "Jesus frestelse".

Det är obegripligt. Jag menar, jag blir inte särskilt upprörd när någon omtolkar mina husgudar Woody Allen, Bob Dylan eller Hasseåtage.

Och dessutom: Ecce Homo visar den evigt tolerante Jesus bland utsatta, Scorseses film berättar om människan Jesus enorma lidande för vår skull, och i "Life of Brian" ser vi Jesus födas i ett stall och hålla en predikan på ett berg. En jesusfigur som stämmer oerhört väl med den som träder fram i åtminstone mina biblar 1917 och 1981 års översättningar.

Som Pythons Terry Jones sagt på flera ställen: "Jesus Kristus sa att vi inte skulle bråka, och sen har folk ägnat tvåtusen år åt att bråka om hur han sa det".

I min - och John Cleeses - favoritscen i "Life of Brian" öppnar den nakne huvudpersonen sina fönsterluckor en morgon och möts av en extatisk folkmassa, som över natten blivit hans fanatiska anhängare. När Brian skriker till dem att "you are all individuals!", svarar massan glatt i korus "yes, we are all individuals!", och när han fortsättningsvis uppmuntrar dem att "you have to be different!" svarar de att "yes, we are all different!"

"Life of Brian" - bara Myggans Nöjeslexikon och knäppgökar refererar nånsin till den svenska titeln "Ett herrans liv" gäller för övrigt också "Ghostbusters" - "Spökligan" - är en komedi om religiös masspsykos. Än idag bråkar Terry Jones och John Cleese - de har alltid bråkat till förbannelse med varann, kastat stolar och vägrat prata - om huruvida filmen är hädisk, kättersk eller ingetdera.

Jones har rätt: den är kättersk, det vill säga ickeklerikal, antikyrklig. Den är inte på något vis hädisk eller blasfemisk - den skändar mycket medvetet varken Jesu eller Guds ord - men den förhåller sig hånfullt skeptisk till alla självpåtagna världsförbättrare, puritanska småpåvar, bokstavstroende kotterier, ordbajsande proffsrevolutionärer och domedagspredikande fariséer. Den ställer sig på det självständiga tänkandets sida.

På så vis sympatiserar den med den Jesus som driver månglarna ur templet och ber dem utan synd att kasta första stenen. På så vis ifrågasätter filmen Gamla Testamentets Gud och de senaste tvåtusen årens hycklare och charlataner. På så vis predikar den tolerans och tålamod. Allt i Jesu anda.

Komplement: en lika antikyrklig - men lik förbannat genomkatolsk - film är Kevin Smiths "Dogma" 1999, där regissören ifrågasätter Bibeln, den katolska kyrkan, prästerskapets dogmer och det religiösa geschäftet utan att på något vis skända varken Fadern, Sonen eller Den Helige Ande personligen. Väckte gallons av ont blod i hemlandet; i Sverige ville kritikerna ha det till att allt var effektsökeri. I själva verket är det en film ristad lika mycket i regissörens eget blod - och bajs - som Scorseses Jesus-film Scorsese hade långt gångna planer på att läsa till präst och Elisabeth Olssons fotoutställning Olsson är organiserad kristen.

Av Valdemar Westesson 25 mar 2002 15:26