Den bästa kursen i livet

En vårdtagare var en miljonär i Malmö. Han hade fått körkortet indraget och kunde inte längre köra till restaurangen för att äta lunch och middag. Han var ilsken och alla hemsamariter var rädda för honom. Jag fascinerades av hans stora lummiga villa när jag kom första gången. Jag tog med mig tidningen från brevlådan och klev in.
- Jasså, en ny piga igen! Jag vill ju inte ha någon... Vad heter Ni? gormade en stor man till mig i den mörka hallen. Han såg tidningen och tog den.

Under sommaren utvecklades en speciell relation mellan oss. Jag spelade min roll som piga, för det var ingen idé att förklara något för honom. Han hade slutat följa utvecklingen under 60-talet, och hade till exempel aldrig smakat en paprika. Hela köket var toppmodernt - från 40-talet och maten skulle serveras på silverbricka. Jag fick hålla mig osynlig när han åt. När jag betalade hans telefonräkning visade det sig att han aldrig ringde. Det var bara abonnemangsavgiften. Han fick inga kort eller brev. Hans tre barn bodde visst i USA, berättade han för mig. Frun hade dött för länge sedan. Sakta blev vi vänner och i slutet fick jag laga mat för två och äta med honom. Vi struntade i städning - han hade ju råd med städare - och promenerade istället. Han var nog den ensammaste människan som kan tänkas, i sin villa och med Rolls i garaget.

Sedan var det lilla tanten i villan i Lund. Hon som alltid så gärna ville baka när jag kom. Vi bakade och fikade och åt bullar. När plommontiden kom plockade jag hennes plommon och vi gjorde sylt av dem. Jag fick alltid flera burkar.

I norra delen av Lund bodde en elak rullstolsbunden tant. Hon var sur och tjock och alla lyft med lyftanordningen var jobbiga. Alltid när man skulle gå så kom hon på en hylla eller ett skåp som skulle städas. Eller så klagade hon på att golvet var dåligt städat och skulle tas om - annars skulle hon ringa till vårdkoordinatorn.

Gubben i Lomma var mysig. Han var nittio bast men rökte två paket röda Prince om dagen. Och drack mycket lättöl. När jag kom skulle han alltid hjälpa mig med allt, för inte kunde en "sån liden tös orka såna lyft". Vi pratade mycket politik, han läste tidningen varje dag och följde med i tiden. Jag brukade tvätta fönstrena åt honom så att han kunde se ut.

Den franska mannen var besynnerlig. Han hade glömt den lilla svenska han kunde, det gör man när man blir gammal och har ett annat modersmål. Jag - finska - fick vara hos honom och inte hos de finska gamlingarna som bodde i närheten. Dit tog man svenska hemsamariter med tolkar. Fransmannen ville ha vin och konjak, och jag hämtade på bolaget, fast det var förbjudet.

Det är många gamla människor med olika öden som har tecknat sina signaturer i mitt minne. Jag upptäckte att det fanns två grupper - och uppdelningen var riktigt tydlig just bland kvinnor - de som inte hade levt det liv de velat och nu ångrade sig, och de som hade levt ett helt liv och nu såg tillbaka på det med ro. Jag insåg att valet beträffande vilken grupp man hamnar i måste göras nu - mitt i livet - för sedan, då är det för sent. Det är den viktigaste läxan som jag lärt mig i mitt liv.

När jag i dag hör om äldreomsorgen gör det mig upprörd. Det diskuteras "äldre" och "gamla" som om de var varelser från en annan planet. Som om de inte var människor. När vårdbiträden blir otrevliga eller kränkande mot dem säger alla att "så får man inte bete sig mot de gamla". Just det, inte mot dem eller mot någon annan heller! De gamla skall väl behandlas med samma respekt som alla andra, det bör väl inte vara svårt att förstå.

I princip all verksamhet som jag beskrev ovan; att snacka och fika, att baka, att gå promenader, att hämta vin på systemet, att tvätta fönster eller att plocka plommon, är förbjudet inom hemvården. Kommunerna har sett till att man bara får snabbhandla och snabbstäda. Mattor får inte tas ut och fönster får inte tvättas. Det kommunerna inte har förbjudit, har facket satt effektivt stopp för. Och kommunen och facket är starkare än de gamla människorna.

En bekant som jobbat inom äldrevården i Kungsbacka berättar att i dag får man inte heller gå hos samma vårdtagare. Detta är en pervers form av humanism. Om den gamla människan skulle fästa sig vid någon vårdare, då skulle han eller hon vilja ha den mer och det skulle innebära besvär för vårdkoordinatorn. Dessutom skulle vårdtagaren sakna sin vårdare till exempel under semestrarna. Då är det bättre att aldrig ha någon att fästa sig vid - då saknar man ingen i alla fall, resoneras det. Samma logik finns ofta på flyktingförläggningar - man kan få sparken om man träffar flyktingarna under sin fritid, för de skall inte fästa sig vid någon, för tänk om de inte får stanna... bättre att alltid vara deppig och ensam...

Den bekanta berättar också om hur kommunens och landstingets bråk om det ekonomiska ansvaret har lett till att den redan dåligt fungerande färdtjänsten inte får köra kommunbetalda körningar till landstingets institutioner. Alltså: om man behöver åka till läkaren, då är det inte säkert att bilen kör hela vägen dit. Förnedring är tydligen vardag. Min bekanta har sett hur vårdare bland annat tvättar toalettkanten med vårdtagarens tandborste, när hon inte ser på.

Jag undrar om sådant vore möjligt i fall alla vårdare kände sina vårdtagare väl. Man kan inte förnedra en människa som man känner. Men det jag undrar mest över är varför vi hela tiden talar om vårdtagarna som de som tar och de unga som de som ger. Det är ju inte så. Det är ju de gamla som har så mycket att ge, och vi måste lyssna.

Av Johanna Parikka Altenstedt 16 mar 2002 19:29