Dagbok från Israel 12-13 mars

Jag ringer till vänner och grannar i Ramallah. Det tutar upptaget hos de flesta. Inget svar hos grannen i vårt hus. Inte hos någon annan i huset heller. Till slut äntligen svar från en annan vän.

- Vi har två tanks precis utanför grinden, säger han, så vi stannar inne idag. Förresten så vågar sig ingen ut. Det är det utegångsförbud i hela stan.

Under dagen klarnar bilden av vad som hänt alltmer: vid två-tiden i morse rullade tanks och andra fordon in, täckta av lågt flygande helikoptrar. De mötte inget större motstånd. Ändå hördes skottlossning under natten och några kraftiga explosioner tidigt på morgonen. På vår gata körde tanksen över flera bilar. Under morgonen omringade de lutherska skolan och kyrkan intill. Snart var backen ner mot centrala Ramallah uppbruten. Även många andra gator har förstörts och stora grushögar stoppar all trafik. Minst tre personer har dödats och ett tiotal skadats. De flesta av dessa är civila. Armén tillåter endast en ambulans att köra, vilket betyder att många skadade och sjuka inte kan få vård.

Soldaterna har ockupperat ett antal hus runt om i stan. Familjerna i huset har tvingats in i ett rum, medan armén etablerar sig i resten av bygganden. Också den anglikanska kyrkans skola har ockuperats och krypskyttar har intagit position på taket. Soldater har också trängt sig in i sjukhuset för att söka misstänkta bland de sjuka och sårade. Stora delar av stan är utan ström. Ett par flyktingläger i stan har inringats. Under eftermiddagen har det tidvis varit kraftig skottlossning i närheten av dessa och vid ett sjukhus inte så långt från vårt hus.

Fler telefonsamtal ger nya delvis motstridiga besked: vid femtiden sade någon att tanksen nu dragit sig tillbaka från delar av staden och att situationen lugnat sig något. Vid sex-tiden berättar en god vän som bor ett stenkast från oss att man ingalunda dragit sig tillbaka. Tvärtom hör hon att det är full aktion med skottlossning och tanks på gatan utanför hennes hus.

Under eftermiddagen har Israels ÖB meddelat att mer återstår att göra i Ramallah, och att man avser att fortsätta - och även utöka - de operationer som man påbörjat. Mer våldsamheter är alltså att vänta i Ramallah och på andra håll på Västbanken och i Gaza.

- Vi agerar i självförsvar, säger Sharon.

Livrädda palestinier som utsätts för arméns härjningar, vet inte om de skall skratta eller gråta när de hör honom. För dem är det utan tvekan den israeliska armén som står för terror, trakasserier och förstörelse. Och de drabbade är huvudsakligen oskyldiga civila, som inte har några möjligheter att värja sig mot övermakten. Det är uppenbart för många palestinier att Sharon inte vill ha fred och försoning.

En god god vän i Ramallah ser den opinionsundersökning som presenterades i en av dagens israeliska tidningar som ett tecken på vad som väntar. Undersökningenvisar att 46 procent av judarna i Israel vill att alla palestinier skall bort från Västbanken och Gaza. Drygt 30 procent tycker detsamma även om de araber som bor i Israel och är medborgare i landet. I Israel kallas den politiken för "transfer". På andra håll i världen kallas sådant "etnisk rensning".

Hur detta skall genomföras framgick inte av undersökningen. Några av ministrarna på högerkanten har dock tidigare öppet förklarat hur transfern skall ske: De oönskade skall förmås att flytta frivilligt, genom att vi gör det helt omöjligt för dem att leva och stanna kvar...

Onsdagen den 13 mars, 2002.

Redan igår nåddes jag av oroande rykten från Ramallah. Försökte därför under förmiddagen ihärdigt att få reda på om det jag hört verkligen var sant. Vid lunchtid kom bekräftelsen på att den israeliska arméns övertagande av privata hus i Ramallah kommit oss riktigt nära. Det var nu helt klart att soldater hade varit inne i vårt hyreshus och brutit sig in i flera lägenheter, däribland vår egen. Vår granne under som inte hade svarat på telefon under gårdagen, kunde idag på eftermiddagen ge besked om vad som hänt i vårt hus.

Soldaterna hade kommit dit strax efter ett under natten till tisdagen. De sköt sönder låset till dörren i entrén och började ropa på folk i trapphuset. Alla tryckte först livrädda i sina lägenheter. När soldaterna började bulta på dörrarna till lägenheterna öppnade folk, och beordrades ögonblicken att komma ut i trappan och att lämna huset.

- Ge er iväg till släkt och vänner! Här får ni inte vara kvar!

Alla vägrade dock att lämna huset. Efter en stunds förhandlande fick de som bor i huset tillåtelse att vara kvar i garaget längst ner i källaren. De flesta satte sig i sina bilar för att tillbringa natten där. Nedifrån kunde de höra hur soldaterna genomsökte lägenheterna och hur de sköt sönder låsen och gick in också där ingen var hemma. Så småningom stannade de i lägenheterna högst upp, det vill säga inne hos oss, hos vår granne mitt emot och i lägenheten under oss. Från garaget hörde man också att fönsterrutor krossades och att man sköt från huset.

På morgonen kom soldaterna ned till garaget och beordrade alla familjer att komma upp och gå in i en av lägenheterna i huset. Arton personer, varav flera barn, stängdes in i denna lägenhet. Soldaterna återvände till de tre lägenheterna högst upp, varifrån skottlossningen fortsatte under flera timmar. Vid tvåtiden släpptes de inspärrade ut.

- Ni kan gå tillbaka till era lägenheter, sade soldaterna och lämnade huset.

Så snart soldaterna gått tog sig vår vicevärd runt i huset för att ta reda på vad som förstörts. Flera dörrar var sönderksjutna. I vår lägenhet var flera rutor krossade.

- Hade de varit i alla rummen, undrade jag.

- Nej, mest i vardagsrummet, sovrummet och på den inbyggda verandan, svarade grannen. Just de rummen där man har bäst utsikt och bäst skottfält, tänkte jag. Grannen fortsatte:

- Det såg väldigt rörigt ut där inne när soldaterna hade gått, så vi tyckte vi fick ställa i ordning hos er så gott vi kunde. Jag tackade för hjälpen, och han fortsatte uppmuntrande:

- Du behöver inte vara orolig. Vi vaktar er lägenhet till dess ni kommer tillbaka.

Jag tackade än en gång för omtanken. Vi gladde oss båda över att ingen i huset hade kommit till skada. Åter igen slogs jag av den oerhörda vänligheten och omsorgen från våra grannar. Så typisk för alla dessa gästfria och generösa palestinier, som vi mött under de år vi bott och arbetat här. Många, många av alla dem vi fått förmånen att lära känna vill snabbt räkna in oss utlänningar som sina familjemedlemmar och är angelägna om att vi skall känna oss som hemma med dem.

Vi är övertygade om att denna generositet trots allt fortfarandeockså är något som ännu även gäller de israeler som verkligen vill lära känna palestinierna som de människor de är och ta emot deras välvilja. För oss stämmer inte schablonbilderna vi ser på den israeliska sidan där palestinierna utmålas som agressiva och opålitliga. En färsk undersökning publicerad i förra veckan pekar i samma riktning. Omkring sjuttio procent av palestinierna föredrar, trots allt de utsatts för, att konflikten med israelerna löses genom förhandlingar. Frågan är hur länge så många kommer att orka hålla fast vid förhandlingsvägen. Helt klart riskerar den israeliska arméns oerhörd aggresiva framfart i de palestinska områdena att öka antalet palestinier som i sin totala maktlöshet i stället ser våldet som enda vägen till frihet.

För, som många israeler också inser, så är friheten från ockupationen och upprättandet av en självständig stat det mål som alla palestinier strävar efter. Därför kan denna konflikt inte lösas med vapenmakt och övervåld. De båda folken är i grund och botten ömsesidigt beroende av varandra. Så länge palestinierna inte har sin frihet kommer israelerna inte heller att få den säkerhet de strävar efter. Samtidigt kommer palestinierna frihet inte att bli verklighet, förrän israelerna kan känna sig trygga med sina palestinska grannar. Det är bara genom att ockupationen avslutas, och att man försöker kontrollera våldsförespråkarna på båda sidor, och att man på allvar börja förhandla med varandra, som det finns möjligheter att nå fram till en lösning som människor på båda sidor kan tänka sig att leva med. Genom ökat våld når man ingen varaktig fred.

I morgon kanske jag kan få komma hem några timmar och se vad som hänt i vår lägenhet. Om bara konsulatet får tillstånd av israelerna att åka in i Ramallah, så har de lovat att ta mig med. Och blir det inte i morgon, så kanske i övermorgon...

Av Ingrid och Gustaf Ödquist 14 mar 2002 14:44