Jag var med i Baren: del V

Ljuset var starkt. "Du är antagen", sade en röst. Som från ingenstans.

Jag famlade i ljuset, bländad. En hand tog tag i min. "Kom så går vi", sade den.

Det var Robert Aschberg. Vi gick i en gång. Jag svettades. Skulle jag tala? Skulle jag tala om för Aschberg att olivkeson innehållit sperma? Nu var ett tillfälle, nu var vi ensamma. Men hur skulle han reagera? Och vad innebar det att producenten för Baren onanerade i Aschbergs olivkeso?

Jag väntade, jag var antagen. Tids nog skulle jag berätta.

Det gick ett par veckor. Jag var med i Baren. Det var på den tiden då man fortfarande höll till på Gamla Stans bryggerier och sov i kulvertar. Mina medtävlare var den vanliga blandningen av ufon. Jag kände mig malplacerad. Jag var väl inget ufo? Varför var jag med i Baren? Jag kanske bara var en bricka i ett spel som jag inte hade någon kontroll över.

Tiden gick, så en natt.

De väckte mig med slag av påkar. De var klädda i mörka rockar med huvor, man kunde inte se deras ansikten. Jag släpades in i en limousin. De drack champagne i baksätet och krossade glasen mot marken när de var framme. Och det var äkta glas.

Vi klev ur. Ett vitt hus i en lummig trädgård. Mitt i natten. Strålkastare som lyste. Människor i rockar med facklor. Överallt människor i rockar med facklor. De utgjorde en gata. En gata av kött och blod och människor i rockar med facklor. Brinnande facklor. Jag gick. Dunkande dunket dunkade DUNK-DUNK-DUNK-DUNK.

Översteprästinnan stod vid trampolinen till swimmingpoolen. Hon hade ett svärd i höger hand. Mannen som ackompanjerade mig lutade sig mot mig och i det svaga återskenet från facklan såg jag att det lyste rött av ett sår i hans kind. Någon hade karvat initialerna A.B. i hans kind. A.B. "A.B"?

Det var meningen att jag skulle klättra upp för trampolinen.

Det gjorde jag. Darrande som en skrämd liten kanin klättrade jag. DUNK-DUNK-DUNK-DUNK. Jag ställde mig på språngbrädans kant. Swimmingpoolen var fylld av olivkeso och jag vet inte vad mer. Plötsligt märkte jag att översteprästinnan stod bakom mig. Hennes slanka välpumpade kropp kom rakt emot mig. "Hoppa!" Väste hon. "Hoppa!"

"Varför gör ni så här mot mig?" utropade jag formligen förtvivlad. På knä. Mitt yttrande gav upphov till enorma skrattsalvor hos de församlade.

Skratta! Skratta din lilla mask och inbilla dig att du vet varför du lever och att du inte är rädd för döden! Skratta och le i en värld av meningslöst lidande och grymma orättvisor. Skratta! Skratta åt dina förfäders fåfänga försök att uppnå storhet och insikt! Skratta åt dig själv där du krälar som en bajskorv i din egen avföring. Skratta som du gör åt din grannes olycka. Skratta för fan och låt mig ta över!

Jag som gör dig sämre och aldrig nöjd.

Jag tror. du ler inte så värst mycket längre.

Skratta, min älskade, och låt mig ta över.

Jag som vet varför du lever.

Av David Olsson 11 mar 2002 09:37