Varken "doku" eller "såpa"

Jag är varken rasande eller låtsashumanist vad det gäller dokusåpor. Jag kan helt enkelt inte begripa poängen med dem. Kan någon förklara? Hur motiverar man att Sveriges television lägger miljoner på ett program som är så långt från public service man kan komma?

Det handlar inte om någon sorts moraliskt fördömande. Vad Michael Lundahl och company än säger så bottnar kritiken knappast i drömmar om något nytt victorianskt samhälle. Idag låtsas människor inte som de själva saknar drifter och hackar inte heller på andra som visar dem. Jag tror inte att de som klagar på dokusåpor företräder en ny inkvisition som måste bekämpas med hjältemodig humanism från Strix television.

Ett sådant resonemang kan leda till att till exempel bekämpandet av prostitution anses som gammaltestamentligt helvetespredikande om sexuella synder istället för en strävan mot ett mer människovänligt samhälle.

Vad är det som är så intressant med andra människors aktiviteter i sovrummet att det måste skildras på bästa sändningstid? Eller en kändis-wannabe som strippar? Hur jag än försöker så kan jag faktiskt inte bry mig mindre. Det beror inte på att jag saknar drifter, utan att jag anser att det finns bättre saker för tv att producera. Frågan gäller alltså inte sex, utan sex på tv. Eftersom tv är ett nationellt medium som både kan förbättra och försämra demokratin så tycker jag att det bör ställas högre krav på produktionerna. På Robinson har de fortfarande kläderna på. Än så länge i alla fall - snart måste väl också de utmana konkurrenterna. Det är förmodligen av vissa anledningar inte aktuellt att flytta Robinson till Nordpolen.

Dokusåporna är bra för att de låter vanliga människor komma fram i rutan, säger en del. På så sätt släpper vi till slut fördomarna när vi lär känna människorna under ytan. Det är ju strunt. Det är ungefär lika naivt som att tro att Britney Spears är en vanlig sjungande tjej och inte en produkt skapad av marknadsintressen. Deltagarna väljs ju inte ut slumpmässigt ur högen av de tusentals sökande. Sammansättningen av personligheter ska till exempel helst leda till bråk i varje avsnitt. Det ska vara tävlingsmänniskor.

Dokusåpadeltagarna är säkerligen bara alltför vanliga människor när kameran stängs av. När de slutar vara kändisar. När de inte lever under så konstlade förhållanden.

Jag har personligen inte träffat så många vanliga människor som på vardagen tävlar mot varandra i barnsliga lekar på en öde ö. Eller arbetar och bor på en bar tillsammans. Eller bli instängda i ett övervakat hus. Jag undrar varför ordet "doku" överhuvudtaget är med. Eller "såpa" för den delen. Dokumentärer och såpor har väl sina poänger. Den ena visar verkligheten och den andra underhåller. Dokusåporna gör varken eller.

Om några människor från det västerländska överflödssamhället svälter på en öde ö några veckor och sedan berättar i tv för tittarna hur hungriga de är, så är poängen... ? Är det verklighet eller underhållning? Eller kanske egentligen ganska smaklöst strunt?

Andra säger att deltagarna aldrig gör något mot sin egen vilja. Det tror inte jag heller. Men de gör säkerligen vissa saker för att leva upp till förväntningarna, ungefär som när tv3 betalar någon för en intervju. Den intervjuade tar då ofta i lite extra på grund av de förväntningar han eller hon får på sig. Det blir varken verklighet eller underhållning, det blir bara en massa strunt som den intervjuade inte riktigt har kontroll över - och inte sällan ångrar. Fast i dokusåpor får den intervjuade en miljon på slutet om intervjun skräller högsta av alla.

Om det nu är sant att deltagarna är helt normala får vi väl betrakta det som en ren slump att så många efteråt har använt sitt kändisskap för att bli journalister, politiker och sångerskor. Eller programledare, fotomodeller och festfixare. Kändisskapet var ju uppenbarligen själva anledningen till att de sökte.

En människa borde bli känd - uppmärksammad är kanske ett bättre ord - för att han eller hon presterat något. Men idag går det lika bra att göra tvärtom - man kan bli kändis först, genom att till exempel strippa eller förnedra sig på andra sätt, och sedan prestera. Vad är poängen med det? En av följderna borde i alla fall bli att det kommer fram ett flertal journalister, politiker och sångerskor utan några egentliga ambitioner annat än att få vistas i rampljuset. I femton sekunder kanske de får stanna där, innan de försvinner från rutan, glöms bort och för första gången i livet provar på att vara vanliga människor. Som det heter.

Om de har tur kan de kanske återvinna lite av den personliga integriteten som massmedierna inte anser sig behöva värna om. Och kanske rentav upptäcka att aktiviteterna i sovrummet har helt andra värden när det inte finns tv-kameror i taket.

Av Henrik Hermansson 07 mar 2002 09:59