Westessons 100 favoritfilmer: nr 64

Svensk sommar, påstod någon, är att sitta i en eka det läcker in i och fiska utan att få napp och sjunga Taube utan att kunna texten.

Svensk sommar är "Äppelkriget": krass kommersialism med ett magiskt skimmer över sig. Näcken spelar i Forsakars vattenfall medan smånasare kränger glass till överpris.

"Äppelkriget" lyckas vara ett nationalromantiskt epos utan att vara varken nationalistiskt eller särskilt romantiskt. Det är en film som berättar om hur Kapitalet, som råkar vara tyskt, får storstryk av Naturen, som råkar vara svensk.

Vid premiären blev den utskälld av den intellektuella vänstertidningen Clarté, som menade att filmen inte erkände Folkets revolutionära styrka när den istället visade hur älvor, jättar och häxor fällde Draken. Det ter sig löjeväckande när man läser det idag. "Äppelkriget" är en av få politiskt präglade filmer som färgats av en aktuell debatt som förblir evigt aktuell, just för att den dämpar Retoriken och ger plats för Poesin och Absurdismen.

Filmen drog givetvis fulla hus när den kom. Dels för att Hasseåtage hörde till de få ljuspunkterna i ett jämngrått kulturklimat där proggnissarna tävlade med varann i socialrealism, dels för att filmen onekligen appellerar till något ursvenskt. Taubetoner surrar hela tiden över spektaklet; särskilt fyndigt används olika arrangemang av "Byssan lull" "...det kommer tre vandringsmän..." i sagopastischen om tre bröder.

Det är en komisk, associativ sketchsaga som dock tog avstamp i något förbannat konkret. Alfredson och Danielsson hade tagit in på Röstånga gästgiveri för rekreation. I matsalen blev de pådykta av Harry Franzén, numera känd som rättshaveristisk ICA-ägare med självpåtagen rätt att kränga starkbock, som ville ha deras hjälp att skriva en broschyr för ett projekterat turistparadis: Dennisland. I den natursköna Nackarpsdalen ville han och hans tyska mecenater slänga upp lite betongstatyer av seriefiguren Dennis och sen låta ungar köra ler-gocart och kasta sten på dvärgar. Eller nåt.

Det var inte det enda som var i görningen. Tyska intressenter ville bygga fritidsstugor över halva Österlen och kasino på ön Ven. Hasseåtage reagerade med skepsis och frustration. I deras manus slogs alla tyska vansinnesprojekt ihop till Deutschneyland - Dennisland, Deutschland, Disneyland - och målet för exploateringen blev byn Änglamark, det namn som inspirerade Taube till hans sista stora hit.

Mina videosamlande vänner pratar ofta ett obegripligt språk, där de svänger sig med kryptiska termer som "sexploition", "WIP-film" Witches in Process, "porno swastika" och "psychotronica". De tre första är ganska mycket vad de låter som - filmer som använder sex spekulativt, filmer om häxprocesser och filmer om knullande nazister - men den sista är lite mer vag. Har jag sorterat informationen rätt, är psychotronica film som staplar diverse absurditeter på varann utan omsorg om ordning, handling eller mening.

Flera av Hasseåtages filmer - förutom "Äppelkriget" "Svenska bilder" 64 och "Picassos äventyr" 78 - skulle kunna kallas psykotroniska. "Äppelkriget" och "Picassos äventyr" har i och för sig nåt slags vag handling, och är tillika fyllda till bristningsgränsen med resonemang av politisk och filosofisk art, men mer än något annat är de sketchfilmer. Filmer där det ena infallet får avlösa det andra, där inget bekymmer ödslats på logik eller realism, där ett skratt är ett skratt oavsett om det inte ligger i linje med föregående.

När de skulle göra "Svenska bilder", deras första film, resonerade de sig fram till att det roliga hos bröderna Marx var när de var roliga och det tråkiga när det unga paret skulle in och sjunga och handlingen skulle knytas ihop i slutet. Följaktligen strök de handlingen och koncentrerade sig på skämten. När SF-gubbarna ville veta vad filmen skulle handla om, svarade Danielsson: "Det börjar med att en gubbe går in genom första rutan och slutar med att samma gubbe går ut ur den sista. Däremellan hade vi tänkt att de skulle hända en massa roligt".

Det var ett ideal de stod fast vid även när de fördjupade sina personer och plussade på komiken med en smula ställningstagande. Hasseåtages styrka under trettio års samarbete, var att de aldrig aldrig lät det eventuella Budskapet stå i vägen för underhållningen. Visst, de kunde vara politiskt djärva - spelar man revy på Berns för egna pengar får man se till att inte skrämma bort publiken - och vara tydliga, snudd på övertydliga, i sin kritik av kärnkraft och Palme och hela den statsapparat som växte fram under sjuttiotalet. Men de var alltid roliga, lät alltid satiren följas av en ful grimas eller ett par tappade byxor.

Jag tänker på det när jag ser inspelade avsnitt av "Lorry", Alfredsons nya parhäst Peter Dalles gamla teveprojekt. Inte sällan ryser jag över den högstämda "satiren". Framför allt de inslag Rolf Börjlind står bakom, däribland Stefan Sauks "Tillfälligt avbrott", är plågsamma att se om. Det blir lätt så när någon, utan att ens anstränga sig om en komisk vinkel, "levererar sanningar" läs: skriker så högt att det inte hörs och "öppnar publikens ögon" läs: sparkar in öppna dörrar. Börjlinds "Kanal C"-snuttar bygger antingen på pinsamt enkla vitsar "banklånare härjar" eller på korta anspråksfulla plakattexter som "...ångesten är ondskans moder och våldet det vilsna barnets rop på hjälp..." När han verkligen ville häckla Sten Anderssons "smutsiga vapenbyk" eller Ulf Ekmans religionsgeschäft, visade Börjlind upp ett pruttande arsle i närbild.

Man skulle kunna sätta ett namn på den här typen av kall och pretentiös satir med intellektuella ambitioner: "P1-satir". I den "smala" radiokanalen har folk som Sven Hugo Persson och Britt Edwall fått odla en genre som aldrig lossar på kragen och aldrig bjuder på sig själv, utan mest av allt påminner om gammelstalinistisk retorik i sin fanatism och kompromisslöshet. Skådespelarna låter gärna som Max von Sydow i "Det sjunde inseglet", när han med uppenbara gasbesvär söker efter "vetschkap". Den presumtiva publiken är bildad, innerstadsboende, kulturbevandrad - och redan invigd.

Veterligt finns det ett nummer i den svenska satirhistorien som har åsamkat några konkreta förändringar. I Svenska Ords revy "Hålligång" raljerade Hasse Alfredson och Lasse O´Månsson Svenska Mads skapare över att det dåvarande statliga Televerket tog två månader på sig för att installera ett telefonjack. Mot all statistik tog Televerket faktiskt uttryckligen åt sig av kritiken, och sänkte installationstiden till en vecka.

"Hålligång" gjordes 1963. När man hör den idag, lockar den fortfarande till skratt. Den framförs med alfredsonskt glatt humör och o´månssonsk absurdism; de lutar sig i framförandet mot några av humorns grundelement när de pratar med roliga röster, spelar enfaldiga och flera gånger tänjer på smakgränserna. Det finns en godmodighet och slängighet som gör att även meningsmotståndare kan tillåta sig att le, och tydligen också att ta åt sig. Och även om numret kretsar kring ett tidsbundet och namngivet fenomen, så har ju varje svensk, död som levande, även idag ett nära förhållande till myndighetsmissbruk.

Samma sak gäller "Äppelkriget". Den må ha hur mycket som helst att säga om hur turismkapitalet exploaterar natur och människor, men mer än något annat är det glädje, magi och Taube som dominerar berättelsen längs alla dess stickspår och avkrokar.

Även på mitt bröllop ska vi vara vitklädda, spela Calle Schewen och bjuda in kentaurer.

Komplement: mitt förhållande till Hasseåtage är närmast symbiotiskt, och trots att skönhetsfläckarna sticker även mig i ögonen är jag beredd att se "Svenska bilder", "Att angöra en brygga" 65 och "Picassos äventyr" oavbrutet intill döden. Där finns en intelligens som trams annars gärna saknar, en varm smarthet och en vass mysighet, i den ständiga fajten mellan misantropi och människokärlek, där kärleken alltid avgår med segern.

Av Valdemar Westesson 01 mar 2002 15:42