Kylies arsle gör mig gråtfärdig

Ofta är det den kanal som står på när jag kommer hem, därför att min 12-åriga styvdotter har kommit hem före mig. Ibland fastnar jag där framför MTV fast jag hela tiden vill gå därifrån. Och jag sneglar på "nästantonåringen" för att se vad som möjligen återspeglas i hennes unga, vackra ansikte. "Värst vad dom står och juckar då", försöker jag lite trevande. "Ja, visst gör dom", säger hon glatt. "Ska vi räkna i hur många videos som det är nakna tjejer som juckar", föreslår jag vidare. "Ok då", säger hon och vi börjar räkna. Men det är svårt, för vi räknar lite olika. Hon är betydligt mer tolerant än vad jag är. Och killarna juckar ju också. Jo, säger jag, men det är annorlunda när killar juckar. De gör det liksom mer på sina egna villkor. Och där tar statistikföringen slut, nästantonåringen har dansat in på sitt rum.

Jag sitter kvar och får Kylies arsle i ansiktet en gång för mycket, innan jag förmår mig att stänga av. Hur står det egentligen till med Kylie Minogue, som jag kommer ihåg från 80-talet. Var hon lika naken och oskuldsfullt utmanande då, som hon är vid sin comeback? Jag kan inte säga att jag har några klara minnesbilder, men jag tror nog att hon var det. Naturligtvis sålde hon då, och hon säljer nu. Frågan är om hon skulle vara lika populär om hon framträdde osminkad i osexiga kläder? Frågar man Kylie säger hon sig stå för "safe sex" och då har hon kanske sitt på det torra? Hon är dessutom en mogen kvinna vid det här laget, och gör det på egna villkor, för att hon själv vill, med glimten i ögat. Men nakenheten och sexvinkeln kvarstår. Spelar det någon roll vem som viker ut sig och i vilket syfte? Vad är det i t.e.x den europeiska musikindustrin som tvingar artister med varierande musikalisk talang att vika ut sig som de gör? För mig personligen är Kylie en av många som förkroppsligar den kvinnliga exhibitionismen. Inget fel med exhibitionister i sig. Ställer man sig frågan varför kvinnlig exhibitionism nästan uteslutande går ut på sex så blir det svårt, och ännu värre blir det om man ska försöka utröna vad denna exhibitionism får för konsekvenser, förutom skyhöga försäljningssiffror.

Min vinkel i denna text är "Nästantonåringen". Hon tycks inte ha några problem med feminismen, hon är för ung och naiv. Det är värre med mig och min prestationsångest som kvinna med kollektivt feministansvar som pockar på. Jag är ju självklart medveten på ett sätt som en 12-åring ännu inte hunnit bli. Hon har inte heller hunnit ta till sig begrepp som "politiskt korrekt". Jag har svårt att veta var jag ska stå, som förebild för henne. Hur kan jag bäst förbereda henne på att vi lever i en ojämlik värld och att hon kommer att få problem för att hon är tjej? Jag må vara individualist men jag vill naturligtvis dra mitt strå till stacken vad gäller det kollektiva ansvaret. Jag vill vara konsekvent med inte tvärsäker. Hur förmedlar man bäst detta att "tänka själv", utan att pådyvla henne varken det ena eller det andra, när moralkakorna står som spön i backen. Kan man överhuvudtaget förmedla den insikt man själv vunnit och ständigt revaluerar genom enträget funderande och diskuterande, till någon annan? Eller måste var och en genomgå den svåra, och ibland långa, utbildningsresa som landar i det vackra, oemotståndliga landskapet PK?

En 12-åring är definitivt för ung för att läsa Bang. Jag har ett exemplar av "Fittstim" på lut, den ska jag gladeligen lämna fram när jag tror att hon kan reagera på den genom att tänka själv.

Av sofia lindström 01 mar 2002 13:31