Jag blir äcklad

Jag bli så äcklad när jag hör kvinnor säga att de är gjorda för att ta hand om barn. Att de ger upp allt för att ta hand om dem och inte låter mannen hjälpa till.
Tisdagen de 19/2 var det debatt om pappaledighet på Diskus på TV4. De hade samlat ihop en skara människor som hade olika ställningar i samhället.

Programmet inleddes med en kortfilm av Linda Skugge där hon talade om för- och nackdelar med att vara mamma och hon tryckte till männen rätt hårt. Personligen tyckte jag att det var en rätt rolig film!
Första kommentaren var av en man i panelen som tyckte det var mycket ironi. En man som jobbade medan hans hustru var hemma med barnen. Ironiskt?
Det handlar om val, familjen ska få bestämma om vem som ska vara hemma med barnen. Det tyckte nästan alla i panelen och det har också jag alltid tyckt. Men ett barn behöver ha båda sina föräldrar hemma och faktum är ju att fler kvinnor stannar hemma än männen och så länge vi bara skjuter denna fråga framför oss blir det ingen ändring.
Problemet blir inte löst.

Vilket problem?

Jo, även om männen vill hävda sin roll och deras delaktighet i hem och familj så, som jag sa, stannar de flesta kvinnorna hemma. Klart att det finns undantag, det finns det alltid. De är de män som har förstått vad det handlar om!

Som en man i panelen, som delade på ansvaret med sin fru och han sa en sak som jag tror stämmer ganska bra. Unga människor idag tycker att de är jämställda och de kanske de är men när barnen kommer är det tydligt vilka traditionella könsroller samhället har.

Birgitta Ohlsson från Liberala ungdomsförbundet var med och talade om deras förslag till delad föräldrarledighet. Att den ska delas på hälften mellan mamman och pappan och den som inte tar ut sin del får inte ut bidraget, det fryser alltså inne. Jag tycker på många sätt att det är ett bra förslag. Vi måste ta i med hårdhandskarna om en ändring ska ske.

Åter till det som jag beskrev i första meningen om kvinnor som anser sig gjorda för barnuppfostran. Det var en kvinna i panelen som visade på ett annat problem vi har, nämligen kvinnorna som inte släpper in männen. Hon hävdade att det är hennes barn och att de skulle minsann inte lämnas till någon barnomsorg och hon hade varit hemma i sexton år och njutit av varje sekund. Barnens pappa hade hon inte släppt in i ens fem minuter. Är inte det att förneka barnen sin pappa? I nästa andetag sa hon att hon såg barnen som ett arbete som hon skötte på dagarna och sedan höll hon inte på med dem på kvällarna för då var det plötsligt mannens ansvar. Kvällarna var hennes lediga tid. Visst vet jag att barn kräver mycket tid och arbete, men ska det verkligen betraktas som ett jobb? Och om hon såg sina barn som ett jobb hade hon ju lika gärna kunnat lämna dem på dagis. Jag tror att man har mer att erbjuda sitt barn om de får träffa andra barn på dagarna och samtidigt komma hemifrån ett tag.

Det finns alltså två problem att lösa i dagens samhälle.
Mannen som inte tar sitt ansvar och kvinnan som inte låter mannen ta sitt ansvar. Två stora problem som verkar väldigt svåra att lösa, av allt att döma av alla diskussioner som går.

Men bli de inte lösta så kommer vi heller inte att få ett jämställt samhälle och om det är till någon tröst för alla män så handlar det inte bara om kvinnoförtryck utan också om mansdiskriminering.

Av Lina Torstensson 28 feb 2002 15:49