Westessons 100 favoritfilmer 66 & 67

Det här är naturligtvis nostalgi, men inte bara. Jag har sett om de här filmerna åtskilliga gånger i vuxen ålder och inte bara märkt att jag kan alla repliker, utan också att jag tycker om dem. Kapitalisten Walt Disney ägnade sig aldrig åt nåt så kommersiellt begränsat som barnfilm; han ville locka hela jävla familjen till bio - liksom han ville locka dem till teve och serietidningar och jättelekplatser och vad som helst som genererade reda pengar.

Sjuttiotalister är överlag nostalgiska kring sin barndom och alldeles för många studentrumsfester och alldeles för många sena kvällar på folkhögskolans bakficka har använts till evighetslånga dissektioner av Fem myrors inverkan på ens språkförmåga och Villes, Valles och Viktors miljöindoktrinering och så jämt och ständigt denne Staffan Westerberg, som jag själv mest retade mig på eftersom man alltid såg honom röra läpparna när hans dockor pratade.

I det schizofrena sjuttiotal där jag växte upp, där doktorslekar uppmuntrades på dagis och krogar stängdes för de vuxna, där "Motorsågsmassakern" totalförbjöds och folk i svängen gick och såg dansk gladporr, där det ena proggbandet spelade sinnesutvidgande cannabistisk flumgroove och det andra sjöng rysk kulturarbetarpropagandapoesi a capella, var Disney-koncernen förstås Ondskan.

På mitt leninistiskt - fast så här i efterhand är jag inte säker på om det kanske rentav var trotskistiskt eller maoistiskt - präglade daghem uppmuntrades vi av olika chilenska flyktingar i runda glasögon och skägg att spela maraccas och gurka och claves, och i musikrummet fanns hundra barnplattor att välja mellan. Men ingen Disney.

Människan Walt Disney var en fackföreningshatande antisemitisk Il Duce som vägrade att låta de anställda som faktiskt utförde det kreativa arbetet att signera sina verk. Varumärket Walt Disney har dock alltid varit apolitiskt - det är ekonomiskt säkrast så.

Man kan visserligen skylla "Robin Hood" för att stödja auktoriteter; Robin och hans glada gäng störtar ju inte monarkin under Rickard Lejonhjärta, bara den gnatige tjatiga löjlige omöjlige prins John. Man kan säkert konstatera att "ta från de rika ge till de fattiga"-temat är kraftigt nedtonat och att kyrkan bara representeras av goda munkar och inga makthungriga potentater. Men det är faktiskt bara den ena sidan av myntet.

För samtidigt hycklas det inte med diktatur och terror; folket svälter faktiskt under prins Johns förtryck. Och genom att göra prinsen till en löjlig och fåfäng monark med en om möjligt löjligare bundsförvant i Sir Vääs, visar man upp en sida av ondskan som onekligen existerar. Makt SKA förhånas, och prins John blir inte ofarligare för det; fortfarande svälter folket.

Och vidare kan man notera att Thomas O´Malley, liksom Lufsen, förborgerligas och dras från de råa bakgatorna och in i de förnäma kattsalongerna, och att "Aristocats" på så vis förmedlar nåt slags right-wing-family-values-ideal. Men samtidigt målas Scat Cats bohemiska vildstrykarkatter upp som coola snubbar som alltid ställer upp på en polare tanken var att the real scat cat - Louis Armstrong - skulle göra originalrösten. Och Thomas O´Malleys frihetsideal - "måste gå från kust till kust, finna gröna gräs" - dör ju inte nödvändigtvis med kärleken.

Alla Disneys stora och påkostade projekt har rört sig på flera nivåer samtidigt. Dels förstås av krassa pekuniära skäl, men också präglat av drömmen om en stor amerikansk familjekultur där alla ska kunna orientera sig. Småbarn skrattar åt slapsticken och de grova karikatyrerna, äldre noterar de fyndiga undertexterna och kopplingarna till litteraturhistoria och en reell samtid. Jag var säkert tretton fyllda när jag slogs av blixten och äntligen insåg kopplingen mellan "aristocrats" och "cats". Och det beror nog inte BARA på att jag är efterbliven; lekarna med schabloner och vuxna referenser är många och subtila.

Disney-filmerna lärde mig att se film. Man kan kanske få det till att jag blev skadad på kuppen; jag har utan diskussion mycket lättare att ta till mig amerikanska historier med amerikanska motiv och en amerikansk intrigdriven berättarstil än europeisk artsy-fartsy.

"Robin Hood" och "Aristocats" är klassiskt berättade dramer med anslag och peripeti och hela batteriet av formulär 1A-dramaturgi; "Robin Hood" beskriver kupper och tävlingar och "Aristocats" har inslag av kriminaldrama musen Roquefort i klassisk Sherlock Holmes-mössa utreder en kidnappning och road movie. Konflikterna är extremt tydliga och karaktärsteckningen svart, vit och alldeles lagom tillspetsad för att göra intryck. Skräddarsydda för barn att hänga med i och lika välanpassade för en vuxenpublik.

Men jag har inga problem med det. De flesta filmer som gjort intryck på mig har utgått från extremt traditionella modeller. Det underlättar bara inlevelseförmågan om berättelsen och persongalleriet tydliggörs, det visste redan de gamla grekerna som jobbade med stående epitet i epiken och extremt mallad händelseutveckling i dramatiken.

Mina enda invändningar mot sextio- och sjuttiotalets Disney är att tecknarna börjat slarva. Även om det inte är lika uppenbart som i "Djungelboken", där samma lättigenkännliga sekvens där Kaa kläms fast i ett träd används två gånger, så har både "Robin Hood" och "Aristocats" fula och flera gånger bara skissade bakgrunder.

Perfektionisten Walt Disney dog 1967 och kunde inte längre styra upp sin stab, som sen under åttiotalet gick ner sig helt i opersonligt tecknade - och vad värre var, lika menlöst berättade - filmer som "Micke och Molle", "Taran och den magiska kitteln" och "Basil Mus". Först med "Den lilla sjöjungfrun" 1992 ryckte man upp sig på nytt och strödde åter animagi över biodukarna, men då var jag för gammal för att bli knockad.

Och nu har man helt ramlat ner i ett träsk av skrik och poff och aaaargh.

Komplement: som sjuttiotalist har jag givetvis ett särskilt gott öga till de filmer som var aktuella på biografen under min uppväxt - det var innan koncernen begrep att låta samtliga gjorda filmer befinna sig i ett ständigt kretslopp. I "Djungelboken" från 1967 etableras den formel som "Robin Hood" och "Aristocats" bygger på, med jazzmusik och roliga bifigurer med igenkännbara röster. Överste Hathi är en träffsäker bild av den enfaldiga enögda militarismen och Baloos lättjefilosofi lever jag fortfarande efter.

Av Valdemar Westesson 27 feb 2002 16:15