Det är inte särskilt förvånande att det är en sverigedemokrat som skrivit artikeln "Marcus Priftis har fel." Det krävs en nationalistisk grundsyn för att man ska kunna dra de slutsatser som Jomshof drar. Det hela är uppenbart om man tittar på Sverigedemokraternas hemsida, där de skriver följande: "Sverige och det svenska folket har vuxit fram ur de flockar av urfolk, vilka efter den stora inlandsisens avsmältning så småningom tog den skandinaviska halvön i besittning. De spridda stammarna i vårt land sammansvetsades med tiden i ett rike, vilket, sedan det fått sina naturliga gränser, blev en fast enhet, det nuvarande Sverige. De olika landskapen har ännu i våra dagar behållit en viss kulturell särprägel."
Den här otroligt föråldrade bilden inte ens en artonhundratalshistoriker skulle ta den på allvar ställer Jomshof upp på. Han skriver själv: "Resultatet är förödande då det en gång homogena och stabila Sverige förvandlas till ett land där olika etniska grupper strävar åt olika håll."
Han menar alltså att vi var ett enat folk med uråldriga rötter, som levt relativt ostörda fram tills femtiotalet, då vi helt plötsligt tog emot alltför många invandrare och detta var början till vår undergång. Resultatet menar han är ökad kriminalitet och han påstår också att invandringen och dess kostnader jag går in på detta senare är den främsta orsaken till nedskärningar inom vård och skola. Han har förstås fel. Historiskt har folk flyttat på sig av massa anledningar och just detta har lett till utveckling. Homogenitet existerar för det första inte och homogenitet är ett säkert recept på ett samhälles stagnation.
Man kan också påpeka att hans exempel med valloner kontra vår tids arbetskraftsinvandring är gripet ur luften. Vallonerna ska, enligt Jomshof, ha assimilerats i det svenska samhället och anpassat sig till oss. I själva verket kom Vallonerna hit i början av sextonhundratalet, vilket gör att deras påverkan på landet inte längre är uppenbart om man inte härleder konkreta företeelser till dem. Om man gör så med alla kulturella företeelser skulle förmodligen Jomshof inse att det mesta av det som kallas "svenskt" har annat ursprung. De flesta av vallonerna var anställda av företag i Nederländerna som hade viss stålproduktion här. De hade kontrakt som gjorde det möjligt för dem att åka hem efter slutfört arbete. De som stannade kvar färre än tusen behöll sina egna vanor och yrkeskultur under lång tid. De var alltså inte alls särskilt måna om att assimileras i det svenska samhället. De blev självklart slutligen en del av det "svenska" liksom de begränsade områden där de främst befann sig blev influerade av dem och korsbefruktning skedde. De var en viktig del av dåtidens ståltillverkning, en tillverkning som Sverige profiterade på.
Så till nittonhundratalet. I hela det krigshärjade Europa skedde efter andra världskriget en stor arbetskraftsförflyttning, som möjliggjorde en snabb återhämtning av den västerländska ekonomin efter nationalismens härjningar. Sverige, vars industri aldrig bombats, hade ett försprång och i takt med att det gav resultat krävdes det ökad tillgång på arbetare. Arbetare fanns utomlands. De kom hit eftersom de behövde arbete eller hade expertis. De byggde den svenska välfärden och var inget annat än pionjärer. Den stora fördelen ur svensk ekonomisk synvinkel var att de redan var färdigutbildade och vuxna. Det fanns ingen initial kostnad för dem. De steg rakt in i produktionen och skapade resurser från allra första dagen.
De kom hit och fick direkt en plats i samhället. Många bemöttes dock illa. De var andra gradens medborgare, även om de varit väl ansedda i sina hemländer. Men de hade en funktion och deras närvaro accepterades ändå. De flyttade in i de på den tiden flotta nybyggda bostäderna i miljonprojektet. Allt det här skulle förändras.
Under högkonjunkturer har Sverige liksom de flesta andra stater importerat arbetskraft och under lågkonjunkturer har arbetskraft lämnat Sverige främst då finlandssvenskar. Men den ekonomi som arbetskraftsinvandrarna byggt upp, utesluter sedan deras barn. De tidigare moderna bostadsområdena negligeras och man utesluter dess invånare från arbetsmarknaden. När lågkonjunkturen kommer så låter man samma människor som hjälpt fram högkonjunkturen, dra det tyngsta lasset för att landet ska komma ur lågkonjunkturen. De är som sagt andra klassens medborgare och de tillhör den mest flexibla delen av arbetsmarknaden. Alla de negativa effekter som de etniskt svenska arbetarna drabbas av, drabbar invandrargrupperna tiofalt.
Så kommer då problemen. Problem som alltid kommer med klassklyftor. Man pratar om invandrares kriminalitet och om en misslyckad integration. Invandrarna blir problemet, istället för det hänsynslösa och kortsiktiga utnyttjandet. Egentligen är arbetsinvandrare nämligen den perfekta lösningen på kapitalismens problem. Förflyttning, segregering, flexibilitet är kapitalets botemedel på sin egen inneboende sjukdom. Det är mycket tack vare invandrarna som ekonomin byggts upp och det är de som betalar priset i inflationsbekämpning och nedskärningar. Självklart inte utan konsekvenser och när den lilla klick med malmöiter som Jomshof talar om, flyr staden så ser de invandrarna som problemet. De saknar med andra ord insikt i vad som hänt.
Hade vi inte fått hit invandrare så hade vi för det första inte kunnat tillgodogöra oss effekterna av högkonjunkturen. Däremot hade förmodligen kriminaliteten sett likadan ut. Under sextiotalet skedde en inflyttning till tätorterna och på senare år till storstäderna. Det är också viktigt för ekonomin. Infrastrukturen blir tätare och mer lättutnyttjad. Den enda skillnaden hade varit att den arbetarklass som fått ta smällen av lågkonjunkturen hade varit vit. Då hade kanske Jomshof pratat om problemen med förortsfolk istället. Skillnaden hade väl varit att han inte hade kunnat kasta ut dem ur Sverige. Förmodligen hade han krävt fler poliser och hårdare tag istället.
Vad som är mest skrämmande är den tolerans som nu visas i Europa för den typen av partier som Jomshof tillhör. Deras politik passar EU som hand i handske. I Sverige för regeringen deras politik, men tar avstånd från dem offentligt. Knappast mycket bättre.
Jag skulle kunna avsluta den här artikeln med att prata om solidaritet, rättvisa och hur rasisterna bara är kapitalismens hejdukar. Jag skiter i det. Förhoppningsvis är allt det där underförstått.
Av Anders Erikson 27 feb 2002 11:54 |
Författare:
Anders Erikson
Publicerad: 27 feb 2002 11:54
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå