Jag var med i Baren: del IV

Jag är en teletubby. La-la-la-la-la-la-la! Solen är ett ansikte! Robert Aschbergs ansikte. Jag är en teletubby. La-la-la-la-la-la-la!

Jag skuttar runt i teletubbylandet. Jag är en snorgrön teletubby. La-la-la-la-la-la-la-la!

Där är mina kompisar! Teletubbisarna Lasse och Jorma. Tillsammans skuttar vi runt i teletubbylandet. La-la-la-la-la-la-la-la-la!

Gräset är jättegrönt, här i teletubbyslandet! Och där rinner: floden! Den är vit! Som en sträng kokain på en grön dörrmatta.

Jag kastar mig mot den, river mina fotsulor blodiga mot glassplittret i det gröna, gröna gräset! Floden! Jag böjer mig ner och dricker av dess vita sörja. Sperma och keso. Dricker som en hund för att glömma. Det vita, kladdiga rinner ner över min bål, ur mina näsborrar, svider i mina ögon. Jag kan inte se. Allt blir rött.

Nu går jag över floden. På andra sidan är gräset inte lika grönt. Jag går i en kolonn tillsammans med en massa andra teletubbisar. Vi böjer våra huvuden, vi snärtas av piskor. Våra fångvaktare är klädda i stora mörkröda kåpor. På ryggen har de ett sigill: A.B.

Vi kommer till vårt läger. På gården får vi klä av oss våra teletubbisdräkter. Åh, vad sjuka och vanställda vi är under dem! Bölder, variga sår och gigantiska hårtestar som luktar finsk ost täcker varje teletubbys kropp. Och min också! Någon bryter ihop och skriker och gråter, får en gevärskolv i huvudet. De flesta av oss är tysta och skenbart lugna.

Ur skorstenarna väller tjock svart rök. Över allt ligger en sur, stark lukt. Vi marscherar in i fabriken. Över porten hänger en skylt, lite löst: A.B. "A.B?"

Det är dags att kremeras.

Av David Olsson 24 feb 2002 12:58