Jag vandrar i min själ

Läser i en bok av Marianne Fredriksson; " Jag vandrar i min själ och allt är ljust".

Precis så var det. Efter förlossningen, efter min närkamp med döden. Då jag inte bara återkom med livet i behåll utan även med ett nytt liv. När allt blev självklart och enkelt. När jag inte behövde söka längre.

Jag vandrar i min själ och allt är ljust.

Jag vandrade länge innan vardagen bröt in och så småningom tog över.

Men ibland.

Jag kommer ut ur duschen. Dottern 3 år får syn på mina könshår. Hon som på senaste tiden mest kallat mig för dum och noga poängterat att hon bara tycker om pappa lyfter handen. Försiktigt, nästan andaktsfullt känner hon i toppen av ett lockigt glänsande hårstrå.

- Tycker du de är fina? frågar jag.
- Ja a, säger hon och nickar med eftertryck.
- Du kommer också att få sådana när du blir stor
- Jag vet det. Du haj jedan bejättat det, säger hon tillbaka i det lite irriterade.

Men plötsligt slår hon armarna om mina ben och lutar kinden mot mitt sköte och kramar mig hårt.

Samtidigt har sonen 1½ smugit upp bakifrån. Han har ett kärleksfullt förhållande till min rumpa. När han ser mig naken brukar han gå bakom mig och smiska lite lätt på rumpan samtidigt som han kluckar av förtjusning. Nu sträcker han upp sina små händer och tar en skinka i vardera handen. Han håller varsamt balanserande, som en vuxen skulle hålla ett strutsägg i var hand. Sedan borrar han in huvudet mellan mina ben.

Så står jag med båda mina barn som omfamnar mig från var sitt håll, deras små huvuden så nära den källa varur de en gång sprungit.

En kort stund i ett linoleumblått badrum en gråkulen höstdag vandrar jag i min själ

och allt är ljust.

Av Anna Linusson 22 feb 2002 15:09