Jag vet inte vad jag heter

- Vad heter du då? frågar han då.
Och hon svarar till slut:
- Det vet jag inte.

För ett dygn sedan låg hon i hans säng och ville att han skulle älska henne. Och det gjorde han nog, på det sätt som är hans sätt men som hon inte riktigt kan känna.

Nu är allting efteråt och hon minns endast fragment av tiden tillsammans med honom. Hon kan ana påminnelsen av känslan att hitta hem och bli ett jag igen. Hon kan koncentrera sig och framkalla känslan av kärlek och lust. Ibland kan hon till och med minnas hans ansikte. Ibland. Men de flesta gyllene minnen av alldeles varm och oförstörd kärlek står skymda bakom känslan av sår. Variga blodiga äckliga sår som han har slitit i. När han har satt på henne utan en tanke på att hon är där. Eller när han har talat med henne om oviljan att vara med henne, om hur rädd han är för hennes kärlek, och när han har gjort det alldeles ovetande, som om hon inte skulle såras av att höra honom säga det. Som om inte tanken skulle vakna i henne av hans ord och röst då. Den gamla och bergsfasta tanken, att Fias kärlek är en sådan som ingen vill ha.

Men han behåller hennes namn och fortsätter att kalla henne för sin. De skämtar om kärleken, han skrattar och säger:
- Jag får din kärlek och du ger upp ditt liv.
Och Fia - det är Fia som gör det - hon skrattar hon med. som om hennes kärlek skulle kunna gå att ge bort. Som om den inte skulle kastas bort. Slängas bara. Som den har slängts förut. Men Fia - det är Fia som gör det - är villig att ge upp sitt liv för chansen att få ge honom sin kärlek. Ge honom den, som om han skulle vilja ha den. Fia är redo att ge upp sitt liv för det.

Hon vet inte vad jag heter. Men det är jag som vill ha mitt liv kvar. Det är jag som inte har något namn. Det är jag som inte vet om jag vill torka hans tårar och stilla hans rädsla när han har rivit i Fias sår och blivit rädd för sig själv av det. Det är jag som inte vet om jag orkar vara ingenting igen. Det är jag som vet att jag måste få bli mottagen. Att jag måste få bli älskad. Ty min kärlek är värdefull och kan inte slängas bara, aldrig kastas bort på någon som inte vet vad han vill.

- Min fia, säger han ömt.
- Jag heter inte Fia, stöter jag fram genom gråten.
- Vad heter du då? frågar han då och jag svarar:
- Det vet jag inte.

För ett dygn sedan låg jag i hans säng och ville att han skulle älska mig. och det gjorde han nog, på det sätt som är hans sätt och som jag så väl kan känna.

Det är jag som svarar namnlös i Fias telefon när han ringer och tar allt tillbaka. När han säger att allt är rädslor bara, ett jävla kvasisökande efter identitet bara. När han ursäktar och urskuldrar beteenden med påståenden om ett själv som han inte ens vet om han har. Det är jag som hör allting. Och när han säger: "Jag älskar dig". Då är det jag som låter bli att svara.

Men han behåller hennes namn och fortsätter kalla mig för sin. Och det är hans Fia som är sönder och alltså henne som han försöker att laga. Men i hans hem och alldeles omringad av kärleken han ger men som hon inte riktigt kan känna, där har hon sett mig i spegeln. och jag vill inte bli lagad. Jag vill bli älskad. Av honom och på det sätt som är hans sätt men som Fia inte riktigt kan känna. Och jag kan känna hans kärlek. Och jag kan kan besvara den på sätt som hon inte visste fanns. Men jag kan också känna hans tvivel. Hans litenhet. Och jag kan gå sönder av tyngden när Fia försöker bära dem, hans alla tvivel och hans litenhet. Jag kan gå sönder av det. Och jag kan bli så trött.

Det är jag som älskar honom. Det är Fia som gråter i hans famn. Det är jag som står i dörren och är på väg att gå min väg när det händer. När han slår och sedan tröstar. Det är jag som vet att Fia har fått sin beskärda del av sådan kärlek redan. Det är jag som inte kan älska så. Jag älskar i kramar, på det sätt som är mitt sätt och som han inte riktigt kan känna. Det sätt som får honom tyst en stund, innan han stöter fram i tårar: nu släpper jag snart taget.

Det är jag som älskar så. I namnlöshet. Hjälplöst och sårbart men utan tvivel.

Kalla mig inte Fia. Jag vet inte vad jag heter.

Av Annakarin Josefsson 18 feb 2002 10:12