Jag sa nej till Baren

Hösten år 2000 jobbade jag som journalist i Karlskrona.

Trivdes gjorde jag, men jag hade inte så mycket till kompisar, och dåvarande flickvännen bodde i Göteborg. Därför blev halv åtta varje kväll en av dagens små höjdpunkter. Då sändes Baren. Detta var den säsong då fixstjärnor som Ingo, Dick och Dellamorte deltog, dessutom vackra Therese, och så får vi inte glömma Marinette, som blev lokalkändis i Karlskrona, mitt intrevjuobjekt ett par gånger och centralfigur på resaturang Nivå och pub Old Cave efter utröstning och hemfärd.

"Det där verkar kul", tänkte jag, och när det var dags åkte ett brev och en fotoremsa per kuvert till Strix Television. Jag berättade om detta för diverse vänner. Reaktionerna varierade, men de flesta var positiva: "Hoppas verkligen du kommer med", "Du är ju klockren som Barendeltagare", "Miljonen är din".

Det dröjde inte länge innan Strix ringde upp och ville ha ett litet personligt samtal, och när jag satt på tåget mot Götet en fredagkväll ringde de igen: av 10 000 sökande hade 150 valts ut till intervju. En av dem var jag. "Ballt", tänkte jag, och förmiddagen därpå befann jag mig på hotell Park Lane, eller vad det heter nuförtiden. Inför videokamera fick man svara på frågor om allt mellan himmel och pannkaka. Vad tycker du om homofiler? Är du politiskt intresserad? Har du blivit mobbad? Är du speciell på nåt sätt?

Kommer du att fortsätta vara ihop med din tjej? Är du en sån som märks? Etcetera, etcetera...

Efter intervjun gick jag på lunch med dåvarande kärestan, som var ytterst skeptisk. "Om du kommer med får du aldrig nämna mig" sa hon, varpå ett antal ytterst välgrundade anti-Baren-deltagande-argument dök upp ur hennes mun.

Redan innan detta hade ett par andra kamrater uttryckt sin skepsis enligt samma mönster, och det som från början varit en skojig pryl - att ansöka - kändes alltmer läskigt ju närmare Baren jag kommit. Det blev söndag, och det blev måndag. Jag tog mig några ordentliga tankeställare:

* Ville jag verkligen bli utsatt för 24 timmars filmande, komprimerat till 20 minuter med en grymt skev bild av mig som resultat?

* Ville jag riskera att släkt och vänner skulle få se mig i... ja... mindre angenäma situationer?

* Ville jag skriva på ett slavkontrakt som hindrade mig från att röra mig fritt - dessutom som Stenbecks gratisslav?

* Om man ska bli känd ska man väl GÖRA något för det? Vill jag verkligen bli en dokusåpa-stjärna, det vill säga lägsta rangens b-kändis?

Jag tog mig samman, författade ett mail där jag uttryckte min glädje över att ha gått såpass långt i uttagningen, men att jag nu drog mig ur kampen.

"Är du dum i huvvet? Du skulle ju ha vunnit alltihop", menade somliga fans.

"Bra gjort", sa andra fans. Nu VET jag givetvis inte om jag ens skulle ha gått vidare till nästa intervjuomgång. Men när jag en tid senare slog på TV:n för nästa Barensäsong kändes det trots allt väldigt skönt att jag inte var med i rutan. "Tänk om..." tänkte jag aldrig.

Av Daniel Reichberg 18 feb 2002 14:45