Illegala städare

Några år sedan kunde man hitta filippinska prostituerade på Frankfurts horgator, som mynnar ut där storbankernas höghus börjar. Det gör man inte längre. De flickor som idag finns på gatan och bordeller kommer istället fran Östeuropa. Det är billigare att importera därifran.

Den katolska församlingen i Frankfurt har gjort en inofficiell kartläggning av sina medlemmar och gissar att upp till 6000 bor och arbetar under jorden i Frankfurt. Efter att ha träffat en filippinsk grafiker, låt oss kalla honom för Augusto, fick jag inbjudan att följa med till kyrkan.

- Det är på söndagarna som vi filippiner klär upp fint och vill gå till kyrkan, förklarar Augustos fru som vi kan kalla för Mary, som är ekonom.

Vid tvåtiden på en solig februarisöndag fylldes kyrkan av hundratals asiater och bortsett från mig såg jag bara två européer, tyska män, som kom med sina filippinska fruar. Mässan hölls i det filippinska språket tagalog samt delar i engelska. Frihet och glädje var närvarande, barnen sprang runt, mammor matade småbarn, folk kom och gick. Utanför kyrkan hängde en grupp tuffa tonåringar och rökte, men de smög senare in på ceremonin i alla fall.

- För många är böner den enda trösten, förklarar Mary.

Mary kom till Tyskland nästan fyra år sedan, när hennes restaurang gick omkull i Manila. Hon är utbildad ekonom och hann driva affären nästan två år innan den stora hamburgerkedjan etablerade sig mittemot.

- Från att ha haft cirka 50 personer om dagen tappade vi till 5 om dagen. Då bestämde jag mig att stänga, men invensteringen förlorade vi ju, berättar hon lugnt. Hennes man Augusto läste till civilingengör, men hade även ett yrke som grafiker. Det blev många afficher, t-shirtstryck men också målningar och potrett.

Men tiderna skulle bli ännu värre och även Augusto fick ge upp sitt yrke. Och studier kan man inte driva utan egna pengar i ett land utan studielån. Det är för barnens skull som paret bestämt sig att arbeta utomlands. Barnen är kvar hos farmor.

- Den tillväxten på 4 procent som vi har går enbart till de redan rika, och medelklassen får det allt svårare, förklarar Mary och Augusto i en mun. De är också överens om vad som skulle vara bra för landet:
- En omfattande jordreform skulle rädda vår ekonomi. Idag ägs nästan all mark av ett tjugotal familjer. Filippiner är ett agrart samhälle och därför fungerar inte de ekonomiska och politiska metoder som har utvecklats för industiella länder, slår Mary fast.

Augusto tillägger:
- Idag importerar vi ris! Vi som är ett stort producentland, och har världens risforskningsanstalt i Manila! Nagonting är mycket fel...

Denna väntan kan bli lång. USA har åter tagit sig in i filippinsk politik med hjälp av trupper som skickades ut bara några år sedan av den förra presidenten. I södra delarna av landet pågår ett terrorkrig mellan staten och muslimska fanatiker.

- Som får sina vapen av filippinska armén som säljer sina tjänstevapen för de får alltid nya och på detta sättet behåller de fienden och sina jobb, samt tjänar en extra slant, berättar Augusto som följer noga den inhemska utvecklingen.

- Mary skaffade sig först ett städjobb och flyttade in i ett kollektiv på sex filipiner i två rum. Ett år senare följde Augusto efter. Även han flyttade in i lägenheten där hyresvärden tar betalt av varje inneboende, 400 euro/månaden.

- Vad han inte förstår är, att vi har ju ingen sjukförsäkring eller socialt skyddsnät om någonting händer. Vi måste ha en buffert i fall man måste åka in på sjukhuset och betala allt själv. Ett besök går på minst 150 euro och medicinerna till. Om man dessutom skall röntgas eller gipsas eller så, då blir det mycket dyrare. Och vi tjänar ju aldrig pengar om vi är sjuka, så det blir dubbelt så dyrt för oss, förklarar Mary.

Hyresvärden hotar hela tiden med att avslöja dem och pressar dem på högre och högre hyror. Efter en snabb huvudräkning kan jag konstatera att de sju filippinerna på 80 kvm betalar sammanlagt cirka 21 000 kronor i månaden, vilket är mer än en hyfsad inkomst för lägenhetsinnehavaren.

Dyrt blev det också för Augusto och Mary ett år sedan. Mary blev med barn och deras tro kan inte tillåta en abort. Många "välmenande" medborgare tyckte att de skall strunta i Gud och avbryta havandeskapet - för enligt deras synsätt har bara lagliga vithyade européer rätt att skaffa barn.

Mary födde på katolskt BB där man inte frågar efter uppehållstillstånd. Hon valde den billigaste varianten som gick på cirka 15000 kronor och innebar en vanlig förlossning där läkare kontrollerar henne en gång. Rummet hon fick vila sig en stund efter hade varken toapapper eller handdukar, det såg jag när jag hämtade henne och lillflickan redan samma dag. En budgetförlossning. Flickan var kvar hos dem tills hon var 8 månader, sedan skickades hon hem till Filippinerna med en bekant som flög under falskt namn. Det var inga problem i sig trots ökade säkerhetskontroller och så vidare, det enda är att man skall ha lite pengar på sig, för gränspoliserna vid flygplatser snor alltid det som man har - som en liten betalning för tjänsten att inte bråka för mycket.

För vem skall en illegal invandrare anmäla att polisen stjäl pengar?

Augusto och Mary tar mig efter kyrkan till en grupp filippiner, som har bott i Frankfurt under jorden mycket längre än de. I en liten lägenhet finns tre systrar, en äldre kvinna och ett barn, samt en man. Mamman till barnet är 30 år gammal och utbildad barnmorska. Hennes dotter är två år:

- Jag har varit här i nio år, och efter sju år ville jag ha en familj, så vi skaffade barnet, berättar barnmorskan. Hon beskriver hur det finns ett annat sjukhus där man tar också emot illegala immigranter. Men det kostar. För henne som förstföderska gick räkningen för en dag på 1500 DM 6000 mk och därför kunde inte hon stanna:
- Eller, jag slängdes ut, förklarar hon. Hennes söta nappätande dotter är inte registrerad som existerande någonstans i världen, men barnmorskan bryr sig inte.

- Det är för hennes skull jag orkar med mitt jobb och liv. Och hon är i bra händer på dagarna hos min mans släktingar. Jag har städat hos en och samma familj i nio år och de känner till min situation. Jag känner mig trygg.

Den andra systern har bott i Frankfurt i 16 år. Hon är privilegierad eftersom hon kan tyska:
- Den första familjen som jag arbetade med betalade för mig folkhögskolestudier och jag läste ända tills nivå 4.

Det är just denna symbios av illegala städare och fina familjer som är kittlande i hela den här klasskollisionen, som sker när rika anställer fattiga. Trots att svart arbetskraft är olagligt i Tyskland förhåller sig de flesta med goda inkomster med städhjälp, barnpassning eller trädgardshjälp. I princip alla nordiska familjer som kommer till stan på grund av ett välbetalt bank- eller EU-jobb anlitar städhjälp, såsom är vanligt även i Bryssel. Fast få talar högt om detta.

- Ingen av oss kan göra ett dåligt jobb eller stjäla nagonting, för då skulle vi förstöra för hela gruppen filippiner, förklarar han den hårda sociala kontrollen.

- Vi tillhör de lägsta på den illegala arbetsmarknaden, före oss kommer till exempel svart arbetskraft fran Polen, Tjeckien och Albanien. De får ofta jobba på byggplatser, men dit får inte vi komma, säger Augusto och fortsätter:
- Om vi skulle bråka, supa eller stjäla, da skulle myndigheter sätta oss dit. Men när vi sköter oss, brukar vi klara oss, även i razzior tycker polisen ibland att det enda brottet vi har gjort är att visum har blivit för gammalt och "sådant har vi inte tid med" säger de, förklarar alla för mig med en kännbar stolthet i rösten.

Jag funderar när jag har senast hört eller sett en sådan yrkesstolthet och -heder, som bland en grupp svarta städare från Filippinerna.

- Städning är ett ärligt och ordentligt arbete och vi tjänar pengar för våra barn. Hur skulle jag kunna vara bitter. Det är absolut värt uppoffringen, förklarar Mary.

Mary är inte ensam i gruppen att ha lämnat tillbaka sina barn för att kunna skaffa dem en försörjning. Och en mycket målmedveten sadan:
- Vi betalar barnens skola och uppehälle, samt 350 USD i månaden i en utbildningsförsäkring som garanterar dem en högskoleutbildning i framtiden. Därtill betalar vi alla medicinska kostnader, beräknar parer. Paret tar 10 euro i timmen för sina tjänster. Pengarna skickas genom en väninna, som har konto bade i Tyskland och Filippinerna.

Hon tar fem euro per transaktion, vilket är billigare än andra sätt. Banker kan man inte utnyttja, utom en filippinsk filial, eftersom man inte få ha konton som illegala invandrare. Mannen L i lägenheten försörjer med sin städning sju familjemedlemmar inklusive två söner, som han har inte sett pa åtta ar. Utom lägenhetsstädning brukar han ocksa jobba i småföretag, som gärna anlitar billig och bra arbetskraft under bordet.

Att leva åtta, 10, 16 år under jorden, utan att kunna resa hem till Filippinerna, utan att se sina barn, hur klarar man detta?

- Vi saknar våra barn oerhört, det kommer fram mest när man ringer hem, då bryter man ofta ihop. Men då kommer någon av oss här och dunkar i ryggen och säger att "läggav lipsill" eller någonting. Vi stöttar varandra och vi vet hur alla har det, berättar Mary. Tyska telefonföretag kontrollerar inte om folk har uppehållstillstand när de öppnar linjer och landet har ju som bekant inga personnummer.

Registreringsivern är betydligt lägre än hos oss eftersom man minns hur det gick under andra världskriget... Därmed har alla telefoner i sina egna namn, någonting de är stolta över:
- Aldrig har jag betalat en telefonräkning sent, säger mannen i rummet.

- Vi är nog de laglydigaste som finns i Tyskland. Vi åker aldrig buss eller tåg utan biljett, vi bryter aldrig mot regler, vi går inte mot rött, vi festar inte ute, vi kör inte bil, vi betalar räkningarna i tid och sköter hälsan exemplariskt.

Men ödets ironi har stämplat dem inom EU som "olagliga brottslingar" och oss andra fortkörare och skattefifflare till "hederligt folk". Det är så att man skäms.

Av Johanna Parikka Altenstedt 18 feb 2002 14:25