BostadsSituation Stockholm

Antalet hemlösa i Stockholm uppgår till cirka 5 000. Dessa är dock endast de som sover på gatan, ofta har problem med alkohol och andra droger, och som vi helst låtsas att vi inte ser när vi ser dem. De hemlösa/bostadslösa som inte kan få tag i en hyreslägenhet eller kan ta ett miljonlån för att köpa sig en egen bostad är dock många gånger fler.

Lite överdrivet: Fyra sanningar för Stockholms styrande politiker:

Det snöar aldrig här i stan. Kollektivtrafiken fungerar i vått och torrt. Alla har någonstans att bo. Problem försvinner av sig själva om man låtsas som om de inte finns.

Vi som tillhör gräsrötterna är ofta överens om att det även här i Stockholm kan snöa något så in i bomben att Overlook hotel i Stephen Kings "Varsel" framstår som rena badorten. Och när det snöar brakar ofta kollektivtrafiken samman totalt, då Stockholm saknar de resurser som krävs för att sköta snöröjningen tillfredsställande. Dock är dessa problem förhållandevis små jämfört med bostadssituationen i Stockholmsområdet, ett problem som växer okontrollerat eftersom ingen verkar vilja ta tag i det på allvar.

Susanne Gräslund har skrivit en tänkvärd artikel om just problemet med boendet för oss som bor i eller i närheten av Stockholm. Som gammal Stockholmsråtta känner jag igen det hon tar upp, och tänkte även ta tillfället i akt att utveckla några av mina egna erfarenheter och funderingar runt boendet för oss nollåttor. Detta trots att jag tillhör de lyckligt lottade som har en egen bostad i ett område jag vill bo i.

Bostadskrisen i Stockholm beror i första hand på att det byggs för få bostäder och att de nya bostäder som planeras ofta inte ligger där folk vill bo. För bara några få år sedan var bostäder i innerstan och närförorterna väldigt eftertraktade, medan det som fanns att få i miljonprogrammets förorter gick bort direkt, det fanns gott om outhyrda lägenheter. Alltså, vi hade en bostadskris trots att det fanns tillräckligt med bostäder, vissa skulle kalla det för lyxkris.

Nu är läget annorlunda, man ska vara glad åt att överhuvudtaget ha någonstans att bo, oavsett om det är i Tureberg i Sollentuna eller på Östermalm i Stockholm. En riktig bostadskris alltså.

Det tröga politiska maskineriet börjar äntligen röra på sig, det ska byggas tusentals nya bostäder i Stockholm under de kommande åren, bostadskrisen ska bort! Problemet är bara att vi kanske upprepar miljonprogrammets fiasko, eftersom risken finns att man bygger där folk inte vill bo. Göran Persson talade för ett par år sedan om att bygga en ny "stadsdel" på gamla F18, Tullinge flygplats. När jag hörde det uttalandet skakade jag bara på huvudet, och insåg hur svårt det tydligen är att lära sig av sina misstag. Tullinge är väldigt trevligt, flera av mina vänner bor och är uppvuxna där och trivs som fisken i vattnet. Dock är inte Tullinge någon klassisk Stockholmsförort bestående av betongkolosser som ser ut att vara hämtade från någon av Moskvas förorter, utan är i första hand en villastad.

Detta samband är väl värt att tänka på: Villor förorter Bra koncept. Du väljer kanske att bosätta dig en bit utanför stan för att du vill ha nära till natur, ha en egen tomt, ett eget hus och slippa bo så nära inpå folk som du annars gör om du bor i en stadslägenhet?

Själv bor jag i Årsta, en av Stockholms "bortglömda" stadsdelar, och trivs också som fisken i vattnet. Jag bor i en ganska liten lägenhet med många andra nära inpå mig, men det är inga problem.

Även detta är ett samband väl värt att ta i beaktande: Lägenheter centralt läge bra. Den som väljer att bo i eller nära stan gör det kanske i första hand för att ha nära till mycket, och är villig att försaka de fördelar boende i eget hus medför. Det tar mig några minuter att cykla till Medborgarplatsen. Jag har nära till allt jag vill ha nära till och är därför nöjd.

Ännu ett bra koncept, som dessvärre knappt ens verkar existera i Sverige är "townhouses", eller innerstadsradhus som det kan översättas. Detta koncept innebär till ytan relativt små radhus med fler våningar än förortsradhus. Exempelvis två våningar med källare och vindsvåning, med två stora eller tre mindre rum per våningsplan. Med centralt läge. Dessa förekommer i de flesta andra storstäder runt om i världen, exempelvis London, New York, Paris, Hamburg, Berlin, och så vidare.

Ett samband som kanske är värt att ta i beaktande inför framtiden: Radhus närförort eller centralt läge bra. Den optimala lösningen för den som vill ha lite av varje, eget hus men inte långt från stan.

Nu kommer vi till det dåliga konceptet. Jag har bott i ett par av Stockholms betongförorter. Jag växte upp i Alby. Visserligen var 70-talets Alby inte alls fy skam - Det var riktigt trevligt när man var barn och inte behövde ha nära till någonting annat än sandlådan med de andra barnen, föräldrarna skötte allt det praktiska med att handla mat och ta sig till jobbet. Däremot var det inte lika bra för dem. Om vi skulle åka in till stan någon gång krävdes mycket planering. Det var lång resväg, och väl inne i stan var det svårt att parkera, så oftast var det T-banan som gällde, och den resan tog evigheter...

Samband: Lägenheter förorter inte bra. I mina ögon har man endast lyckats kombinera nackdelarna med innerstadsboende och förortsboende i det här konceptet. Du tvingas bo nära inpå en massa andra människor men har ändå inte någonting eget eller fristående. Dessutom är förortslägenheterna oftast dyrare än motsvarande lägenheter i innerstan eller närförorterna.

Där är jag rädd att misstagen kommer att upprepas.

Vad är felet med förortslägenheter? Jo, bruksvärdesprincipen. Du betalar för bostadens standard och ålder bruksvärdet enligt rådande definition, nyare lägenheter anses vara bättre än gamla. Enligt det synsättet är ett 13-våningshus från 70-talet i Alby Centrum rena lyxen jämfört med ett gammalt "ruckel" från sekelskiftet på Valhallavägen inne på Östermalm. Därför kostar hyresrätten i Alby betydligt mer än en likvärdig hyresrätt i innerstan.

Jag påstår inte att bruksvärdesprincipen är fel. Däremot är den ofullständig. I en lägenhets bruksvärde anser jag att marknadsvärdet skall räknas in, eftersom boendets kvalitet det vill säga bruksvärdet inte enbart hänger på det som finns innanför dörren till varje lägenhet.

Boendemiljön spelar stor roll. De kostnader som läget medför spelar stor roll. Även om de teoretiker som utarbetar lagar och regelverk för bostadsmarknaden inte själva anser det så är det ett faktum. Din omgivande miljö spelar roll för hur du upplever ditt boende, punkt slut! En trea i Alby Centrum må vara ganska modern, men vad spelar det för roll om du måste betala 50 spänn för en enkel resa in till T-centralen och kanske har ett gäng missbrukare som närmaste granne? Då kan jag lova att det inte spelar så stor roll om du har handdukstork i badrummet och modern kyl & frys i köket, det skulle ändå inte kännas trivsamt om du inte sedan tidigare hade en koppling till området du bor i. Att du dessutom får betala högre hyra för denna är rent oförskämt.

Nu återgår jag till frågan om de nya bostäderna i Stockholm - exakt VAR kommer de att byggas? En stadsdel på gamla F18 i Tullinge är ingen stadsdel, det är en förort, oavsett vad ansvariga politiker vill ha för benämning på området. Kan vi inte börja utnyttja alla de lediga utrymmen som finns i och omkring innerstan istället för att slänga ut en massa nybyggda flerfamiljshus i förorterna, där du som boende ändå föredrar ett fristående hus eller radhus? Det måste helt enkelt finnas ett incitament för att bosätta sig i varje typ av miljö, och just för lägenheter i föroterna saknas detta.

Om vi arbetar mer på att sudda ut gränserna mellan innerstad och förort kommer vi successivt även att sudda ut de gränser mellan "bra" och "dåliga" områden som råder i dagsläget. Satsa på att expandera Stockholm som stad istället för att skapa en arkipelag av nya, fristående bostadsområden i vildmarken.

Om nödvändigt, skicka Stockholms stadsplanerare på en kurs i zonplanering, dvs hur man utarbetar övergripande regler för vad som får byggas var - det vill säga stora flerfamiljshus nära stadskärnan, mindre flerfamiljshus och innerstadsradhus/townhouses lite längre bort från från stadskärnan, och radhus och fristående villor längst ut. Samt fungerande kommunikationer i form av gator, vägar och järnvägar så att de boende kan förflytta sig mellan stadens olika delar.

Och respektera folks önskemål om läge, jag ser ingen som helst nytta i att smälla upp nya bostadshus i områden som ingen egentligen vill bo i, bara för att någon ansvarig politiker beslutat att folk ska bo just där.

Och se samtidigt till att nya stadsdelar verkligen känns som stadsdelar, och inte som förorter. Glöm inte de psykologiska aspekterna. Du har större chans att känna att du bor i en stad och inte en förort om gatunamnen inte följer den rådande standarden i Stockholm - nämligen att Stockholms väg-noja, dvs strävan efter att döpa allt till någonting-vägen, istället för någonting-gatan. Med begreppet "väg" förknippar jag genomfartsleder som är avsedda för i första hand trafik. Med begreppet "gata" förknippar jag just gator i tätbebyggda områden där människor bor, arbetar och rör sig. Exempelvis Årsta, där jag bor. Ett område med hyfsat många boende, men det finns knappt en enda gata här. Allt är "vägar".

Jag upprepar vår bostadsministers eminenta tips: "Ställ krav på era politiker!"

Sure, det gör jag mer än gärna! Mitt krav: Se till att få ändan ur vagnen och se till att bygga bostäder åt de som behöver bostäder! Ni förstår, kära politiker, det är nämligen vi som betalar era löner, så sätt igång och ge oss valuta för pengarna nu!

Och sist men inte minst - planerna för Liljeholmen är ett steg i rätt riktning, nu när de talar om att expandera innerstan. Varför inte ha detta som praxis för allt nytt som skall byggas?

Av Magnus Orest 15 feb 2002 14:51