Världens största svin 5

BACKPACKERS

Jag satte mig på en bänk vid ringen på T-centralen för att invänta samtalet från Emil. På bänken mitt emot satt två dräggiga backpackers och diskuterade någon jävla resa de varit ute på.
"Indonesien, dude," sa den ena och skakade på huvudet. "Fatta! Det var det underbaraste jag varit med om. Vi var uppe i värsta templet och levde med munkar i flera dagar..."

Den andra killen nickade imponerat.
"Sen reste vi runt med värsta indoneserna, du vet, de riktiga invånarna, och stack till, typ, Gungung Agung och dansade dansade ramayana..."
Jag stängde av hörseln, tände en cigg, fick den genast släckt av en väktare, bråkade lite honom, kollade vad klockan var men plötsligt fastnade blicken på en teve intill väggen där ett flygplan flög rakt in i en byggnad som liknade World Trade Center. Det såg inte klokt ut, ungefär som en film. En actionfilm med Sylvester Stallone. Jag tittade på backbackersnubbarna som också glodde på teven.
"Rätt åt dom jävlarna," sa den ena. "Det var ju deras eget fel. Jävla fascister!"
Den andra nickade instämmande.
"Dom säger att det var nån taliban som gjorde det."
"Jag vet. USA hjälpte ju dom när Sovjet anföll."
"Helt sjukt."
Jag tittade på teven igen och såg hur World Trade Center föll till marken och förvandlades till damm. Hur många som helst tycktes vara döda. Kanske tiotusen, sa de.
"Har du varit i Laos?" frågade den ena backbackern den andra. Han harklade sig, skakade på huvudet och sa "inte än".
"Där har USA också varit och rotat. Det är dags att spränga hela USA i luften." Den andra killen skrattade lite, osäker på om han skojade, men nickade.
"Jag har varit i Indonesien," hörde jag plötsligt mig själv säga till backbackersen. Dom tittade lite överaskat på mig, lite snett, men sa ingenting.
"Det var astråkigt. Jag hade ingenting att göra. Rökte bazuckas, satte på svenska brudar och längtade hem."
"Otippat," flinade den ena ironiskt. Jag förstod inte vad han menade.
"Du kanske skulle åkt till Hawaii istället," log den andra. "Det ser ut att passa dig bättre."
På teven visade dom bilder av en skäggig gubbe som anklagats för att ha skickat flygplanen mot byggnaderna. Han såg trött, men beslutsam ut. Inte någon som kommer ångra vad han gjort precis, tänkte jag.
"Hur känns det att vara hemma igen då?" frågade den andra killen den första. De ignorerade mig övertydligt. Han ryckte på axlarna.
"Det känns meningslöst att vara tillbaka här. Folk fattar inte hur lyckligt lottade dom är här i Sverige. För där borta liksom... shit... Jag känner verkligen att jag har utvecklats. Jag förstår verkligen hur dom känner sig..."
Den andra killen nickade igenkännande. Båda satt tysta och tänkte ett slag. De tänkte på hur mycket de eventuellt hade utvecklats, och om de funnit sig själva.
"Jag tycker inte att det är kul att leka fattig," hörde jag mig själv säga. "Det var därför jag inte trivdes. Det känns respektlöst."
Jag väckte dem ur deras idealistiska dagdrömmar. Och de såg riktigt sura ut.
"Vad fan menar du?"
"Det är så jävla typiskt svenskt! Du är liksom uppväxt med silversked i mun, det är klart att du inte fattar!"
Nä, det är klart. Jag orkar ju inte ha trasiga kläder och stripigt hår bara för man ska ha det. Jag orkar inte se fattigdom och jag orkar inte vara bland den. Jag är för fan från Sverige, och jag fattar ingenting där borta. De är inte som oss. De är inte civiliserade, och jag känner mig som en jävla bluff som låtsas förstå. Jag vet ingenting om dem.
"Du kommer aldrig finna någonting där borta..." fortsatte en av dem. "Det är såna som du som exploaterar de länderna..."
Jag stängde av öronen igen. På teven stod det att sextusen var döda. Sextusen fullständigt oskyldiga amerikaner. Förövarna var terrorister, antagligen från Afghanistan. Jävla as, tänkte jag. Någon knackade mig på axeln och jag kände redan på stanken att det var en äcklig jävla uteliggare.
"Har du några spänn till tåget hem?"
Jag drog bort hans arm och var nära att slå till honom. Vem fan trodde han att han var?
"Skaffa dig ett jobb istället, jävla äckel," sa jag utan att blinka. Han skrattade glatt och gick vidare. De två backbackersen stirrade på mig som om jag var ett djur. Den ena reste sig och ställde sig rakt framför mig.
"Dig borde man fan ge stryk! Jävla snobb!"
Jag sa ingenting.
Den andra reste sig och ställde sig bredvid den förste.
"Det är sådana som du som gör stalinismen hedervärd."
Stalinismen? Jag log inombords. Den första killen knuffade mig på axeln. Då log jag även utåt. Jag frestades av att säga något i stil med: "Du kan slå hur mycket du vill, men jag kommer ändå vinna i slutändan, din fattiga jävel!" Och tydligen sa jag det, för plötsligt slog han mig rakt över ögonbrynet. Det var en dålig träff, men det brände ändå till i skallen. På teveskärmen fyra meter från mig så dog flera tusen människor i en terroristattack i Amerika, så jag kunde inte gärna känna något speciellt när han knockade mig. Jag kände inte ens att det var värt att slå tillbaka.

När jag öppnade ögonen såg jag att de båda killarna var på väg därifrån. Det såg ut som att den andra killen drog i väg den första som ville ge mig mera spö.
"JAG HATAR SNOBBSVIN!" Skrek han efter mig. "JAG SKA FAN DÖDA DIG NÄSTA GÅNG JAG SER DIG!"
Jag satt lugnt kvar. Kände mig inte särskilt rädd för hans hot. Var möjligtvis en smula överaskad att han vågat slå till mig, fast jag var större än honom. Han fattade nog inte att jag hade dödat honom om jag känt för det. Snobbsvin? Tja. Hellre snobbsvin än stalinist, funderade jag. En droppe landade på mitt byxben och jag trodde ärligt talat inte att det skulle vara blod, men det var det. Den jäveln hade faktiskt lyckats spräcka mitt ögonbryn. På teven visade dom samma bilder om och om igen... Krasch! Det såg rätt häftigt ut. Jag hade väntat på något sånt här. Det var spännande. Hoppas det fortsätter, hann jag reflektera innan jag beslöt mig för att det var en tabu tanke, som ingen skulle orka höra. Men det är sant! Terroristattacken fick mig att känna något. Adrenlin kanske, jag vet inte, eller medkänsla...
Sen slog det mig! Jag hade ju själv planerat att flyga till New York dagen efter. Det skulle ju aldrig gå nu. Det var helt fucked att dra till New York. Fint alibi. Det kändes verkligen skönt.

Av Martin Jern 14 feb 2002 07:35