Jag var med i Baren

Det hela började väl med att jag hatade mitt jobb på Vivo. Visserligen hade jag schyssta arbetskamrater och jobbet var knappast särskilt ansträngande, men jag drömde om pengar, berömmelse och ett liv i sus och dus. Jag minns att jag brukade sitta i kassan och drömma mig bort. Bort från butikens flimrande lysrör och gråslasket utanför. Bort från blöjor, tamponger och gurkburkar. Bort från Aftonbladet, mellanmjölk, folköl och minipizzor och alla andra varor som jag likgiltigt och med en lätt värk i höger skuldra drog förbi streckkoden. Och mest av allt längtade jag bort från Kunden: det där nya uttryckslösa ansiktet som knappt tittar mig i ögonen, som fumlar med sina sedlar, som glömmer att dra bonuskortet och som ber om ursäkt för att han eller hon betalar med en tusenlapp. Ja, jag ville slippa Kunden som klagar på gurkan, luktar illa, luktar sprit, är senil och otrevlig och kallar mig Göran helt utan anledning.

Jag längtade bort, bort, bort. Känslan blev bara värre och när vi gick in i den mörka årstiden drabbades jag av en depression. Jag hade inte energin och initiativförmågan att bryta mig ur min vardagstristess och förresten: vart skulle jag ta vägen, vad skulle jag göra?

Det var då Robert Aschberg dök upp för första gången i min Vivobutik.

Han gick då där lojt men ändå bestämt, som bara Robert Aschberg kan. Jag vet att det låter fånigt och det var säkert bara inbillning, men det låg som ett svagt skimmer runt hans huvud, en krans av vitt ljus, en gloria. Han stannade inte så länge på sitt första besök, utan gick bara rakt fram till tidningshyllan och plockade åt sig det senaste numret av Laga mat. Det var jag som sålde tidningen till honom. "Han är säkert skitduktig på att laga mat", minns jag att jag tänkte. "Robban kan allt, han är kung. Vad jag är lycklig som fått träffa honom!"

Robert Aschberg kom tillbaka redan nästa dag, och återvände sedan regelbundet. Han blev snart den enda anledningen till att stanna kvar på jobbet, till att stiga upp på morgonen, till att leva. Första halvåret vågade jag inte ta kontakt. Åh, vad jag ville säga bara något litet som: "Jag gillar dina program" eller "Vilken snygg frilla du har!" eller "Noppar du också dina ögonbryn?" Men jag vågade inte. Allt jag förmådde säga var priset på de varor han skulle betala.

En gång frågade han mig om keso fanns med olivsmak. Jag såg upp från mitt band, jag hade för vana stirra ner när Robert handlade, det kändes som den där hårda, plirande blicken såg rakt igenom mig, och stammade: "Ja, men vi har slut, men jag tror det finns lite kvar på Konsum på Wollmar-Yxkullsgatan." Han muttrade något och jag stirrade ner igen. Jag kände hur jag rodnade i hela kroppen.

Nästa dag var han där igen. Jag hade lovat mig själv att fråga om keson om han var där nästa dag. Jag var skitskraj. Han kom fram till min kassa. Helvete! Nu var jag tvungen att fråga! Jag hade slagit vad med mig själv. Jag samlade mod: "H-hur gick det med keson?", fick jag fram. "Va?!" sade Aschberg och lät förvånad och barsk på en gång. Jag famlade, jag föll. "J-jag, jag menar keson som ni frågade efter i går, men ni minns säkert inte, ni äter väl så mycket keso, eller jag menar, jag... förlåt att jag... frågade." Han bara stod och stirrade, en lång stund. Hela min kropp rös av skam. Jag ville kasta mig framför fyrans buss som gick därutanför.

Så kom frågan.

"Vill du vara med i baren?"

OBS. Det är inte jag som skrivit artikeln, utan en kompis som verkligen kom med. Men tyvärr vill han vara anonym då han inte mår så bra efter alla skriverier.

Av David Olsson 14 feb 2002 07:27