En mammas helomvändning

"Det är klart vi lever i ett jämställt förhållande. När vi får barn så är det en självklarhet att dela lika på föräldraledigheten."

Jag hörde mina ord eka och kände ångesten i min mage växa. Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag medvetet vilja dela med mig av det som med hela kroppen känns som mitt? Hur kommer jag någonsin kunna lämna ifrån mig mitt barn och gå tillbaka till jobbet och låtsas som att allt känns helt naturligt? Min dotter var då 4 månader gammal och vårt liv tillsammans hade bara börjat. Jag skulle inte gå tillbaka till jobbet än på ett tag men i mitt huvud och hjärta ville jag aldrig mera jobba. Jag som med nästan förakt i blick tittat på mammor som själva skulle ta hand om sin nyfödda hela föräldraledigheten de tyckte nog att jag var lika konstig. Men ju mer jag närmade mig slutet på min ledighet förbyttes föraktet mot avund.

Jämställdhet är långt ifrån lätt, långt ifrån något givet och långt ifrån något som är ordnat bara man delar på sådant som kan mätas i siffror och tid. Och allting kompliceras när man får barn. Att barnets bästa kommer först är också en enkel sanning. Men att skilja på barnets behov och sina egna var mycket svårare än jag någonsin trott: "Skulle det verkligen inte vara tryggare om jag tog hela tiden? Det skulle ju bli så mycket enklare också." Fler faktorer knuffar på de här tankarna. Ju längre tid jag var hemma med min dotter, desto närmare kom vi varandra. Mitt självförtroende sjönk när det gällde det jobb jag skulle tillbaka till i den diffusa framtiden. Likaså min sambos tro på sin förmåga att själv ta hand om vår dotter lika bra som jag. Tanken på att strunta i våra planer har många gånger legat nära till hands. Nu är vi ändå där vi tänkt oss, och om en månad ska min sambo börja sin ledighet. Märkligt nog längtar jag faktiskt lite efter att börja jobba igen.

Har vi valt rätt väg? Numera inbillar jag mig inte att det finns någon sådan sanning. Vi har heller inte kommit närmare svaret på den egentligen viktigaste frågan, vad som är bäst för vårt barn. Lever man med barn lever man med den ofrånkomliga osäkerheten. Att hantera den är förmodligen ett lika evigt projekt som att hitta sin väg till jämställdhet.

Av Ebba Bonde 14 feb 2002 14:57