Westessons 100 favoritfilmer: nr 88

Det här är en film att bli glad av. Varje scenbild, varje kamerainställning, varje klipp spritter av liv, rörelse och närvaro. Behöver handlingen för ett ögonblick stanna upp och hämta andan, klipper Kusturica så länge till en enorm gris som tuggar på en bil eller en hel zigenarorkester fastbunden i ett träd. Annars fläskar han på med en handling som innefattar det mesta från mord och korruption till bröllop och skendöd. Och över alltihop dånande dönande och innerligt vacker rommusik.

Inom litteraturen finns som bekant en riktning kallad "magisk realism", som haft sin fetaste guldåder i Latinamerika med namn som Gabriel García Marquez och Isabel Allende. I Sverige har Göran Tunström och Kerstin Ekman - favoriter hos alla folkpartistiska svensklärare i dräkt och grå page - experimenterat med tvära kast mellan dröm, saga och ganska krass verklighet. Särskilt i värmlänningen Tunströms fall med inspiration också från Selma Lagerlöf.

Kusturica sysslar med magisk diskbänksrealism. Å ena sidan berättar han om knark och alkoholism och fattigdom, å andra sidan gör han det mot en färgsprakande fond där himlen skriker av blått och folk bygger hästdroskor av bilvrak och flyr i presentpaket från sitt eget bröllop. Allt i en förtjusande hyllning till människan och alla hennes fel och brister och all sin egoism och elakhet.

Filmen möttes med blandade känslor vid den svenska premiären. Somliga skyllde den för pilsnerfilm. Om det ändå vore så väl är min spontana kommentar; här dricks det gasolin och snortas koks och sups på hembränd whisky mot läkarnas uttryckliga order. Hade det under det svenska trettiotalet gjorts en enda film som lika sturigt som "Svart katt, vit katt" vägrat att lägga nånting till rätta, varken intrig eller personage eller moral, hade begreppet "pilsnerfilm" inte haft så negativa konnotationer.

De svenska recensenternas reaktioner på "Svart katt, vit katt" kom sig också av högt ställda förväntningar; både "Zigenarnas tid" och "Underground" fick några år tidigare de gamla fellinianerna och buñuelologerna på kulturredaktionerna att tungomålstala på romani de ropade "tjej" och "jycke" och utstötte några gutturala läten. Här fanns nu någon som kombinerade färgrikedomen och det ystra utspelet med ett socialt engagemang och en omsorg om de etniska minoriteterna.

Själv har jag förargligt nog inte sett någon annan av Kusturicas filmer, och även "Svart katt, vit katt" stod länge på min köpvideohylla och väntade på att jag lite tvehågset skulle ta mig an den. Jag har principiellt svårt för film om elände, och särskilt inte på icke-germanska språk. Rent teoretiskt uppskattar jag Folkets bios och Triangelfilms ambitioner att bredda filmutbudet och presentera och distribuera utomamerikansk film, men varje gång jag är i en videobutik står jag mest och trycker lite pliktskyldigt framför hyllan med den socialstyrelsetrista överskriften "sevärd film". Sen greppar jag allt som oftast en topplisterulle där jag kan se på omslaget vad jag får och oftast också får det.

Men det går tydligen att lära gamla hundar att se på zigeunerfilm, och hade inte SF/Transfer haft som sin kliniskt galna och direkt kriminella policy att dra in sina videofilmer från butikerna med en viss regelbundenhet, hade jag sprungit ut och hyrt även "Zigenarnas tid" vilken dag som helst. För "Svart katt, vit katt" är inte främst en film om elände. Tvärtom.

Jag antar att det svenska filmkritiker saknade i "Svart katt, vit katt" är exakt det jag uppskattar. Här finns nämligen väldigt mycket mer sneda tänder och lusiga skägg än välformulerade samhällsanalyser. Fattigdomen och dess konsekvenser - girigheten och brutaliteten - visas upp i varje enskilt ögonblick och det hycklas aldrig med människornas lägre sidor. När Matkos pappa dör är Matkos impulskommentar att förbanna att fadern aldrig berättat var han gömt sina pengar. Under Zares och Nyckelpigans bröllop står den feta krögarkvinnan och visar tydligt upp vem som köpt vad och för hur mycket. Har man inga pengar blir pengar plötsligt väldigt viktigt - "erst kamm das Essen, dann kamm das Moral", som Brecht formulerade det.

Men jävligheten tillåts aldrig stå i fokus. I stället sätter Kusturica kameralinsen på livsglädjen som ändå, trots allt, mot alla odds, men till allas vårt fromma, tillåts spira i en torftig miljö. Folk tillåter sig att dansa, musicera och skratta. Scenen där Zare och Ida slänger sina klädesplagg, ett efter ett, bland de varmt lysande fruktsamma eregerade solrosorna under ystert skrattande är den mest ohöljda och ömsinta skildring av kåthet jag tror mig ha sett på en teveskärm.

Och tro inte att en film lider brist på social kritik för att den inte på ett självförhärligande vis går till doms mot makthavare eller uttryckligen uppmuntrar till kamp. Som kriminalförfattaren Ed McBain sa när han fick frågan varför hans polisromaner inte ger utrymme för politik: "Det finns ingen tydligare social kommentar än ett lik i rännstenen". Det skulle väl i så fall vara att visa människor som lever som djur, bland djur, och för pengar. Men också det att visa att solen skiner också på en fattig man.

Komplement: svenske Björn Runge gjorde med "Harry & Sonja" 96 vad han kunde för att överföra Kusturicas bildspråk och musikaliska vision och sociala kommentarer och burleska humor till svensk - eller göteborgsk - miljö. Jag hör till de få som tycker att han lyckades. "Harry & Sonja" var när den kom något nytt, något vi senare lärt oss att förstå och uppskatta. Den var pre-Dogme, den var pre-Moodysson, pre-Birro, pre-Fares. Den var lågbudget, handkamera, samtid. Den var stämningar snarare än story. Den var ett försök att skildra samtiden i en lätt surrealistisk skrattspegel. Den var långt ifrån fulländad, men visade för sin tid upp en skönt uppfriskande attityd gentemot konventionerna, förväntningarna och svensk filmtradition. Fullkomligt självklart satte Runge drömbilder av den latinske tangoäventyraren Carlos Gardel jämte arbetslöshet, bingospel, bostadsbrist, strupcanceropererade, porrbutiker, alkoholism och alienation. Inte minst förtjänar Runge och "Harry & Sonja" upprättelse för att de faktiskt lyckades skapa en miljö där Regina Lunds sedvanligt uppskruvade och teatraliska tonfall framstår som väl så naturligt som nåt annat. Det är en prestation som bara överträffas av hur Colin Nutley i Änglagård får Rikard Wolffs pompösa gestalt att smälta in i ett filmiskt sammanhang.

Av Valdemar Westesson 13 feb 2002 09:30