Hurra, jag har träffat en död!

- Vill ni komma och se honom? frågade sköterskan.
- Javisst, sade jag. Hur tidigt får man komma?
- Ja, adjö, då, Karl, sade tant Berit till liket. Och det var verkligen absurt. Det tog 25 år innan jag såg en död människa. Jag var lyckligt lottad, förstås. Men skälet till att det tog 25 år var inte bara fred och välstånd och så få döda som möjligt. Döden göms undan, särskilt för barn. De enda lik man ser är de som rasar ur väggarna i skräckfilmer.

Och för varje familjemedlem som dog, drömde jag mardrömmar. Om farfar, om mormor. De reste sig stelt ur sina gravar och kom efter mig. Med tomma ögon. Fast jag visste att de var uppbrända och fick plats i varsin kruka. Deras begravningar gick jag inte på. Det var ingenting för barn. Jag hade velat se dem. Kanske var jag makaber redan som liten?

Om du undrar varför morfar och jag är lite konstiga, så är det bara för att mormor dött, sade min mamma, men det behöver inte bry dig om. Där hade hon fel. Jag behövde bry mig om det. Så länge mormor fanns skulle jag ge henne presenter, och lussa för henne på jul, och nu var hon plötsligt nån som inte angick mig...

Men mormor hade en minnesstund, och jag fick lägga en blomma. Tulpan, sade jag bestämt i blomsteraffären. Tulpan var den finaste blomma jag visste. Nja, det passar nog inte på en begravning, sa de vuxna... Det går inte. Ros eller luktärt. Du får välja. Jag valde luktärt och bestämde mig i samma stund att luktärt hädanefter skulle vara den finaste blomma jag visste. Så att det blev rätt ändå. If you cant beat em, joinem.

Men, som sagt, morfar levde tjugo år till och hans kropp fick jag se. En vaxavgjutning, en grej. Inte ett dugg som på film eller TV. Men jag hade en gång sett en teaterpjäs, där en man fann sin döda mor. På scenen var hon en tom kappa. Det var mer så han såg ut. Så alldeles tom. Och just därför var det så absurt att tant Berit riktade sig mot liket och sade:
- Ja, adjö då... Karl.

För just då var kroppen det enda ställe jag var helt säker på att morfar inte befann sig. Han kunde vara i taket, eller i gardinen, eller kanske utanför fönstret. Bara inte där, i sjukhussängen...

Av Irène Karlbom 12 feb 2002 09:52