Var finns en Medie-Luther?

Den lutherska revolutionen mot katolska kyrkans egenmäktiga
och egennyttiga tolkningar av Bibeln ifrågasattes av den tyska prästen Martin Luther, som slutligen
fann offentligheten som det bästa medlet mot överheten. Han spikade sina berömda teser i dörren av Wittenbergs katedral. Den dörren drar fortfarande turister dagligen i den lilla staden söder om Berlin.

Hos oss blev läskunnigheten först en angelägenhet för kyrkan, senare för skolväsendet. Och det finns ju ingen som idag betvivlar att det är just läskunnigheten som har varit en av de avgörande nycklarna till den framgång som få hade kunnat ana bara ett sekel sedan. Sverige räknades då verkligen inte in bland de utvecklade och moderna staterna. Vi vet även från annat håll hur läskunnigheten är avgörande för den sociala utvecklingen - det var ingen slump att talibaner stängde kvinnorna utanför skolorna, eller att bara 10 procent av saudikvinnorna kan läsa. I de muslimska länder där kvinnor kan läsa i högre grad - eller i alla fall inte förbjuds att lära sig - går kvinnornas rättigheter också framåt. Kan man själv läsa sin bibel eller koran är det ingen som kan truta i en konstiga tolkningar av den.

Den nästa stora läskunnighetsvågen vi talar om i vårt land skedde under 90-talet. Det handlade om dataläskunnighet. Om man skulle bli en dataanalfabet skulle ens chanser i framtiden att lyckas med karriär minska kraftigt. Skolorna gjorde enorma krafttag i att lära alla barn data, likaså startades projekt som riktade sig mot äldre medborgare. Idag kan vi säga att dessa börjar bära frukt, det förväntas av var och en att man kan hantera såväl e-post, textmeddelanden som word perfect.

Nutids- och framtidsforskare är ganska eniga om att vi börjar ingå i ett nytt paradigm, som kallas ibland för informationalism. Då menar man att information är råmaterialet i den nya produktionen. Vi alla förväntas av att bli nyhetsnarkomaner och glädjas för alla nya sportresultat, planetrörelser och räntekurvor som kan skickas direkt till våra datorer, telefoner och andra manicker. Vi får lära oss att utan denna information kan vi knappast klara oss i samhället. För att kunna hantera detta brus måste vi alltså behärska en teknik i daglig omformatering och utveckling.

I detta kaos är det väldigt få som har något grepp om sammanhanget och kausaliteterna i de sociala, politiska och ekonomiska processerna som vi ser i nyhetsflödet. Vi får se bilder, vi får höra förklaringar och analyser - men vi kan aldrig själva kontrollera hur saker och ting ligger. Det är ju knappt reportrar som kan det - ofta har de inte själva läst underlaget för nya utredningar och förslag, utan bara pressmaterialet som producerats av professionella pressavdelningar. Det är de mediala kardinalerna med påvarna på Time-Warner-AOL och andra mediejättar som levererar oss det "vi vill ha" - och samtidigt levererar oss till annonsörer.

Politiker spelar med i spelet genom att ordna låtsaskonflikter, mediejippon, nyhetsläckor och annat innehåll för medier och på detta sätt köpa sin plats i rutan och offentlighet. Vi förväntas att tro på deras version och inte kontrollera fakta själva. I journalisthögskolor lär den ansedda svenska journalisten Eric Fichtelius ut till blivande journalister att nyheter är som fiskar som skall fiskas, och publiken vill äta fisk de känner igen - därför skall man fiska bara "det förväntade". Denna "nyhetsteori" finns i hans lärobok. Som om allt skedde framför våra ögon men oberoende av oss eller av medierna som rapporterar.

I Göteborgs tingsrätt har det nu framkommit att polisen har gjord det som varenda tonåring med ljudbehandlingsprogram kan göra; manipulerat ljudet i inslaget från kravallerna för att skapa en känsla av att det fanns mycket folk i närheten när Hannes Westberg sköts av polisen i somras. Ljudet hade tagits lite längre fram på bandet, när demonstranterna ropade ut sin ilska efter skotten - och flyttats. Detta ingrepp med dataredigering tar högst en minut för den som kan programmet - något som lärs ut på varenda medieutbildning. Den avlidne regissören Kieslowskis ord om att filmens budskap är 90 procent ljud och 10 procent bild fick validitet när polisen lyckades lura tingsrätten och hela den svenska pressen med sitt grepp, trots att alla kunde se på bilden en ensam Hannes och ett femtiotal poliser varav de flesta i bakgrunden Dan Josefsson på Ordfront har analyserat bilderna.

Genom att visa denna film och koppla det ihop oriktigt med andra snuttar från andra ställen och skilda tider av kravallerna manipulerades rätten att tro en förvrängd förklaring av händelserna. Om det inte hade varit för den belgiske fotografen som råkade se sitt material manipulerat
hade fusket aldrig kommit fram. Poliserna är varken åtalade eller ens misstänkta för bevismanipulering... gäsp... väck mig när det kommer nyheter beträffande Göteborgspolisen.

Problemet med detta tänkande för mina tankar till Luther. Det verkar som att det är väldigt få idag som är medieläskunniga. Mediekunskap är ett ämne som kopplas ihop med roliga work-shops och lite knåp på nätet. Det har en stark karaktär av en hobbyverksamhet. Seriösa människor lär sig inte mediekunskap. Seriösa forskare som sysslar med medie- och kommunikationsvetenskap är ofta teoretiskt skolade och kan själva mycket lite om tekniken och möjligheterna bakom medier. Det är egentligen bara de som producerar medier som idag vet hur oändliga möjligheter man har att manipulera publiken. Det handlar om att välja rätt bildvinklar, rätta ansiktsuttryck, rätt belysning, rätt bakgrund, rätt ljud, ställa rätta frågor och låta bli ställa de andra, avbryta, avleda med grafik, med host... och så vidare. Vid datorn eller vid analoga
klippbord är redigeringsmöjligheterna lika många..

Det ultimata är att helt enkelt klippa bort saker som man inte vill visa som CBS gjorde i sitt program 60 Minutes i början av 90 -talet för att slippa visa
en intervju där en forskare inifrån tobaksbolagen visste hur bolagen lade till ammoniak i nikotinet för att göra beroendet ännu starkare. Anledningen var att de fruktade en stämning från tobaksindustrin. Ärendet läckte dock till bland annat Wall Street Journal som berättade om manipulationer. Filmen vet ej om den visades på biografer i Sverige Insider med Al Pacino i huvudrollen berättar hela händelseförloppet.

Nyheter berättar ganska lite om hela världen och oproportionellt mycket om vissa saker. Ofta finns det en politisk agenda bakom det som berättas. I Sverige toppar alla negativa nyheter om illegala invandring denna agenda. Om det handlar om att det är dyrt, eller att man satt fast "organsierade brottsligar" eller att Rikspolisstyrelsen har startat en ny rotel för detta, då kommer det med nyheterna. Däremot har man
inte en enda gång berättat om hur Spanien, Italien, Frankrike, Belgien med flera länder under de senaste tre åren helt enkelt har gett amnesti för alla illegala i landet. Man rensar bordet genom att alla som anmäler sig får stanna, och sedan börjar man igen. Aldrig har dessa nyheter som berör tiotusentals människor varje gång nått över den minsta nyhetströskeln i det av staten styrda nyhetsflödet i Sverige - eller har ni hört om Amnestin? Jag har hört att Holland är näst på tur att ge amnesti, kanske borde någon grävare börja titta på det. Man kanske kunde finansiera det genom att göra en hyllning mindre för den svensk som gått till historien som en av de största smugglare av illegala invandrare, nämligen Raoul Wallenberg.

Det är symptomatiskt för tiden att nyheter berättar regisserade historier och filmer avslöjar i fiktionsformat riktiga händelser. Nyheter, fakta, fiktion, verklighet - allt flyter ihop i medieprodukterna idag. Kanske är det därför som Harry Potter och Tolkien har blivit så stora utöver de enorma reklamkampanjerna som förstås spelat stor roll just idag; vi vet säkert att det är fiktion. Vi kan läsa dessa medieprodukter, vi vet att de är datamanipulerade sagor. Men hur är det med det senaste från Afganistan eller Mellanöstern? Vet vi det?

Att lära sig hur det egentligen fungerar är som att lära sig kyrkolatin. Bara de som kan latinet kan läsa medier, resten får förlita sig på "överprästernas" tolkningar. Mediebilder är våra tids kyrkomålningar som vi ser på våra skärm och vitdukar. Vi ser vissa sekvenser men utan att veta vem som valt dessa, vem som gjort dessa, och vad som har valts bort. Att verkligen utbilda publiken tycks inte vara av intresse eller ens någons ansvar. Det är vår tids största pedagogiska skandal att mediekunskap inte ingår som obligatoriskt ämne i skolan sedan första årskursen. Medier påverkar oss alla - allra minst barnen, och det fortsätter under hela uppväxten. Vi hämtar nöje, information, kunskap, relationsmodeller, stimuli, avreagering, kontakt och vänner i medier, men vi känner inte denna levnadskamrat alls.

Det dunstrar moln av dumhet ovanför alla politiska partier som inte inser att hela vårt samhälles framtid hänger på att alla får lära sig att tyda medier. Det är framtidens jämlikhet och progressiv socialpolitik.

Men det är klart, varför skulle partier vara intresserade av att punktera myten som de livnär sig på. Sossarna fick ju förra veckan en superkändis bland ungdomarna i sin Robinson -vinnare Jan Emanuel valkandidat inför årets val som "överraskande" vann i dokusåpan över den andra "osannolika" finalisten Jan Dinkenspiel, miljonärson till högerministern Dinkenspiel som förhandlade Sverige in i EU. Att denna slutscenario uppstår i den av Allan Larsson socialdemokrat och Christina Jutterström socialdemokrat styrda SVT på bolagets populäraste show under prime time i början av valåret - skulle vara en slump... vi behöver verkligen en Medie-Luther som kommer och rensar bort kyrkolatinet från mediekatedralerna.

Johanna Parikka Altenstedt

Av Johanna Parikka Altenstedt 10 feb 2002 11:20