Vänstervrede versus högerapati

Först och främst tycker jag att fler borde generalisera på Udovics sätt. Det finns ju idag ett ofta omotiverat motstånd mot alla slags generaliseringar. "Dra inte alla över en kam" skriker de som tror sig representera frihetskampen, inte sällan med följden att underliggande strukturer nonchaleras. Allmänna problem individualiseras.

Människor sluter sig ju självklart samman kring vissa ideal, vare sig det är vänsterpolitik, högerpolitik eller något helt annat och bildar vissa gemensamma normer och värderingar. På gott och ont. Idag är det nästan en viss sorts livsstil att vara vredgad vänster eller apatisk höger. Musik och framför allt kläder skapar politiska subkulturer. Huva, slips eller palestinaschal är ett politiskt statement. Gatsten, ignorans eller brännvin är medel för samhällsförändring. Om Ana Udovic får det samlade intrycket att en viss grupp människor undantagslöst beter sig på ett visst sätt, så är det ett lika gott underlag att generalisera utifrån som en tabell med siffror från SCB.

Att vänsterfolk inte lever som de lär eller vägrar ta till sig åsikter som strider mot sina egna är dock knappast typiskt vänsterfolk. Det finns extremister i alla politiska läger.

Vänsterfolket är elitistiskt, skriver Udovic. Det är sant, även om ordet elitism missbrukas ofta när det ibland bara handlar om att någon vet mer om ett ämne än andra. De som inte kan lika mycket som den så kallade eliten blir förbannade när de känner sig underlägsna. Det är ju en av modern tids mest obegripliga paradoxer att de, vänsterfolket alltså, som säger sig bekämpa alla former av förtryck samtidigt betraktar människor som en fårskock i behov av en herde. Fast elitismen drabbar nog förvisso mest vänsterfolket själva eftersom deras naiva tilltro till vissa intellektuella eller proggubbar - moderna chefsideologer och chefshippies - gör att debatten från vänsterhåll blir ganska ensidig.

Vänsterfolket vet alltid bäst? En sådan tes bottnar nog i jantelagen. Alla debattörer vet väl bäst. Eller ska partierna uttrycka sig vagare? Ska de säga: "Jag vet inte, men sänkta skatter kanske är bra... jag vet inte..."?

Högerargumenten, när någon tror sig veta bäst, blir oftast: "Vem är du att säga...". Om någon till exempel tycker att kulturproducenter bara gör skräp blir svaret genast: "Vem är du att säga vad skräp är?" Det kan ju förstås ingen bestämma i en demokrati, inte ens en vänsterelitist. Det finns lyckligtvis ingen överhet som avgör vad som är bra och dåligt, varken stat eller kyrka. Ungefär som ingen visste det. Inte sällan blir också svaret: "Du är kommunist som vill bestämma vad alla ska lyssna på/läsa/titta på" utan att det har funnits några som helst antydningar om att någon vill bestämma.

På så sätt är det ju fullt möjligt att stoppa alla debatter som kan leda till något intressant genom att leka rättskämpe. Själva poängen med frihet är enligt mig just att kunna kritisera allt som händer i samhället, vad det än gäller. Om jag anser att konsumtionssamhället är ett elände så måste jag ju inte fråga alla i hela världen om de tycker likadant innan jag skriver något. Mina egna galna idéer om vad som är bäst för alla gäller tills någon berättar om bristerna med dem eller visar alternativ. "Det finns faktiskt dem som gillar konsumtionssamhället..." är ju inget argument. Det är lika dåligt som "vem är du att...". Högerfolket kanske dock anser att poängen med frihet är att få tänka på sig själv och låta allt annat gå åt helvete.

Vänsterfolket koketterar med sin sociala omsorg i offentligheten men drar sig inte för att rynka på näsan när det kommer en smutsig hemlös för nära, fortsätter Udovic. Där håller jag inte med. Det gäller snarare högerfolk. Det är högerfolket som vill kunna välja fina skolor och sjukhus där de slipper se allt patrask.

Vänsterfolk accepterar inte människor med låg utbildning, innerst inne. Det håller jag inte heller med om. Det är väl mer typiskt vänsterfolk att hysa agg mot högutbildade människor. För att ta ett exempel har det ju alltid varit inom kommunistregimer som akademiker har fängslats och avrättats. Vänsterextremister ser nästan utbildning som ett medel för förtryck, medan högerfolk anser att det är ett sätt att bli rik. Förvisso har oftast majoriteten av de intellektuella historiskt sett tilltalats av socialismen. Vad det beror på kan man fråga sig.

Det som i allt väsentligt skiljer vänsterfolk från högerfolk, om jag generaliserar, är att de förra är reformvänliga och vill förändra medan de senare är konservativa och vill bevara den gällande ordningen. Det syns ju tydligt till exempel när det gäller homosexuellas rätt till adoption där de borgerliga får panik så fort någonting kan komma att ändra på den trygga samhällsordningen. Demonstrationer är ett annat exempel. Högerdemonstrationer lockar ut ett fåtal på gatorna för att kämpa för sin sak - högerfolket struntar innerst inne i vilket - medan vänsterdemonstrationer lockar ut betydligt fler. Borgare vill alltid att det rådande systemet ska finnas kvar. Francis Fukuyama uttryckte det väl i "Historiens slut och den sista människan":

"Den begärande människan, den ekonomiska människan, en sann bourgeois, kommer att genomföra en inre lönsamhetskalkyl, som alltid kommer att ge henne anledning att arbeta inom systemet. Det är bara den thymotiska människan, den vredgade människan som är rädd om sin värdighet och sina medmänniskors värdighet, som känner att hennes värde grundas på något mer än en massa komplicerade begär som utgör hennes fysiska existens - det är endast denna människa som är beredd att rå rakt mot en stridsvagn eller stå öga mot öga med soldater. Och det är ofta så att utan sådana små handlingar av tapperhet som svar på små handlingar av orättvisa, skulle den större delen av händelser som leder till grundläggande förändringar i politiska och ekonomiska strukturer aldrig inträffa."

Demokratin har kommit till stånd tack vara vredgade människor som ansett sig veta bäst och stridit för att alla ska åtnjuta fri- och rättigheter - eller för att inskränka desamma - medan de apatiska borgarna oftast bara har tittat på. De senare vet förvisso hur de ska ordna livet tryggt för sig själva och tillfredsställa sina begär, vilket inte är att förakta. Om alla kunde det skulle det kanske finnas färre problem.

Människor som Usama bin Laden, med en orubblig tro på det goda enligt sin egen definiton, som ska sprida sin lära över hela världen, har genom enviger givit oss demokrati. Om bin Laden slogs för demokratiska fri- och rättigheter skulle han inte vara en demon i västerlandets ögon trots sina dåd. Men det är ju något vi inte vill veta av - det faktum att den vrede som leder till ondska också leder till godhet.

Och säg nu inte emot. Fukuyama och jag vet bäst.

Av Henrik Hermansson 07 feb 2002 15:30