Exsourzisten

Det är mycket bekvämt att betrakta olycka som en mäktig kraft. Plötsligt, utan förvarning börjar den verka i ens liv. Det ligger något behagligt i att vara ett maktlöst offer för krafter bortom ens egen förståelse och påverkan. Vissa perioder håller den sig borta, som en belöning. Men den kommer alltid tillbaka en sådan där dålig dag, som ett straff. Olyckan slår ner som en blixt från mörka skyar.

Ut, onda ande! Ut!

Exsourzismen fungerar för det mesta bara tillfälligt. Den onda anden försvinner bara för ögonblicket, när jag slår som häftigast på tangenterna. Då stiger pulsen och hjärtat bankar. När exsourzismen någon gång fungerar bra blir det extatiskt. Svettigt. Orden på skärmen blir en psalm. En mässa. Allra bäst blir det när jag skriver om något jag är förbannad över. Jag måste spotta ur mig det.

Ut, onda ande! Ut!

Hur förklarar man att en del dagar är så dåliga, om det inte är en ond ande? Ingenting har hänt, ingenting har förändrats från igår när allt vara bra. Ändå är allting dåligt idag. Det kan förstås vara så att jag ätit eller sovit dåligt, men sådana förklaringar gör ju inte saken roligare. Tvärtom. Det är också möjligt att diagnostisera eländet som depression eller nedstämdhet. Men det köper jag inte heller. Nej, det här måste vara en stor kamp mellan änglar och demoner. De vanliga idéerna om att jag kanske borde motionera, träffa någon eller flytta avfärdar jag omedelbart. En dålig dag måste bero på något annat.

Om man vet vad som ligger bakom ens olycka, så är problemet löst. Vet vad man som utlöste ens dåliga humör så vet man ju också hur man botar det. När man vet sjukdomen, är det bara att ta motgiftet. Jag har för mig att det var Einstein som fick frågan hur han skulle gå till väga om han bara hade en timme på sig att lösa ett problem. Han svarade att han skulle ägna 55 minuter åt att tänka på vad problemet var. Sedan behövde han bara fem minuter för att lösa det.

Men hur ofta vet man egentligen vad problemet är när man börjar ägna sig åt mörka tankar? Om jag visste det, så vore det bara att lösa enkel biljett och resa till den där platsen där allting är bra. Men gräset är inte grönare på andra sidan. I samma ögonblick man går dit blir ju gräset bakom en grönare. Långsamt bleknar gräset på andra sidan. Det är lika bra att stanna här.

Och skriva. Om jag fortsätter skriva så kommer jag nog att kunna formulera problemet på skärmen, vare sig det tar 55 minuter eller 55 år. Det bästa sättet att uthärda en dålig dag är kanske inte en exsourzism. Det är inte den onda anden som måste drivas ut. Den är den onda anden som måste fångas i ord. Det är betydligt svårare.

Av Henrik Hermansson 07 feb 2002 13:55