Weeping Willows storslagna tragik

Magnus Carlson sade i en intervju någonstans att bandets musik har utvecklats efter de två första albumen. De hävdade att de inte längre skrev låtar med samma storslagna tragik som hos inspirationskällorna Walker Brothers och Righteous Brothers. Det lät ungefär lika trovärdigt som när sångaren i Broder Daniel för ett tag sedan sade att han har lämnat den pubertala rocken bakom sig. Men gudskelov gjorde de inte det. Broder Daniel är fortfarande Sveriges enda sant pubertala band.

Likaså är Weeping Willows fortfarande bandet som är oöverträffade i storslagen tragik. Musiken låter förstås annorlunda, mer likt Depeche Mode. Stråkarna är mindre framträdande, de är mer rockband än orkester, mer 2000-tal än 60-tal. "Touch me" är låten Depeche Mode har velat skriva i 20 år säger en del kritiker. Men känslan är för mig densamma som från de två första albumen.

"Im in a crowd, but Im all alone" sjunger Magnus Carlson i min favorit "If I Could See You One More Time". "Somewhere theres a heart that beats for me" viskar han med bräcklig röst i smäktande "Somewhere". I alla låtar verkar han leva i sina drömmar medan verkligheten är långt, långt borta. Hon är långt, långt borta.

Många sjunger om ensamhet. Varannan ny låt på radion handlar om kärlek. De sjunger inte sällan om att ge igen på sin flickvän eller pojkvän eller om hur bittra de är över att det är slut. Allting är förskräckligt sedan han eller hon försvann. Men när Magnus Carlson sjunger handlar det inte om att ge igen eller att vara bitter. De är svenska mästare i olycklig kärlek. Ingen annan i detta avlånga land har väl på ett så fantastiskt, livsbejakande och deprimerande sätt skildrat hur det känns att vara den som blir över. På den internationella arenan är kanske Tindersticks den störste konkurrenten, som också dem har vissa rötter hos Scott Walker.

När så många försöker ge sken av att vara osårbara är Weeping Willows sårbara. Då andra börjar rusta sig för strid därute, förblir Weeping Willows ömtåliga. När somliga ser svaghet i självömkan och sentimentalitet, ser Weeping Willows ett mirakel. Det är nästan som Nick Cave uttryckte det "Im happy to be sad." Men till skillnad från Broder Daniel, som också alltid är ledsna, är Weeping Willows allvarliga. När jag såg sångaren Magnus Carlson uppträda på TV kändes det äkta. Det var nästan för trovärdigt. Han kan inte uppträda professionellt på scenen. Han ser nästan rädd ut. Det är tafatta rörelser, frjärran från Dave Gahans rockstjärnegester. Han är mitt ibland folk, men han är ensam. Men någonstans finns det ett hjärta som slår för honom.

Någon. Någonstans. Någon gång. Jag sitter vid datorskärmen och skriver om mina idoler, långt från scenen, och tittar ut på snöslasket. "I long to live for real..."

Av Henrik Hermansson 25 jan 2002 09:36