Kan vi inte bara vara oss själva en liten stund?

Ytterligare en lördagmorgon till P3. Ni vet vad det innebär: Pussel med Patrik Ehrnst. Varje lördag och söndag samma visa, samma fullständigt meningslösa anti-konversationer om sakers och tings tillstånd. Jag tror aldrig jag varit med om mer sökta diskussioner. Sitter de där och läser efter manus?

Hur som helst. Eftersom det är helg ligger man där i sängen, varm och skön som den är och att ta sig upp till stereon och köra igång dagen med något man absolut inte stör sig på, varför inte en Bright Eyes-skiva, är inte att tänka på. Skyll mig själv. Så man ligger alltså kvar och drar sig med radion som sällskap. Man kan också maila in till programmet och bidra till "diskussionen". Idag var det banne mig inte långt ifrån att jag gjorde det, men min utfors-uppkoppling strulade.

Dagens ämne: singellivet. Är det så bra som det beskrivs i "Sex and the City" och i "livsstils"-magasinen? Nej, det är det tydligen inte. Gästerna diskuterar hur de är trötta på att vara ensamma men att det inte går att prata högt om det, att man lätt sorteras in under "desperat" då och så vidare. Att bilderna av den starka ensamstående inte stämmer så bra överens med mediabilderna.

Jasså. Allt man vill ha är någon att hålla om. Jaha. Men eftersom snacket i Pussel aldrig nånsin blir djuplodande, eftersom gästerna aldrig släpper garden, aldrig brister ut i gråt av sorg, ensamhet och tomhet, uppstår något slags status-quo-läge. Inget har förändrats under sänningens gång. En massa öppna dörrar har sparkats in, däremot. Relationer, så funkar det - for dummies.

Det är för tråkigt att det så sällan pratas uppriktigt oss människor emellan. Jag vet, det är sociala koder som skall följas, för man kan ju inte säga vad som helst till vem som helst. Vad skall de tro? Ja, vad skall de tro? Det är väl inte upp till berättaren att avgöra. Liksom konsten - det ligger i betraktarens öga. Eller? Tänk om du säger som det är, att det känns så jobbigt att det värker i hela kroppen eller att du är så lycklig att du... och så vidare och att det skulle göra så många människor lättade.

Ligger i soffan en sen lördagkväll, lyssnar på Big Star och Ryan Adams och läser en lång intervju i brittiska Uncut med den senare som säger det så himla enkelt i slutet när skribenten frågar om han emellanåt kanske inte är lite för öppen för sitt eget bästa egentligen jag har träffat nämnda singer/songwriter och han babblade rätt friskt om sina kärleksproblem och annat - det var både märkligt, men också väldigt uppfriskande!? "You mean, do I give too much of myself? I sure fuckin hope so. What else is there to do?"

Så, släng konversationens notblad I papperskorgen och börja improvisera! Prata som du känner i stället. Och vad sjutton gör det om du bryter ihop - eller jublar av lycka - inför någon du knappt känner? Tänk vad befriande det skulle vara...

... eller också kanske det bara är dags att lägga ner ett riktigt trött radioprogram?

Radioannons:
Lördagen den 19/1
I tidningar, böcker och TV-serier hyllas singellivet. Ensam är stark heter det. Men för vissa känns det bara tråkigt. Pussel på lördag handlar om att vara less på att vara ensam. Du träffar Maria som tycker att det idag inte är accepterat att säga att man vill träffa en kille. Känner du igen dig? Skriv till Pussel redan nu.

Av Joakim Forsemalm 21 jan 2002 14:01