Michael Lundahl & feministerna

Först kanske jag ska förklara vad begreppet "feminism" betyder för mig ofta lägger folk olika betydelse i ord vilket försvårar förklaringar som denna. I mitt fall är det enkelt: Slå upp ett lexikon... så står där vad jag tycker att feminism betyder Källa 1:

1: "the theory of the political, economic, and social equality of the sexes".
2: "organized activity on behalf of womens rights and interests".

Jag ser inget fel detta. Tvärt om, politisk, ekonomisk och social jämlikhet mellan könen ser jag som något som SKALL uppnås snarast. Det är inte snack om saken, könsorättvisor SKALL utplånas. Och jag hoppas jag får vara med om att vi åtminstone i detta land lyckats med det innan jag får min permanenta en-rummare halvannan meter ner i marken.

Den enda invändingen jag har på denna nivå är att feminismen enligt punkt 2 är så ensidig. Jämlikhet handlar ju om att ALLA människor skall ha samma förutsättningar. Därför vill jag helst se ett arbete där ALLAS intressen tas om hand. "Humanism" kanske?

Men målet är ändock detsamma: Jämlikhet. Vi har en bit kvar att gå innan vi når målet. Och då är den ständiga frågan: Hur kommer vi dit? Vilken väg tar vi?

Det finns som bekant många olika sorters feminism och alla har sin egen uppfattning om vilken väg som skall väljas. Efter 80-talets "Sex Wars" Källa 2 framträder Radikalfeminismen som den halvofficiella Feminismen med stort F. Radikalfeminismens teorier är stilbildande och i den akademiska världen är det ofta denna typ av feminism eller någon nyans av den som lärs ut.

Radikalfeminismen fokuserar mycket på teoretiserande om strukturer i samhället. Den är ganska rödfärgad av sig även om den lockar långt fler än vänsterblockare. Starkt fokus läggs på grupper och strukturer och väldigt lite fokus läggs på individen.

Och det är här slitningarna börjar. Jag håller inte med om vad dessa teorier säger. Likt Carol Vance med flera tycker jag att det läggs för mycket fokus på strukturerna. Inte för att jag tror att dessa saknar betydelse men jag tror inte att de har AVGÖRANDE betydelse för hur en människas liv ser ut.

Den viktigaste anledningen till att jag inte tror på strukturdeterminism om det nu finns ett sådant ord är alla exempel på människor jag ser som inte passar in i mallen. Deras liv bryter mot strukturen. På den här nivån finns inte "undantaget som bekräftar regeln". Undantagen tycker jag snarare ogiltigförklarar regeln, speciellt som det finns MÅNGA undantag.

Strukturteorierna slänger dessutom för mycket etiketter omkring sig, speciellt könsbaserade sådana. Typ: "Du är kvinna, därför är ditt liv skit". Det görs långtgående slutsatser om människor baserat på deras kön. Jag undrar: var det inte just detta vi skulle bort ifrån?

Strukturteorierna föder också ett offertänkande. "Vi är offer, de är priviligerade". Sedan blir argumenteringen och arbetet efter detta vilket sprider offertänkadet. Det riskerar då bli en självuppfyllande profetia. Säger man till en ung tjej "Stackars flicka. Ditt liv är utstakat att vara SKIT i Männens värld", ja då är det klart att hon aldrig lyckas ta sig någonstans. Självförtroendet knäckt redan som barn. Hon har fått veta att det är ju skit att vara tjej vad hon än gör. Självklart ger hon upp.

Teorierna formades för årtionden sedan. Efter det har det hänt saker. Men teorierna står kvar. Och det känns konstigt. Räknar man med att alla strukturer står oföränderliga tills det en dag säger PANG och så är de borta? Varför finns det inget teoretiserande om övergången vilket jag anser är var vi befinner oss nu. Detta gör att radikalfeminismen uppfattas om mossig, oföränderlig och omodern. Detta är rätt förödande för ett arbete som går ut på att förändra/förbättra. Arbetet hänger inte med i sina egna förändringar.

Teorierna har också visat sig vara tämligen oemottagliga för kritik. Även självkritik saknas. Man tror på sina egna teoriers förträfflighet vilket gör att försvaret av dem kan bli hätskt och överdrivet. Visserligen utsätts de inte sällan för osmakliga attacker "Feminister är fula lesbiska manshatare" men även vettig kritik tas inte in för analys utan avfärdas alledes för lätt. Detta är en bidragande orsak till att feminismen inte utvecklas.

Sedan vad gäller människorna... feminsterna. Vad tycker jag om dem? En del människor har fått för sig att sådana tycker jag illa om. Detta är inte sant. Jag tycker inte illa om människor för vad de kallar sig eller vilka åsikter de har. Alla andra människor får gärna tycka vad de vill och jag kan utan större reservationer respektera detta, även om mina egna åsikter skiljer sig. Jag kan utan krångel komma överens med någon att vi inte kommer överens och lämna det hela där. Det går alldeles utmärkt för mig.

Och en del feminister gillar jag skarpt. Speciellt de som visar på alternativa tolkningar av vad feminism är och hur vi ska nå målet. De öppnar nya vägar. Och jag tycker de är tuffa som står emot vad mainstream vill att man ska tycka och göra. Susan Faloudi författare till bland annat Backlash och Ställd till exempel. Tyvärr har jag inte fått tillfälle att läsa så mycket av vad hon skriver. Men det jag sett i sammandrag hittils är mycket intressant.

Så det är först när respekten för andras åsikter inte återgäldas som jag blir sur. Då anser jag den vara förverkad och då kan det ta hus i helvete.

Jag påstår inte att feminister i allmänhet inte respekterar andras åsikter men det finns då den där ökända klicken av människor som inte på något sätt kan acceptera andras åsikter. Då uppstår mycket tjafs, pajkastning och påhopp. Men jag ogillar starkt sådant därför att det för debatten bakåt istället för framåt.

Så varifrån fick jag då mitt rykte om mig att inte gilla feminister i allmänhet? Förmodligen är det därför att jag yttrar mig sällan i syfte att hålla med någon. Det är att tugga samma sak igen. Det är ineffektivt. 1 1 1.1 istället för 2.

Jag vill tillföra andra vinklar, möta argument, ha dialog och skapa nya tankegångar. Då hamnar jag ofta på kollisionskurs med föregående talare. Och därav kommer uppfattningen om mig. Om det enda ni ser av mig är att jag då kommer med kontraargument, speciellt mot en väldigt likriktad argumentering... ja då är det klart att ni får en vinklad uppfattning om mig. Men det finns mer.

Så nej, jag är inte feministhatare. Men jag är heller inte feminist själv därför att det är för begränsat för vad jag vill uppnå. Dessutom är det inte alltid jag får vara med i deras arbete och då är jag tvingad att söka parallella vägar.

Jag söker samarbete mellan alla människor, killar och tjejer, kvinnor och män. Det jag vill uppnå är att vi ändå alla möts på målsnöret. Åt de som väljer andra vägar hoppas jag att det jag säger kan hitta dem effektivare vägar. Och jag hoppas att det som andra säger till mig hjälper mig i mitt arbete.

Jag är ju faktiskt inte - även om så kan tros ibland - omöjlig. :

Källaförteckning:
1: Merrian-Webbster On-Line. Länk: m-w.com
2: Bang, "Sex Wars" Länk: bang.a.se

Av Michael Karnerfors 15 jan 2002 15:41