Manifest. Media: Mer, mer, mer

Du letar efter en bred, intressant svensk tidning? Lite film, mode, lite konst och litteratur men utan den vanliga KF-layouten eller de slickade plastbilderna och produktplaceringen? Du vill att den ska vara i alla fall lite smart, inte så jävla inställsam och du är trött på den sömniga slentriansexismen eller de påklistrade åsiktsetiketterna?

Dessutom har du de orimliga kraven att den ska överraska genom att någon gång pulsera febrigt upphetsande genom din kropp när du går till jobbet och låter minnet slicka över en oväntad artikel, en konstig illustration, ett förvånande tankespår.

Hittills har du letat förgäves, compadre. Inte bara i det svenska pressutbudet utan även i televisionen, radio och till och med på Internet. Du har irrat i ett smågulligt dockhus där samma snälla röster ekat i alla media och sagt samma snälla saker om samma snälla företeelser Josef Fares, Håkan Hellström, Acne, eller i välvilligt svensk pennalistisk ordning hackat på samma hackkycklingar Lasse Hallström, Lisa Ekdahl, post-lindeberg-Diesel.

För dig som kippande letar efter intryck, blod och hormoner är det svenska mediaklimatet en blöt filt över munnen. Det är inte bara det att vi måste läsa och höra samma proffstyckare i alla medier utan det är också så utslätat eller så förutsägbart. Roten till det tråkiga ligger i ledstjärnan för så många satsningar. Maximen par préference är alltid less is more. Asketiska anslag med så få färger som möjligt, så svala, smala kvinnor i så små kläder som möjligt, så avskalat koncentrerade texter som möjligt. "Det är till tystnaden du skall lyssna/tystnaden bakom apostroferingar, allusioner/tystnaden i retoriken", viskar sufflörerna.

Men det ska du inte alls.

Du ska lyssna till överflödet och det överlastade och det grälla och det kåta och upprepningarna och hyperbolerna och misstagen och det brokiga och napoleonkonjak som hällts i vaser tills det rinner över på sidorna. Men du vet inte var. Var hittar man brokaden i svensk media?

Antingen är det så brett och ointressant att inte de mest aptitliga helbilderna från Yamamoto eller de mest frestande bildklippen från Göteborgs Filmfestival får dig att vakna ur din asketiska slummer. Zum beispiel tidningsbutiken där du vandrar i smakfullt returpapper i jakten på något spännande. En blek djungel av ljummen vinstmaximering.

Dessutom är det så diversifierat - ingen tidning vågar tala till mer än ett litet uppgivet segment. Det närmaste breda magasin vi kommer är de sorgligt svenniga modereportagen och hjärndöda öl-/sminkrecensionerna i Elle eller Damernas Värld, alternativt Café eller Slitz. Livsstilsmagasin för lobotomerade löneslavar utan liv eller stil.

Alternativen är så interna och begränsade att det bara talar till fragment av intresset. Litteratur i Lyrikvännen eller, snart igen, BLM; idédebatt i Moderna tider eller Svensk Tidskrift; musik i Benno eller Sonic. Filmtidningar med hjärna saknas helt. Allt serveras i svensk formgivningstupperware av få färger och tråkiga typsnitt. Det är inte mycket bättre med andra media, med ett tidigare undantag för det lysande programmet Estrad på ZTV. Svensk media har sjunkit ner i en dypöl av ljummen välvilja, blekfet leda och feghet.

La Suéde - zero fucking points.

Det är ju så synd. Vi kan så mycket bättre om vi bara vill. Visst skulle vi kunna hitta övergripande former för att prata om litteratur som sportfånarna pratar om Ronaldo, vi skulle kunna prata om film som porrsnubbarna pratar om Vivid och vi kan prata om mode som, tja, som de pratar om mode i andra länder. Med mindre självklara referenser och uppenbara kompisavsugningar.

Och vi måste inte ge alla gamla bekanta skribenter och formgivare jobb i varenda ny mediasatsning. Sätt Apan Magnusson att formge en svensk Ray Gun eller Berth Milton att göra videor för First Floor Power. Riv berlinmurarna på Fårö och sätt Tarik Saleh på att göra en svensk Matrix. Bränn en guldknapp och säg bordell!, au revior tristesse. Stå inte bara där, döda något!

Framför allt: Döda devisen less is more. Mindre är fan inte mer utan inget annat än för lite. Mer är också för lite. Vi behöver mer än mer mer. Vi behöver jävligt mycket mer.

Bring on the dancing horses, de nakna brassorkestrarna och de feta kvinnorna i ballerinakläder. Ut med de gnistrande gobelängerna och de megalomaniska ambitionerna och skomakare som bränner sina läster framför riksdagen i smoking halsandes Bollinger blandat med hembränt. Ge oss halstrad anklever med hummer och sevruga, servera med chablis och en fet klick gurkmajonäs och ketchup. Ge oss Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare från Grands Franska i trasiga kläder med soundtrack av Stockholmssymfonikerna och Meshuggah. Ge oss en spoken word-poet med patetisk och brinnande idealism i guld- och purpurfärgad sammetskavaj med vita skinnbyxor och sidenslips i kakafoniska färger. Ge oss mer, mer, mer.

Stå inte bara där, döda något! Döda minimalismen.

Av Mårten Schultz 11 jan 2002 16:40