Visst har politisk debatt mening!

Vår vän Marcus Priftis har nyligen i en gråtmild jeremiad beskrivit hur han ambitiöst påbörjade en artikel om nyliberalismens påstådda samhörighet med nazism, men hur han frustrerat avbröt detta sitt projekt, eftersom han under arbetets gång kom till insikt om att hans artikel sannolikt inte skulle övertyga någon alls. Detta är säkert en alldeles riktig bedömning av Priftis.

Priftis låter dock vidare förstå att det nog överhuvudtaget inte går att med argument och med resonemang övertyga människor om någonting.

Såtillvida har förstås Priftis rätt, att det förvisso finns en förfärlig massa människor som hellre försöker titta sig själva i nacken än tillstå att deras påhitt, deras fördomar och deras vanföreställningar kanske inte riktigt stämmer med verkligheten.

Inte minst reaktionerna på mina egna artiklar om nazism och socialism utgör ju en fullkomligt ypperlig manifestation av detta förhållande:

Hitler skriver själv i "Mein Kampf" hur han inspirerats av Karl Marx och hur oerhört illa han tycker om sådant som aktie- och kapitalmarknad. Att nazistpartiet bildades i samband med en manifestation "mot ränteslaveriet" är ett fullkomligt oomtvistat faktum. Att nazistpartiets partiplattform är antikapitalistisk och socialistisk kan mycket enkelt konstateras av alla läskunniga som gitter inspektera de tjugofem punkterna i denna plattform. Att nazistpartiets ekonomiska politik var av det slag som förespråkas av socialistiska partier och som förs av socialistiska regimer är heller inget kontroversiellt påstående.

Likväl klamrar sig de troende desperat fast vid sin trossats att Hitler minsann var "höger". Så som själve Stalin postulerade, efter att Molotov-Ribbentrop-pakten snöpligen spruckit.

Några utav dessa troende väljer att blunda fullkomligt för alla fakta överhuvudtaget, och hävdar på fullt allvar att nazismen inte alls är antikapitalistisk. Andra troende tillstår, ehuru motvilligt, att nazismen förvisso är antikapitalistisk, men tillägger sturskt att den ändå inte kan räknas som det minsta socialistisk. Åter andra utav de troende säger att Nazityskland visst är jämförbart med exempelvis Sovjetunionen, men att Sovjetunionen minsann inte var socialistiskt, så det räknas ändå inte.

Ytterligare några troende drar till med innehållslösa liturgiska ramsor på mönstret "socialism är bra och nazism är dåligt, så nazism kan inte vara socialism", exempelvis genom att citera historikern och författaren Peter Englunds pretentiösa svammel om "upplysningstidens ideal". Högst reella historiska förhållanden, såsom exempelvis att Vänsterpartiet är det enda riksdagsparti som har haft en partiledare som blev nazistledare, samt att Vänsterpartiet är det enda riksdagsparti som försvarade Nazitysklands invasion av Norge och Danmark och Sovjetunionens invasion av Finland betraktas dock som komplett ovidkommande i förhållande till de troendes gängse liturgiska ramsor och bombasmer.

En speciell ramsa som ganska oavbrutet mässas av några av de allra mest troende, har innebörden att socialismen äger någon sorts inneboende anti-rasism och anti-nationalism, och att den våldsamt nationalistiska och rasistiska nazismen således närmast definitionsmässigt inte kan utgöra en form av socialism.

Att några av världens mest socialistiska länder Sovjetunionen, Kina och Nordkorea var/är både nationalistiska och/eller rasistiska tycks här inte spela någon roll alls. Och det faktum att färgen på Hitlers ekonomiska politik ju inte påverkas det minsta av att han var rasist, har de troende uppenbarligen inte funderat på överhuvudtaget.

Hursomhelst, det kan ju ändå oerhört enkelt konstateras i alla fall av alla läskunniga att Karl Marx i sin motbjudande skrift "Om judefrågan" fullkomligt vältrar sig i fördomar och i rasism. Och att Marx exploaterar samhällets judehat för att försöka frammana anti-kapitalism hos den kristna majoriteten är heller inget en normalbegåvad läsare torde kunna undgå.

Det borde alltså stå tämligen klart för alla läskunniga vid någorlunda sunda vätskor att socialismens fader uttryckligen var rasist. Mässandet om att socialismen äger någon sorts inneboende anti-rasism kan därmed summariskt avfärdas som just det liturgiska trams det alltid varit.

Men ack nej! De troende kommer genast ivrigt rusande, med nya kreativa förklaringar, den ena stolligare än den andra: Ett par av dem låter ampert förstå att en rasist minsann mycket väl kan hitta på en lära som äger en inneboende anti-rasism. En annan skriver - synbarligen på fullständigt allvar! - att rasism inte fanns på Marx tid, och att Marx därför inte kan ha varit rasist.

Ungkommunistledaren Ali Esbti kapitulerar dock delvis. Han riktar nämligen sin kommentar uteslutande till de redan troende och till de fåkunniga: Hans förklaring består väsentligen av det man brukar beteckna "names dropping". Esbati låter högtravande förstå att Marx yttranden i själva verket "korresponderar med Webers syn på protestentatismens roll för kapitalismens utveckling" men att Marx "vänder på relationen" och "i dialektisk samverkan" placerar "religionen på materiell grund".

Detta Esbatis pretentiösa och fullkomligt innehållslösa svammel betraktas dock utav de troende som en fullkomligt nöjaktig och till och med en uttömmande förklaring till Marx motbjudande rasistiska skriverier. Att de troende själva inte begriper ett dyft av vad Esbati egentligen pratar om, betraktar de, såsom den fåkunnige ofta gör, inte alls som ett säkert tecken på att Esbati pratar fullkomligt nonsens, utan, tvärtom, som en grandios manifestation av Esbatis djupa och imponerande insikter.

Så, i ljuset av dessa mina egna erfarenheter av de troende, borde jag kanske uttryckligen med all kraft instämma i Priftis bittra analys? Att det i själva verket inte alls lönar sig att diskutera och argumentera, för oavsett hur tydliga och hur klara fakta än är, kommer de troende att fullkomligt krampaktigt klamra sig fast vid alla sina olika trossatser, alla sina besynnerliga fördomar och alla sina närmast patologiska vanföreställningar?

Nej då. Priftis har nämligen fel. Hans analys är förvisso delvis riktig för de troende själva, till vilka Priftis ju förvisso hör, men den gäller inte alls i det allmänna fallet.

För i själva verket är det ju på så vis, att varje gång en av de troende drar till med någonting riktigt, riktigt stolligt, varje gång en troende manifesterar sin patologiska oförmåga att ta till sig varje form av fakta, varje gång en troende sätter igång med att mekaniskt mässa en fullkomligt innehållslös liturgisk ramsa eller bombasm, då finns det i alla fall förhoppningsvis ett icke alldeles försumbart antal icke-troende åhörare.

Och, i bästa fall upptäcker någon eller några av dessa åhörare att den troende inte är något annan än just en troende, att den troendes idéer inte är något annat än just trossatser och att den troendes argument inte är något annat än just liturgiska ramsor.

Så, när de troende på fullt allvar påstår sådant som exempelvis att nazismen är anti-kapitalistisk men ändå inte är socialistisk, att Sovjetunionen inte var socialistiskt, att rasism minsann inte fanns på Marx tid, att det visst är fullt rimligt med en rasist som uppfinner en ideologi med en inneboende anti-rasism, att groteskt anti-judiska yttranden i själva verket bara är någonting som "korresponderar med Webers syn på protestentatismens roll för kapitalismens utveckling", eller någon annan i relevanta avseenden jämförbar tramsramsa - då blir verkligen inte min reaktion att det är fullkomligt meningslöst att debattera.

Nej, tvärtom, min reaktion blir att det ånyo visat sig hur oerhört värdefullt det är med en fri och en öppen debatt! Så att våra eventuella åhörare på alldeles egen hand kan studera och, i likhet med mig, hånflina lite skadeglatt åt dessa de troendes alltmer märkliga yttranden.

För de troende själva, däremot, blir förstås en fri och öppen debatt ofta fullkomligt förödande. De troende tycker därför mycket bättre om att tillsammans sitta och unisont mässa sina liturgiska ramsor, än att tvingas förklara deras egentliga betydelse och innehåll vid ett tankeutbyte med en kritiskt eller fientligt inställd icke-troende.

Under sådana tankeutbyten med icke-troende hemfaller alls icke sällan de troende åt just den sortens av vanmakt präglad självömkan som vår frustrerade vän Priftis ger så många exempel på i sin långa och bittra jeremiad.

Däremot absolut inte sagt att troende normalt är emot en fri och öppen debatt i allmänhet. Det är ju, trots allt, bara i vissa extrema fall som troende förespråkar inskränkningar i sådant som tryck- och yttrandefrihet, exempelvis lagar mot "antisovjetisk verksamhet" eller hädelseparagrafer i samhällen där den religiösa makten har stort inflytande.

Så, vår vän Priftis låter alltså bittert förstå att det är meningslöst att lägga ner tid och kraft på en artikel om ett samband mellan nyliberalism och nazism. Och det är det ju förvisso, för något sådant samband finns ju inte, annat än måhända i Priftis och hans meningsfränders liturgi. Så långt har alltså Priftis alldeles rätt i sin analys.

Däremot, när Priftis utsträcker denna sin analys till att gälla alla argument och alla tankeutbyten överhuvudtaget, då drar Priftis lite väl stora växlar på sin egen självömkan, på på sina egna tillkortakommanden som skribent, på sina egna arguments innehållslöshet och på det faktum att hans egna trossatser inte är någonting annat än just trossatser.

Goda idéer, däremot, mår alltid bra av att diskuteras.

Av Samuel Sirén 05 jan 2002 17:15