Jag är en vanlig människa

Jag tycker att vinterns mörker är tungt att bära. Jag vill ha ljus och värme och slippa alla lager av skyddande kläder. Jag vill älska och älskas. Jag vill vakna upp på morgonen med en pirrande känsla av att vakna till en ny dag. Jag vill möta respekt, ödmjukhet och tolerans. Jag vill sitta på en klippa och se ut över havet och drömma mig bort till det som finns i fjärran.

Jag har en son jag älskar, även om jag stundtals skäller på honom för att han inte äter som jag vill, inte har två likadana strumpor eller springer över vägen utan att se sig för. Jag ser på honom och förstår vad livet är och hur mycket jag missar genom att vara vuxen och förståndig.

Jag har ett jobb som ger mig mycket mer än bara en lön. Jag har en kreativitet som andra får ta del av och ser. Jag vill mer, alltid mer. Jag gör aldrig mer än vad jag förmår, men strävan är mitt mål. Jag vill helt sluta bry mig om vad andra ska tycka, tänka och säga, fast jag vet att det är en omöjlighet.

Jag kan inte få den mest banala låten ur skallen och jag älskar filmer med lyckliga slut. Jag är romantisk och lagom snygg. Jag finns för andra som andra finns för mig. Det finns någon speciell som jag älskar och som älskar mig. Jag har vänner som låter mig vara som jag är, vänner som finns där även när de inte är här.

Jag är en god lyssnare och kan uttrycka mig med ord. Jag kan vara klippan som aldrig flyttas, men även brunnen utan kanter eller botten. Jag vill leva, ibland så mycket att det gör ont.

Jag kan fortfarande vara rädd för mörkret i en källare eller uppe på någon överbelamrad vind. Jag skriver sånger om längtan och sjunger alltid när jag duschar. Jag dricker när det är fest och dansar till jag får bäras bort. Jag rör mig lätt och med bestämdhet. Jag är förvirrad och knivskarp. Jag är pojke, man och barn.

Jag kan bli förälskad på en busshållplats och jag kan bli sårad utav minsta sak. Jag skrattar och gråter. Jag äter onyttig mat och rakar med var fjärde dag. Jag tycker om att klä mig i svart och har en tendens att vara fåfängd.

Jag är nära mina känslor och det finns så mycket jag förstår. Jag har mina svåra stunder, men jag tror på min förmåga att ordna upp mitt liv. Jag är starkast av alla, så sårbar och skör. Jag är den jag tror jag kan vara, eller den som är jag.

Jag är en vanlig människa, inte mer eller mindre, men tillräckligt bra.

Av Per Poulsen 04 jan 2002 09:28