Om Gud viskade i mitt öra

Inte bättre, inte sämre. Tänk tanken, och sug på den. Hur skulle du reagera? Jag tänker tanken, och kommer till slutsatsen att jag antagligen skulle bli besviken, frustrerad och håglös. Den kittlande ovissheten som tidigare givit luft under vingarna, skulle plötsligt känna av motvinden. Förbannat olustigt när alla luftslott varit hägringar, alla drömmar varit stolpskott och alla tvivel fått en bas att gro.

Visst skulle håglösheten också utbytas mot en kittlande, pockande tillfredsställelse att äntligen förvandlas till den utopiska varelse jag alltid drömt om att vara. Iklädd en annan skepnad skulle jag drista mig till att flippa ut totalt. Ociviliserat, uppriktigt och magnifikt! Tänk så många stordåd utan tanke på vedergällning, dementering, ånger eller baksmälla. Men premissens baksida, att samtidigt undgå stundens svindel, lyckorus och triumf gör sig irriterande nog påmind. Det blir ju ändå aldrig bättre än så här, skulle jag misströstande tänka, i det vakuum av oföränderlig apati och meningslöshet jag förpassats till.

Nu förefaller det där med Gud för mig ganska diffust och att han dessutom skulle få för sig en sådan befängd idé; nej det förefaller inte troligt. Lika bra att även fortsättningsvis skaka om i marmeladen, finna pormaskarna under sminket, finna träden framför skogen, lägga mig i tid på kvällarna, skriva brev till mina vänner, studsa runt till Manu Chau, andas Rosa Parks, sträckläsa Nick Hornby, läsa om Gökboet, intensivt älska med min käraste, gråta sorgsna tårar, skratta lyckliga stunder och känna igen mig i Lars Winnerbäck.

Så småningom kommer jag till den privata insikten att en påhälsning av farbror Gud inte skulle förändra så förbaskat mycket. Det handlar ändå om att finna konjunkturerna av sitt eget liv och suga musten ur verkligheten. Jag greppar därför kaviartuben, skippar trevandet och klämmer riktigt hårt.

Av Sara Magnusson 30 dec 2001 15:46